söndag 31 maj 2015
Anns Andrum: TACK TILL DIG MAMMA , FÖR ALLT DU VAR, FÖR DET DU ...
Anns Andrum: TACK TILL DIG MAMMA , FÖR ALLT DU VAR, FÖR DET DU ...: Grattis på mors -dag lilla mamma! Önskar det fanns en telefonledning så jag kunde ringa dig som förut, bara så där... Eller för den delen, ...
TACK TILL DIG MAMMA , FÖR ALLT DU VAR, FÖR DET DU EGENTLIGEN VILLE VARA, MEN INTE ORKADE, ELLER KUNDE VARA!
Kära lilla mamma där ovan regnbågen!
När du gått bort och vi röjde ur din lägenhet hittade jag en del gamla saker, och bland dem morsdagskort som jag gjorde i skolan som barn och jag kunde riktigt känna, när jag såg det hur mina små ivriga små barnahänder ivrigt jobbade med det här, hur mycket jag ville göra dig glad, och det var så rörande att se hur du sparat dem i en liten låda. Och jag kände att det nog inget betyder händer att vi i den här världen dör och skiljs från varandra, vi har ändå alla genomlevda dagar och all den upplevda tiden tillsammans, kvar inom oss...! En svindlande känsla av att tiden inte finns, att den är en illusion... Och att vi alltid, vad som än händer är tillsammans, ( vilket många diktare siat om) fast på ett annat sätt, genom energier och genom kärlekens alla uttryck.
Jag vet inte alls om du kommer att kunna ta emot det jag nu vill säga dig mamma i dag på Mors dag, men jag hoppas och tror att det ska gå bra, utan både telefon eller post... för jag tror att det ändå är möjligt att ibland lyckas med det omöjliga... när det gäller det viktiga som vi verkligen vill få sagt.
Tack till dig mamma, för din härliga drastiska humor, för din inlevelse med människor och djur och natur! Tack för din känslighet ( som jag ärvt..) och din beundransvärda förmåga att klara svårigheter! Du tog dig tillsammans med mig, igenom ett helvete och klarade det med livet i behåll, men du fick sår för djupa för att kunna läkas. Du och dina anhöriga fick betala ett pris för det, men genom det känner jag att jag fick lära mig mycket om livet och människorna, och för den kunskapen är jag ändå tacksam!
Tack mamma för att du in i det allra sista, i din bräckliga svaga så sjuka kropp, som du misshandlade med din destruktiva självförbrännande livsstil, ändå och trots det i ditt oroliga hjärta härbärgerade så många omtankar och varm kärlek till din omvärld, det var storartat, och på många sätt var du storartad!
Tack mest av allt, för att du med ditt sätt att vara lärde mig att våga visa svaghet och sårbarhet!Och för att du med ditt exempel visade att det är mänskligt att göra fel och misslyckas, vara ledsen, arg och förtvivlad, men ändå inte tappa förmågan till kärlek och medkänslor till sina medvarelser.
Tack mamma för allt du var, för det du egentligen ville, men inte orkade eller kunde vara, och för att du genom ditt liv lärde mig att våga vara en hel människa!
Tills vi ses igen: min kärlek och kramar till dig!
Din dotter Ann
När du gått bort och vi röjde ur din lägenhet hittade jag en del gamla saker, och bland dem morsdagskort som jag gjorde i skolan som barn och jag kunde riktigt känna, när jag såg det hur mina små ivriga små barnahänder ivrigt jobbade med det här, hur mycket jag ville göra dig glad, och det var så rörande att se hur du sparat dem i en liten låda. Och jag kände att det nog inget betyder händer att vi i den här världen dör och skiljs från varandra, vi har ändå alla genomlevda dagar och all den upplevda tiden tillsammans, kvar inom oss...! En svindlande känsla av att tiden inte finns, att den är en illusion... Och att vi alltid, vad som än händer är tillsammans, ( vilket många diktare siat om) fast på ett annat sätt, genom energier och genom kärlekens alla uttryck.
Jag vet inte alls om du kommer att kunna ta emot det jag nu vill säga dig mamma i dag på Mors dag, men jag hoppas och tror att det ska gå bra, utan både telefon eller post... för jag tror att det ändå är möjligt att ibland lyckas med det omöjliga... när det gäller det viktiga som vi verkligen vill få sagt.
Tack till dig mamma, för din härliga drastiska humor, för din inlevelse med människor och djur och natur! Tack för din känslighet ( som jag ärvt..) och din beundransvärda förmåga att klara svårigheter! Du tog dig tillsammans med mig, igenom ett helvete och klarade det med livet i behåll, men du fick sår för djupa för att kunna läkas. Du och dina anhöriga fick betala ett pris för det, men genom det känner jag att jag fick lära mig mycket om livet och människorna, och för den kunskapen är jag ändå tacksam!
Tack mamma för att du in i det allra sista, i din bräckliga svaga så sjuka kropp, som du misshandlade med din destruktiva självförbrännande livsstil, ändå och trots det i ditt oroliga hjärta härbärgerade så många omtankar och varm kärlek till din omvärld, det var storartat, och på många sätt var du storartad!
Tack mest av allt, för att du med ditt sätt att vara lärde mig att våga visa svaghet och sårbarhet!Och för att du med ditt exempel visade att det är mänskligt att göra fel och misslyckas, vara ledsen, arg och förtvivlad, men ändå inte tappa förmågan till kärlek och medkänslor till sina medvarelser.
Tack mamma för allt du var, för det du egentligen ville, men inte orkade eller kunde vara, och för att du genom ditt liv lärde mig att våga vara en hel människa!
Tills vi ses igen: min kärlek och kramar till dig!
Din dotter Ann
lördag 30 maj 2015
Anns Andrum: En multifobikers bekännelse
Anns Andrum: En multifobikers bekännelse: Sitter här och alldeles onödigt och lyxfunderar över mina fobier som varit mina sambor -aldrig särbor, ganska länge nu faktiskt. Ja, det är...
torsdag 28 maj 2015
Anns Andrum: Hallå där mänskligheten...!
Anns Andrum: Hallå där mänskligheten...!: En välkänd och mycket erfaren musiker och artist, blev nyligen intervjuad i TV av en inte särskilt begåvad reporter. Artisten hade släppt ...
tisdag 26 maj 2015
Anns Andrum: VAD HÄNDER MED VÅRA BARN OCH VÅRA DJUR OCH DERAS S...
Anns Andrum: VAD HÄNDER MED VÅRA BARN OCH VÅRA DJUR OCH DERAS S...: Vem har inte märkt att nästan allt, människor och skeenden, och framför allt livet och själva tiden, numera springer fram? Vi lever i &quo...
Anns Andrum: VAD HÄNDER MED VÅRA BARN OCH DERAS SMÅ HJÄRTAN I D...
Anns Andrum: VAD HÄNDER MED VÅRA BARN OCH DERAS SMÅ HJÄRTAN I D...: Vem har inte märkt att nästan allt, människor och skeenden, och framför allt livet och själva tiden, numera springer fram? Vi lever i &quo...
VAD HÄNDER MED VÅRA BARN OCH VÅRA DJUR OCH DERAS SMÅ HJÄRTAN I DE STÄNDIGA UPPBROTTENS TID..?
Vem har inte märkt att nästan allt, människor och skeenden, och framför allt livet och själva tiden, numera springer fram?
Vi lever i "turbosamhället" och tillvaron kommer inte längre till oss i lagom stora, fasta portioner, utan har liksom bytt konsistens och sprutar nu fram och verkar inte längre ta nån vila.Våra livsstilar har naturligtvis påverkats av den här ganska genomgripande förändringen, och eftersom människan tycks vara tämligen anpassbar så har vi så uppenbart vant oss vid den här nästan oavbrutna stressen och jakten på nya scenarier och upplevelser och att det alltid finns nåt nytt, nåt bättre och mer angeläget runt nästa hörn. Det mesta omkring oss har blivit mer och fler, och ett nästan oändligt utbud av t.ex varor och tjänster och aktiviteter, gör att vi ständigt ställs in för så många valmöjligheter, vilket förstås, också äter sin bit av tidens redan hårt naggade kaka.
Men som sagt, vi har redan anpassat oss, för den här livsstilen ingår ju i våra jobb och i våra privatliv. Och därför förväntas vi ha koll på det mesta och helst inte gnälla eller beklaga oss. För vi ska också vara starka och osårbara, och gärna ha ordet PERFEKT inristat i pannan... För vi vill ju vara som alla andra, och absolut inte vara sämre, inte sakta ner farten, och för allt i världen hänga med i den här allt konstigare samhällscirkusen, där ingen vill vara den som inte orkar eller tycker att det snurrar på för fort.
Naturligtvis, och det förstår väl vem som helst, så betalar vi ett pris för det turbosamhällets framfart, och för att få vara med i turbocirkusen! Och det priset är förmodligen bra mycket högre än vi ens kan ana.. och skadorna som det för med sig kan vi nog inte överblicka nu, men kommer sannolikt att visa sig långt senare...i en ganska oviss framtid.
I en samhällskultur där yta och det snabba utbytbara är norm sker det naturligtvis en hel del med oss själva vad gäller värderingar och synsätt. Och inte minst gäller det människosynen och vårt förhållande till de eviga frågorna om liv och död, och om hur vi använder tiden där emellan...
Och när det mesta kan ersättas och uppgraderas till en nyare och bättre modell, så får det ju också effekter på hur vi lever i och sköter våra relationer. Det är naturligtvis ingen slump att vi lever i " i de ständiga uppbrottens tid" där mycket vill ha mer och där kvantitet smäller högre än kvalitet och varaktighet, också när det gäller våra relationer.
Kanske har vi då av naturliga orsaker också blivit sämre på att förstå det viktiga i att vårda, värdera och vara rädda om varandra och blivit mer otåliga? Möjligen för att vi inte längre har tiden och därför inte heller närvaron i tanken, och inte längre ser det längre, mer varaktigta perspektiv ? Och kanske för att vi av tidsandan är lurade att tro att det mesta, och det viktigaste av allt, våra relationer, kan bytas ut precis som våra trädgårdsmöbler, bilen eller vår mobiltelefon när de blivit lite rostiga och nötta, fast de kanske skulle kunna plåstras om och räddas på nytt...? Det här låter ju bara inte riktigt klokt, men är nog inte längre så osannolikt i vårt konsumtionssamhälle, och det tål verkligen att tänkas på tycker jag.
Men mest av allt, tänker jag på och ömmar för, alla de barn och djur faktiskt, (vi glömmer ofta våra djur...) som jag tror tar skada av vuxenvärldens ständiga uppbrott på olika sätt. För de är så otroligt beroende av oss vuxna människor och av kontinuitet, beständighet och trygghet, för att själva vara och senare kunna förbli, hela och trygga vuxna som kan ge detsamma till sina barn och till sin omvärld. Det här tror jag att vi vuxna utifrån våra egon inte så sällan väljer att bortse ifrån när vi befinner oss i ett uppbrott. Självklart måste en relation brytas när det finns anledning och när barn faktiskt mår dåligt, det är så viktigt. Men då vi måste agera osjälviskt och moget, och ta hänsyn till barnens utsatthet,och med medvetenhet om barnets lojaliteter och känslor för båda föräldrarna, som annars kan bli svåra och smärtsamma konflikter för ett barn vid separationer. Och jag tycker att vi oftare borde stanna upp, ta ansvar och ställa oss frågan:
Vad händer med våra barn och våra djur deras små hjärtan i de ständiga uppbrottens tid...?
Vi lever i "turbosamhället" och tillvaron kommer inte längre till oss i lagom stora, fasta portioner, utan har liksom bytt konsistens och sprutar nu fram och verkar inte längre ta nån vila.Våra livsstilar har naturligtvis påverkats av den här ganska genomgripande förändringen, och eftersom människan tycks vara tämligen anpassbar så har vi så uppenbart vant oss vid den här nästan oavbrutna stressen och jakten på nya scenarier och upplevelser och att det alltid finns nåt nytt, nåt bättre och mer angeläget runt nästa hörn. Det mesta omkring oss har blivit mer och fler, och ett nästan oändligt utbud av t.ex varor och tjänster och aktiviteter, gör att vi ständigt ställs in för så många valmöjligheter, vilket förstås, också äter sin bit av tidens redan hårt naggade kaka.
Men som sagt, vi har redan anpassat oss, för den här livsstilen ingår ju i våra jobb och i våra privatliv. Och därför förväntas vi ha koll på det mesta och helst inte gnälla eller beklaga oss. För vi ska också vara starka och osårbara, och gärna ha ordet PERFEKT inristat i pannan... För vi vill ju vara som alla andra, och absolut inte vara sämre, inte sakta ner farten, och för allt i världen hänga med i den här allt konstigare samhällscirkusen, där ingen vill vara den som inte orkar eller tycker att det snurrar på för fort.
Naturligtvis, och det förstår väl vem som helst, så betalar vi ett pris för det turbosamhällets framfart, och för att få vara med i turbocirkusen! Och det priset är förmodligen bra mycket högre än vi ens kan ana.. och skadorna som det för med sig kan vi nog inte överblicka nu, men kommer sannolikt att visa sig långt senare...i en ganska oviss framtid.
I en samhällskultur där yta och det snabba utbytbara är norm sker det naturligtvis en hel del med oss själva vad gäller värderingar och synsätt. Och inte minst gäller det människosynen och vårt förhållande till de eviga frågorna om liv och död, och om hur vi använder tiden där emellan...
Och när det mesta kan ersättas och uppgraderas till en nyare och bättre modell, så får det ju också effekter på hur vi lever i och sköter våra relationer. Det är naturligtvis ingen slump att vi lever i " i de ständiga uppbrottens tid" där mycket vill ha mer och där kvantitet smäller högre än kvalitet och varaktighet, också när det gäller våra relationer.
Kanske har vi då av naturliga orsaker också blivit sämre på att förstå det viktiga i att vårda, värdera och vara rädda om varandra och blivit mer otåliga? Möjligen för att vi inte längre har tiden och därför inte heller närvaron i tanken, och inte längre ser det längre, mer varaktigta perspektiv ? Och kanske för att vi av tidsandan är lurade att tro att det mesta, och det viktigaste av allt, våra relationer, kan bytas ut precis som våra trädgårdsmöbler, bilen eller vår mobiltelefon när de blivit lite rostiga och nötta, fast de kanske skulle kunna plåstras om och räddas på nytt...? Det här låter ju bara inte riktigt klokt, men är nog inte längre så osannolikt i vårt konsumtionssamhälle, och det tål verkligen att tänkas på tycker jag.
Men mest av allt, tänker jag på och ömmar för, alla de barn och djur faktiskt, (vi glömmer ofta våra djur...) som jag tror tar skada av vuxenvärldens ständiga uppbrott på olika sätt. För de är så otroligt beroende av oss vuxna människor och av kontinuitet, beständighet och trygghet, för att själva vara och senare kunna förbli, hela och trygga vuxna som kan ge detsamma till sina barn och till sin omvärld. Det här tror jag att vi vuxna utifrån våra egon inte så sällan väljer att bortse ifrån när vi befinner oss i ett uppbrott. Självklart måste en relation brytas när det finns anledning och när barn faktiskt mår dåligt, det är så viktigt. Men då vi måste agera osjälviskt och moget, och ta hänsyn till barnens utsatthet,och med medvetenhet om barnets lojaliteter och känslor för båda föräldrarna, som annars kan bli svåra och smärtsamma konflikter för ett barn vid separationer. Och jag tycker att vi oftare borde stanna upp, ta ansvar och ställa oss frågan:
Vad händer med våra barn och våra djur deras små hjärtan i de ständiga uppbrottens tid...?
lördag 23 maj 2015
Anns Andrum: SKILJETECKEN ÄR VI ALLIHOPA... VILKET ÄR DU?
Anns Andrum: SKILJETECKEN ÄR VI ALLIHOPA... VILKET ÄR DU?: " Hon får sina infall lika fort som en gris blinkar" säger Linus -Ida om Astrid Lindgrens Madicken. Det där citatet skulle kunna ...
torsdag 21 maj 2015
Anns Andrum: VILL KVINNAN TROTS ALLT, BÅDA ÄTA KAKAN OCH BEHÅLL...
Anns Andrum: VILL KVINNAN TROTS ALLT, BÅDA ÄTA KAKAN OCH BEHÅLL...: Det är intressant det där med vad många kvinnor egentligen definierar som "kvinnokraft" och hur de tänker med "kvinnor kan&qu...
VILL VI KVINNOR TROTS ALLT, ÄNDÅ BÅDE ÄTA KAKAN OCH BEHÅLLA DEN, NÄR DET GÄLLER VISSA KÖNSATTRIBUT...? OCH I SÅ FALL VARFÖR?
Det är intressant det där med vad många kvinnor egentligen definierar som "kvinnokraft" och hur de tänker med "kvinnor kan"- ropen... Och hur olika vi tycker att vi bäst når fram till jämställdhet mellan män och kvinnor i samhället. En del anser att vi ska jobba med t.ex könsneutrala ord och ta avstånd från våra gamla benämningar som " man" och "kvinna", och ser det som bra medel för att motverka könskonservatism och orättvisor mellan könen. Den tanken är säkert god och genomtänkt men jag har inte samma uppfattning om den saken. Jag tycker nämligen att det är i vår människosyn och i det konkreta, praktiska jobbet med att nå respekt och förståelse för varandras tankar och uppfattningar, som vi ska lägga krutet och vårt hetaste engagemang. Och jag tror att ord och benämningar könsneutrala eller inte, har en mindre betydelse i kampen för jämställdhet vad det än må gälla faktiskt.
Vi är ju trots allt födda till män och kvinnor och kan vi då inte bara vara lite nöjda med det, gilla läget och sikta in oss på att vi för den skull,sannolikt inte fötts till att vara varandras motståndare, och fiende, utan för att vara varandras medvandrare och medarbetare. Vilket förstås inte alltid kan vara problemfritt. Och kan vi inte bara i dessa tider när vi så mycket kämpar för tolerans för olikhet och mångfald, utöka den toleransen så att den möjligen också kan omfatta de faktiska skillnader som finns mellan män och kvinnor. Men fortsätta arbeta mot de dåliga, ibland förminskande beteenden som både kvinnor och män visar varandra...! Lägga ner fixeringen vid skillnaderna och sluta med den inkonsekventa, många gånger tröttsamma destruktiva krigföringen mot män, som vore de en homogen grupp av enbart onda människor...! För nog borde feminismen i grunden handla om fred mellan kvinnor och män - mellan människor, och inte om att starta krig och låta den stridsberedskapen gå i arv till sina döttrar, som sen kanske själva låter den gå vidare i generationer. Och vad gäller skitstövlar som inte vill samarbeta för allas bästa, så finns det naturligtvis såna bland både män och kvinnor, det kan vi vara alldeles säkra på och det har jag själv erfarit.
Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Vi är alla, helt oberoende av kön, mest av allt människor, som har mer gemensamma egenskaper än vi har skillnader. Och jag blir alltid lite upprörd när jag hör vissa feministiska rop som just "kvinnor kan" skalla... Det är väl klart att kvinnor kan, och det alldeles självklara behöver därför inte framhållas, som om det inte vore en naturlig sak! Det här uttrycket blir därför i mina öron i stället snudd på ett förminskade av kvinnor. "Kvinnor kan", tror jag det, men det kan män också! Vi kan alla, göra olika mycket av saker och ting, sysslor och jobb, för vi är helt enkelt individer, alla med olika egenskaper och det alldeles oberoende av könstillhörighet!
Men det betyder för den skull inte att vi ska se förmildrande eller med acceptans på någon grad av diskriminering eller ojämlikhet för vare sig kvinnor eller män! Jag är bara så trött på den krigiska inställningen från vissa feministhåll, och jag tänker att det faktiskt finns andra sätt att nå reformer på än genom ilska, hat, sarkasmer och krigföring!
Och kanske behöver vi stanna upp och titta på hur vi hittills har lyckats med jämställdhetsarbetet mellan kvinnor och män, och hur verktygen fungerar. En hel del återstår, som t.ex lika lön för lika arbete, och här behöver naturligtvis kvinnor säga i från och hävda sin självklara rätt på ett mer tydligt sätt.
Och så undrar jag varför det fortfarande är ganska sällsynt att se en kvinna stå och t.ex snickra uteplatser och insynsskydd i våra trädgårdar? Och varför lyser männen fortfarande oftast med sin frånvaro vid "innepysslet"och inredningsjobbet? Och vad beror det på att det 2018, tycks vara lika "manligt" och "starkt" att tända grillen och fixa med elden som det var på stenåldern, och varför är det inte lika vanligt att kvinnor sköter det jobbet? Är vi som kön möjligen olika kopplade till naturens element från början? Men allt det här skulle ju både kvinnor och män utan tvekan kunna göra...
Kanske är det ändå lite så att vi kvinnor trots allt, lite vill både äta kakan och ändå behålla den, när det gäller vissa typiska könsattribut och det tycker jag är intressant att fundera vidare över..
Vi är ju trots allt födda till män och kvinnor och kan vi då inte bara vara lite nöjda med det, gilla läget och sikta in oss på att vi för den skull,sannolikt inte fötts till att vara varandras motståndare, och fiende, utan för att vara varandras medvandrare och medarbetare. Vilket förstås inte alltid kan vara problemfritt. Och kan vi inte bara i dessa tider när vi så mycket kämpar för tolerans för olikhet och mångfald, utöka den toleransen så att den möjligen också kan omfatta de faktiska skillnader som finns mellan män och kvinnor. Men fortsätta arbeta mot de dåliga, ibland förminskande beteenden som både kvinnor och män visar varandra...! Lägga ner fixeringen vid skillnaderna och sluta med den inkonsekventa, många gånger tröttsamma destruktiva krigföringen mot män, som vore de en homogen grupp av enbart onda människor...! För nog borde feminismen i grunden handla om fred mellan kvinnor och män - mellan människor, och inte om att starta krig och låta den stridsberedskapen gå i arv till sina döttrar, som sen kanske själva låter den gå vidare i generationer. Och vad gäller skitstövlar som inte vill samarbeta för allas bästa, så finns det naturligtvis såna bland både män och kvinnor, det kan vi vara alldeles säkra på och det har jag själv erfarit.
Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Vi är alla, helt oberoende av kön, mest av allt människor, som har mer gemensamma egenskaper än vi har skillnader. Och jag blir alltid lite upprörd när jag hör vissa feministiska rop som just "kvinnor kan" skalla... Det är väl klart att kvinnor kan, och det alldeles självklara behöver därför inte framhållas, som om det inte vore en naturlig sak! Det här uttrycket blir därför i mina öron i stället snudd på ett förminskade av kvinnor. "Kvinnor kan", tror jag det, men det kan män också! Vi kan alla, göra olika mycket av saker och ting, sysslor och jobb, för vi är helt enkelt individer, alla med olika egenskaper och det alldeles oberoende av könstillhörighet!
Men det betyder för den skull inte att vi ska se förmildrande eller med acceptans på någon grad av diskriminering eller ojämlikhet för vare sig kvinnor eller män! Jag är bara så trött på den krigiska inställningen från vissa feministhåll, och jag tänker att det faktiskt finns andra sätt att nå reformer på än genom ilska, hat, sarkasmer och krigföring!
Och kanske behöver vi stanna upp och titta på hur vi hittills har lyckats med jämställdhetsarbetet mellan kvinnor och män, och hur verktygen fungerar. En hel del återstår, som t.ex lika lön för lika arbete, och här behöver naturligtvis kvinnor säga i från och hävda sin självklara rätt på ett mer tydligt sätt.
Och så undrar jag varför det fortfarande är ganska sällsynt att se en kvinna stå och t.ex snickra uteplatser och insynsskydd i våra trädgårdar? Och varför lyser männen fortfarande oftast med sin frånvaro vid "innepysslet"och inredningsjobbet? Och vad beror det på att det 2018, tycks vara lika "manligt" och "starkt" att tända grillen och fixa med elden som det var på stenåldern, och varför är det inte lika vanligt att kvinnor sköter det jobbet? Är vi som kön möjligen olika kopplade till naturens element från början? Men allt det här skulle ju både kvinnor och män utan tvekan kunna göra...
Kanske är det ändå lite så att vi kvinnor trots allt, lite vill både äta kakan och ändå behålla den, när det gäller vissa typiska könsattribut och det tycker jag är intressant att fundera vidare över..
söndag 17 maj 2015
Anns Andrum: VARFÖR DETTA ALL VÄRLDENS LIDANDE, OCH FINNS DET N...
Anns Andrum: VARFÖR DETTA ALL VÄRLDENS LIDANDE, OCH FINNS DET N...: Hur kan vi egentligen förstå och förhålla oss till det obegripliga lidandet i den här världen? Som det, att oändligt många små och helt o...
VARFÖR DETTA ALL VÄRLDENS LIDANDE, OCH FINNS DET NÅN MENING MED DET...?
Hur kan vi egentligen förstå och förhålla oss till det obegripliga lidandet i den här världen?
Som det, att så oändligt många små och helt oskyldiga barn vars liv bara har börjat, i detta nu världen över, föds direkt in i orättfärdiga samhällsstrukturer och svåra lidanden! De får sitt livsrum i en tillvaro utan mänskliga rättigheter som yttrandefrihet och demokrati, och utan varje möjlighet till sjukvård och utbildning...! Barn som hamnar direkt i en, för oss andra ofattbart rå och brutal vardag, och där det ofta inte ens finns rent vatten att dricka för att släcka sin törst..! Föds in i en värld där varje dag är en kamp mot krig och svält, och där varje andetag sker i dödens väntrum och kan vara det sista... också för ett litet nyfött barn som borde ha ett gott och tryggt liv framför sig! Och de här barnen och deras föräldrar och djur har oftast ingen chans i sina liv för de, liksom så många andra har tilldelats en nitlott i ett mycket ojämlikt och orättvist lotteri...!
Vi frågar oss om det finns en Gud, och hur han i så fall då kan tillåta så mycket lidanden i världen. Men faktum är att vi människor är själva bra på att skapa lidanden. Och av vår fantastiska värld och vår underbara natur, har vi förstört så mycket och kanske kan det aldrig återskapas som det en gång var. Djur som vi fått till låns att glädjas över, som länge levde i fred och harmoni och i miljöer där de trivdes, är nu redan hårt decimerade av våra miljögifter och av människans rovdrift och hänsynslösa girighet. Allt det här är sorgliga lidanden som vi själva bär ansvaret för genom dåliga val och bristande etiska-moraliska synsätt.
Vi har tanklöst och egoistiskt skadat vår planet och mycket av det dyrbara som vi är satta att akta,vårda och vara rädda om.
Och vi har paradoxalt, och inkonsekvent, skapat ett oändligt stort och universellt lidande för oss själva och alla våra medvarelser.... Vi har gjort det fast vi helst av allt vill leva våra liv utan lidanden...!
Jag kan inte tro nåt annat än att frågan om världens lidande alltid, genom historiens gång och genom alla tider har uppehållit människors tankar. Och lidandets varande med all sin ofattbara grymhet och sin hårda och obegripliga komplexitet, är och verkar förbli, en av de stora och eviga frågorna. Kanske är tillvarons stora frågor så svåra att förstå av en alldeles särskild anledning. Och kanske för att vi människor ska fortsätta tänka och ifrågasätta och inte stagnera i våra hjärnors föreställningsförmåga, och möjligen för att vi inte ska ta den bekymmersfria tillvaron för given...
Hur ska man egentligen kunna förhålla sig till allt elände, lidande och nöd i världen? Krigen och de till synes olösliga konflikterna ökar nästan överallt i världen i dag. Och är det då det överhuvudtaget ens möjligt att på ett eventuellt filosofiskt, andligt eller existentiellt plan, kunna närma sig en förståelse för lidandet i våra liv? Varför finns överhuvudtaget lidandet, och har det nån mening, finns det en plan bakom allt, och vem bär i så fall ansvaret för den planen?
Har människan nåt att vinna på att lida? Ger oss möjligen ett genomgånget lidande några kunskaper eller kanske utveckling? Man skulle kunna ställa hur många frågor som helst kring det anser jag.
Varför behöver t.ex vissa människor fara så illa och lida under ibland ett helt liv, medan andra livslångt glider omkring på en räkmacka utan större problem...? Det är ju allt annat än rättvist ur vårt jordiska materiella perspektiv.
Men efter många grubblerier, en hel del bra böcker, och dessutom vissa egna erfarenheter under livet, så har jag för min del kommit fram till att vi sannolikt lever flera liv - många liv! Och vad kan egentligen vara mer rättvist än att vi inkarnerar på nytt många gånger, för att vi alla ska få genomgå olika grader av lidanden och prövningar, glädje eller framgångar...? Och genom det också få leva både som man och kvinna. Vi går helt enkelt i Livens Skola, det är vad jag tror och tycker verkar högst sannolikt.
Och kanske får då, trots allt, det djävulska lidandet en mening i ett annat och större perspektiv än vårt jordiska...? Underordnat en livsplan för oss alla, men en plan som vi inte kan se, ska se, eller förstå, när vi är här nere på jorden och lever våra liv...för det skulle nog vara väldigt förvirrande. Och förmodligen får vi genom våra olika liv och genom egna och varandras prövningar, lidanden och svårigheter möjligheten att kunna utvecklas. Kanske precis som i en vanlig skola, i de olika klasserna hämta hem allt fler kunskaper genom att lära oss äkta medkänsla, förståelse och förlåtelse för våra medvarelser och för oss själva! Det fria valet tycks vara en helig, oantastlig princip, vilket ju då gör att vi kan anta den här utbildningen/ utvecklingen, som nog inte alltid innebär enkla okomplicerade liv, eller kan vi strunta i alla möjligheter till " högre studier", och välja genvägar, den lätta vägen, genom att inte gå in i förståelsen för orsak och verkan. Men antagligen står vi en lycklig dag där alla, efter att ha färdats på mycket olika vägar och har tagit vår examen i Livens Skola!
fredag 15 maj 2015
Anns Andrum: VARFÖR I HELA VÄRLDEN HAR ORDET TACK FÖRVANDLATS TILL EN SVAGHETSMARKÖR...?
Anns Andrum: VARFÖR I HELA VÄRLDEN HAR DET ORDET TACK FÖRVANDLA...: " Tack ska du ha för du ringde tillbaka så fort" , sa jag vid ett tillfälle uppriktigt tacksam till en hygglig människa här om d...
VARFÖR I HELA VÄRLDEN HAR ORDET TACK FÖRVANDLATS TILL EN SVAGHETSMARKÖR...?
" Tack ska du ha för du ringde tillbaka så fort" , sa jag vid ett tillfälle uppriktigt tacksam till en hygglig människa här om dagen. " Ja, men det är lugnt, det är ingen fara, det ordnar sig..." replikerade lugnande, men något inadekvat, högst densamma människa. Säkert välvilligt, men nästan lite besvärad över mitt "tack", och banne mig om hon inte också lät lite deltagande över vad hon verkade uppfatta som nåt lite underdånigt och svagt, och nästan provocerande hos mig. Och då fick jag nästan, men bara nästan, en ohejdbar lust att snäppa upp röstvolymen och svara: " Ursäkta mig, men vad pratar du/vi om egentligen, pratar vi om samma sak? För min del handlar inte det här samtalet om en skogsbrand eller nån olycka, som jag beklagar. Och mitt tack till dig är inte ett rop på hjälp från en looser. Jag tycker bara om att använda ett ord som enkelt uttrycker vad jag menar."
Språkförvirring kallar jag det här! Och sånt händer både lätt och gärna när orden hinner före tanken, hos precis vem som helst faktiskt. Och det händer nog ganska ofta i de flesta sammanhang i vårt hårt stressade samhälle där allt som går fort, och ännu fortare, premieras och beundras hos människor.
Den här knasiga dialogen hamnar jag ganska ofta i, för jag tycker om att visa uppskattning och tacksamhet till den som förtjänar det. Men vad jag också tycker om är att använda det lilla, högst användbara, sympatiska ordet "tack" faktiskt! Men jag har mer och mer förstått att det här ordet nog är ganska "ute," och förmodligen råkat ut för både töntstämpeln och "gammeldagsvarning"....! Nu är det universalordet "okey" som gäller... Men jag gillar inte riktigt det ordet som ersättning, för det är inte bara väldigt tjatigt att höra i nu nästan alla sammanhang, utan också för att det är mycket av språklig slapphet och social lättja, att knuffa undan det gamla fina ordet tack, som ju är ett av hedersorden i vårt faktiskt ganska rika och användbara språk!
Har tänkt på att ett samhälles aktuella människosyn mycket återspeglas, i just språket, och i hur vi kommunicerar med varandra. Och jag tror att det i vårt samhälle, där vi ofta är rädda för att uppfattas som svaga och eftergivna, mycket väl kan ha omdefinierat betydelsen av ordet tack. Från att ha varit en högt värderat uttryck för artighet och uppskattning, och ett ord som markerar goda egenskaper och nåt positivt, bra, gott och osjälviskt hos mottagaren, så verkar nu ordet tack fått en annan valör. För det är inte längre det rådande idealet att vara så ödmjuk och tacksam. Att själv tala om alla sina goda egenskaper och bedrifter, och sopa eventuella svagheter under mattan står högre i kurs, och det speglar ju en del vår moderna människosyn.
Jag känner olust och ledsnad över att den gamla hederliga tacksamheten som kommer inifrån, och att den, liksom vanlig fin artighet håller på att förvandlas till en kuriositet i det sociala livet. Och jag tror att de barn som inte får med sig det här hemifrån går miste om nåt väldigt värdefullt att ha med sig ut i livet. För det här handlar ju i grunden om respekt och hänsyn till andra människor.
Och varför i hela världen håller ordet tack på att förvandlas till en svaghetsmarkör, och varför har det för en del människor blivit mesigt och underdånigt att visa sig tacksam...?
Anns Andrum: Att vara varandras lärare och varandras elever... ...
Anns Andrum: Att vara varandras lärare och varandras elever... ...: De senaste dagarna har jag haft förmånen av att få möta många fina och vänliga människor. Det är bara så att jag går i gång på vänlighet. Ja...
onsdag 13 maj 2015
Anns Andrum: DET ÄR NÄR LIVET KRISAR SOM VI SOM VI TAR NER GARD...
Anns Andrum: DET ÄR NÄR LIVET KRISAR SOM VI SOM VI TAR NER GARD...: Jag tänker att det nog faktiskt är ur den grå vardagen som många gånger tacksamheten till livet föds. För hur saknar man inte vardagslunken...
tisdag 12 maj 2015
Anns Andrum: FYLLER 61 I DAG, OCH KÄNNER MIG FORTFARANDE SOM J...
Anns Andrum: FYLLER 61 I DAG, OCH KÄNNER MIG FORTFARANDE SOM J...: Klockan har precis passerat midnatt och som den nattuggla jag är, så sitter jag här och skriver av mig lite innan jag tänker uppsöka sängen,...
måndag 11 maj 2015
Anns Andrum: FYLLER 61 I DAG, OCH KÄNNER MIG FORTFARANDE SOM J...
Anns Andrum: FYLLER 61 I DAG, OCH KÄNNER MIG FORTFARANDE SOM J...: Klockan har precis passerat midnatt och nattuggla som jag ju är, så sitter jag här och skriver av mig lite innan jag tänker uppsöka sängen, ...
FYLLER 61 I DAG, OCH KÄNNER MIG FORTFARANDE SOM JAG INTE RIKTIGT HÖR HEMMA I DEN HÄR VÄRLDEN...
Klockan har precis passerat midnatt och som den nattuggla jag är, så sitter jag här och skriver av mig lite innan jag tänker uppsöka sängen, den plats där de flesta andra förståndiga människor befinner sig just nu, och där jag själv borde vara positionerad...
Men före det, en lite reflektion. Tänka sig, att tiden nu glidit över i den 12: e maj - en dag som faktiskt råkar vara min födelsedag! Och i år har jag roat mig och oroat mig, skrattat och gråtit, tänkt och känt, och förstås gjort en hel del annat, i hela 61 år! Det tycker jag är lika fantastiskt som ofattbart! För allt det där hos mig som INTE är utsidan, i det inre av mig, där jag har alla mina hittills genomlevda åldrar samlade och kvar, där kan jag precis när som helst göra ett nerdyk, och vända och ändra på siffrorna och fånga känslan från när jag var 46, 14, 25, 40 eller 55 och till och med 7 år! Det är alls ingen omöjlighet rent känslomässigt med hjälp av gamla stämningar i olika kulörter som ligger allra närmast och är lättast att nå i det här gamla förrådet... Och det här helt oberoende av min biologiska ålder eller den förändring som åren har gjort med det yttre, mitt ansikte och kropp. Det är det som känns så märkligt när man blir äldre, att sinnesupplevelserna och alla känslor är nära nog oförändrade men i total osynk med det yttre. Men att ha kvar passerade och redan genomlevda dagars energier i sitt hjärta och att ibland, under några nära nog magiska ögonblick, kunna hålla dem i sin hand och få njuta kära minnen igen, det är en verklig gåva!
Det är roligt och underbart att få leva, hänga kvar och fira födelsedag och jag är så tacksam för varje gång det händer! Men jag har så ofta under alla år och åldrar hittills och hur livet än sett ut för mig, alltid känt mig som jag inte hör hemma på den här jorden, och som om jag egentligen inte passar in? Och kanske låter det patetisk, när jag säger att jag liksom saknar "hemhörighet" i tillvaron, lite som att stå utanför själva livsrummet med näsan mot ett ogenomträngligt pansarglas... Jag har så många gånger stått vid den dörren och funnit att jag saknar nyckeln dit... och jag har inte tappat den, jag har bara aldrig ägt den!
Det här kan låta teatraliskt och lite överdrivet, men jag kan banne mig, liksom inte uttrycka det på nåt annat sätt. Det här är inget som jag koketterar med för att göra mig intressant eller märkvärdig, det vill jag ha sagt. Det är bara så här jag känner och har känt sen jag var liten flicka, faktiskt. Och jag har alltid undrat varför?
Alldeles säkert finns det väldigt många fler människor som också har den här märkliga känslan av att befinna sig lite vid sidan av det vanliga sammanhanget i ett oönskat utanförskap. De flesta andra tycks spela sina livsroller mer naturligt och lätt, och det kan jag beundra och lite grann avundas faktiskt. Själv snubblar jag ofta över hinder av vemod och osäkerhet och känslor av förlust. En egendomlig känsla av saknad över nåt som jag inte vet att jag någonsin har ägt eller förfogat över...men som ändå har lämnat ett mycket kännbart tomrum efter sig. Det är som en sorg över nåt jag bara kan ana, nån sällsynt gång förnimma, men aldrig har sett. Och i någon mån kan det liknas vid att tala ett annat språk än det som de allra flesta behärskar och förstår. Lite som att inte ha hela den kompletta standardmodellen av livets verktygslåda, vilket gör att man många gånger står där och kliar sig i huvudet inför tillvarons mysterier och underligheter. Men det här har lyckligtvis aldrig, hittills kunnat hindra mig från att ha roligt, kunna skratta åt det mesta, eller se det ljusa i tillvaron! Livets humorsida och kärleken till människor och djur och till naturen har alltid varit min bästa livlina.
Men det är inte bara hindrande och dåligt att känna sig vilsen och lite utanför i världen, att alltid ha ena foten i utanförskapets marker ? För man får som Karin Boye säger i sin dikt,"Du ska tacka": " Du får söka din tillflykt lite längre in". Och jobba lite extra på att hitta de rätta vägarna i tillvaron och det kräver en del ansträngning i samvaron med andra, och det får väl ändå betraktas som ett plusvärde.
Och så en sak till: Brist på inre hemhörighet ger ofta en bra förståelse för andra som av olika skäl också upplever att de inte passar in eller platsar i den här världen...
Men jag har annars så oerhört mycket att var glad och tacksam för och idag på min 61 -åriga födelsedag hyllar jag och hedrar livet för att jag ännu ett nåderikt år fått vara med i livets förunderliga föreställning!
Men före det, en lite reflektion. Tänka sig, att tiden nu glidit över i den 12: e maj - en dag som faktiskt råkar vara min födelsedag! Och i år har jag roat mig och oroat mig, skrattat och gråtit, tänkt och känt, och förstås gjort en hel del annat, i hela 61 år! Det tycker jag är lika fantastiskt som ofattbart! För allt det där hos mig som INTE är utsidan, i det inre av mig, där jag har alla mina hittills genomlevda åldrar samlade och kvar, där kan jag precis när som helst göra ett nerdyk, och vända och ändra på siffrorna och fånga känslan från när jag var 46, 14, 25, 40 eller 55 och till och med 7 år! Det är alls ingen omöjlighet rent känslomässigt med hjälp av gamla stämningar i olika kulörter som ligger allra närmast och är lättast att nå i det här gamla förrådet... Och det här helt oberoende av min biologiska ålder eller den förändring som åren har gjort med det yttre, mitt ansikte och kropp. Det är det som känns så märkligt när man blir äldre, att sinnesupplevelserna och alla känslor är nära nog oförändrade men i total osynk med det yttre. Men att ha kvar passerade och redan genomlevda dagars energier i sitt hjärta och att ibland, under några nära nog magiska ögonblick, kunna hålla dem i sin hand och få njuta kära minnen igen, det är en verklig gåva!
Det är roligt och underbart att få leva, hänga kvar och fira födelsedag och jag är så tacksam för varje gång det händer! Men jag har så ofta under alla år och åldrar hittills och hur livet än sett ut för mig, alltid känt mig som jag inte hör hemma på den här jorden, och som om jag egentligen inte passar in? Och kanske låter det patetisk, när jag säger att jag liksom saknar "hemhörighet" i tillvaron, lite som att stå utanför själva livsrummet med näsan mot ett ogenomträngligt pansarglas... Jag har så många gånger stått vid den dörren och funnit att jag saknar nyckeln dit... och jag har inte tappat den, jag har bara aldrig ägt den!
Det här kan låta teatraliskt och lite överdrivet, men jag kan banne mig, liksom inte uttrycka det på nåt annat sätt. Det här är inget som jag koketterar med för att göra mig intressant eller märkvärdig, det vill jag ha sagt. Det är bara så här jag känner och har känt sen jag var liten flicka, faktiskt. Och jag har alltid undrat varför?
Alldeles säkert finns det väldigt många fler människor som också har den här märkliga känslan av att befinna sig lite vid sidan av det vanliga sammanhanget i ett oönskat utanförskap. De flesta andra tycks spela sina livsroller mer naturligt och lätt, och det kan jag beundra och lite grann avundas faktiskt. Själv snubblar jag ofta över hinder av vemod och osäkerhet och känslor av förlust. En egendomlig känsla av saknad över nåt som jag inte vet att jag någonsin har ägt eller förfogat över...men som ändå har lämnat ett mycket kännbart tomrum efter sig. Det är som en sorg över nåt jag bara kan ana, nån sällsynt gång förnimma, men aldrig har sett. Och i någon mån kan det liknas vid att tala ett annat språk än det som de allra flesta behärskar och förstår. Lite som att inte ha hela den kompletta standardmodellen av livets verktygslåda, vilket gör att man många gånger står där och kliar sig i huvudet inför tillvarons mysterier och underligheter. Men det här har lyckligtvis aldrig, hittills kunnat hindra mig från att ha roligt, kunna skratta åt det mesta, eller se det ljusa i tillvaron! Livets humorsida och kärleken till människor och djur och till naturen har alltid varit min bästa livlina.
Men det är inte bara hindrande och dåligt att känna sig vilsen och lite utanför i världen, att alltid ha ena foten i utanförskapets marker ? För man får som Karin Boye säger i sin dikt,"Du ska tacka": " Du får söka din tillflykt lite längre in". Och jobba lite extra på att hitta de rätta vägarna i tillvaron och det kräver en del ansträngning i samvaron med andra, och det får väl ändå betraktas som ett plusvärde.
Och så en sak till: Brist på inre hemhörighet ger ofta en bra förståelse för andra som av olika skäl också upplever att de inte passar in eller platsar i den här världen...
Men jag har annars så oerhört mycket att var glad och tacksam för och idag på min 61 -åriga födelsedag hyllar jag och hedrar livet för att jag ännu ett nåderikt år fått vara med i livets förunderliga föreställning!
Anns Andrum: En sån tung och alldeles onödig börda att bära på....
Anns Andrum: En sån tung och alldeles onödig börda att bära på....: Jag har precis läst om en svensk man i yngre medelåldern som i samband med att han drabbades av cancer genomgick en svår livskris. Förutom...
söndag 10 maj 2015
Anns Andrum: BARA EN KNAPPTRYCKNING SKILJER OSS FRÅN OFFENTLIG...
Anns Andrum: BARA EN KNAPPTRYCKNING SKILJER OSS FRÅN OFFENTLIG...: Det mesta här i livet, saker och företeelser och förstås också vi människor, har alla sina fördelar och nackdelar, med både plus och minus,...
fredag 8 maj 2015
Anns Andrum: JAG VILL FÖR ALLT SMÖR I SMÅLAND INTE BLI BEROENDE...
Anns Andrum: JAG VILL FÖR ALLT SMÖR I SMÅLAND INTE BLI BEROENDE...: Det är rasande lätt att för vem som helst bli facebook -beroende... ! Och jag tror verkligen att man oberoende av förstånd kan trilla dit, o...
JAG VILL FÖR ALLT SMÖR I SMÅLAND INTE BLI BEROENDE AV NÅT SÅ TUNT SOM "LIKES", OCH NU SKA JAG PRAKTISERA SERIÖS FACEBOOK - AVGIFTNING..!
Det är rasande lätt att för vem som helst bli facebook -beroende... ! Och jag tror verkligen att man oberoende av förstånd kan trilla dit, och ner i den ganska vidriga egosmet som facebook mer och mer har blivit. För vare sig man är riktigt bra begåvad i den översta regionen eller mer lutar åt det cerebrala normalvärdet, eller inte är särskilt klurig alls, eller som jag en blandning av de två sistnämnda, så är facebook en ytterst lurig företeelse som kan få oss alla att fastna på bekräftelsekroken!
Och hade facebook varit en människa så hade " hen" haft mer än en räv bakom varje öra, det är jag hundra på! För har man oturen att haka i den där bedrägliga egokroken så kan det om det vill sig illa, bli så att man sitter, om inte fast, men vääääldigt hårt kvar där...! Och det värsta är att man i facebook -hetsen riskerar bli så fördummad att man faktiskt tror att man verkligen ska hänga där i nån annans grepp, att det är en helt OK plats att trivas på, att man är så intressant. Och då är det farligt lätt att man hänger där lite ohälsosamt ofta och bara slickar sig om munnen inför nästa larviga LIKE som man tror att man mår bättre av...men ack vad man lurar sig, för det här tenderar att bli nåt som mer och mer liknar en rent barnslig. ofta innehållslös lek som man nog kan bli både tankeavtrubbad och dum i huvudet av...!
För vad är, och kan en LIKE vara, annat än vad det allra mest är: En väldigt varierande grad av ytlig artighet, en mer eller mindre mekanisk rörelse när fingret trycker på GILLA- knappen, och en sekund av uppmärksam som far i väg ut i cyberrymden för att kanske landa som en tillfällig kick för nån annan...
Och vad är det då som får en vuxen människa i t.ex min ålder 60- plus, att tro att mitt liv och min högst vanliga, och ointressanta vardag på riktigt skulle vara en angelägenhet för nån annan än för familj och nära vänner? Eller är det så att kändisvärldens brokiga, ständigt skiftande dynamik smittar av sig på oss ? Och blir vi alla småkändisar och får stjärnstatus om är vi aktiva och trängs med varandra om uppmärksamhet och fokus i den pseudovärld som facebook och andra sociala scener har blivit?
Och så verkar vi många gånger vara väldigt rädda för att inte hänga med, för att hamna i bakvattnet, av allt det där som händer, tänks och uttrycks i den här låtsasvärlden som så hårt konkurrerar med den riktiga, där vi nog många av oss kanske borde vara mer än på facebook, faktiskt.
Men vår tid har ju så mycket att erbjuda och så väldigt mycket blir gjort, använt och ibland också missbrukat just för att det är möjligt... Och nu när vi alla möjligheten att varje dag, om vi vill och gillar läget, kunna offentliggöra vår ganska privata dagbok och faktiskt på flera sätt ha vår eget showroom, vår egen show, där vi faktiskt kan vara både programledare och huvudgäst, så gör vi väldigt många det... Den intressanta frågan tycker jag är hur vi påverkas som människor av det här?
Jag har haft mycket roligt på facebook men började känna att jag blev stressad och påverkad av den ytlighet som snabba återkopplingar kan ge. Men mest av allt ville jag inte bli LIKE -beroende för det tycker jag är snudd på förnedring och dessutom fel sätt att stärka sitt självförtroende på.
Nu har jag sen nån vecka lagt ner mitt facebook -konto och har redan märkt att jag fått mer tid över för annat, och att info -stressen lagt sig, och så har den riktiga världen där ute blivit mer intressant och rolig!
Och som sagt: NU är det fortsatt facebook -avgiftning, och "tack och hej leverpastej" som gäller också i fortsättningen!
Och hade facebook varit en människa så hade " hen" haft mer än en räv bakom varje öra, det är jag hundra på! För har man oturen att haka i den där bedrägliga egokroken så kan det om det vill sig illa, bli så att man sitter, om inte fast, men vääääldigt hårt kvar där...! Och det värsta är att man i facebook -hetsen riskerar bli så fördummad att man faktiskt tror att man verkligen ska hänga där i nån annans grepp, att det är en helt OK plats att trivas på, att man är så intressant. Och då är det farligt lätt att man hänger där lite ohälsosamt ofta och bara slickar sig om munnen inför nästa larviga LIKE som man tror att man mår bättre av...men ack vad man lurar sig, för det här tenderar att bli nåt som mer och mer liknar en rent barnslig. ofta innehållslös lek som man nog kan bli både tankeavtrubbad och dum i huvudet av...!
För vad är, och kan en LIKE vara, annat än vad det allra mest är: En väldigt varierande grad av ytlig artighet, en mer eller mindre mekanisk rörelse när fingret trycker på GILLA- knappen, och en sekund av uppmärksam som far i väg ut i cyberrymden för att kanske landa som en tillfällig kick för nån annan...
Och vad är det då som får en vuxen människa i t.ex min ålder 60- plus, att tro att mitt liv och min högst vanliga, och ointressanta vardag på riktigt skulle vara en angelägenhet för nån annan än för familj och nära vänner? Eller är det så att kändisvärldens brokiga, ständigt skiftande dynamik smittar av sig på oss ? Och blir vi alla småkändisar och får stjärnstatus om är vi aktiva och trängs med varandra om uppmärksamhet och fokus i den pseudovärld som facebook och andra sociala scener har blivit?
Och så verkar vi många gånger vara väldigt rädda för att inte hänga med, för att hamna i bakvattnet, av allt det där som händer, tänks och uttrycks i den här låtsasvärlden som så hårt konkurrerar med den riktiga, där vi nog många av oss kanske borde vara mer än på facebook, faktiskt.
Men vår tid har ju så mycket att erbjuda och så väldigt mycket blir gjort, använt och ibland också missbrukat just för att det är möjligt... Och nu när vi alla möjligheten att varje dag, om vi vill och gillar läget, kunna offentliggöra vår ganska privata dagbok och faktiskt på flera sätt ha vår eget showroom, vår egen show, där vi faktiskt kan vara både programledare och huvudgäst, så gör vi väldigt många det... Den intressanta frågan tycker jag är hur vi påverkas som människor av det här?
Jag har haft mycket roligt på facebook men började känna att jag blev stressad och påverkad av den ytlighet som snabba återkopplingar kan ge. Men mest av allt ville jag inte bli LIKE -beroende för det tycker jag är snudd på förnedring och dessutom fel sätt att stärka sitt självförtroende på.
Nu har jag sen nån vecka lagt ner mitt facebook -konto och har redan märkt att jag fått mer tid över för annat, och att info -stressen lagt sig, och så har den riktiga världen där ute blivit mer intressant och rolig!
Och som sagt: NU är det fortsatt facebook -avgiftning, och "tack och hej leverpastej" som gäller också i fortsättningen!
torsdag 7 maj 2015
Anns Andrum: GRADEN AV MEDKÄNSLA ÄR SÅ KLART BEROENDE AV OM MAN...
Anns Andrum: GRADEN AV MEDKÄNSLA ÄR SÅ KLART BEROENDE AV OM MAN...: Så har då ännu en nyans av verklighetens nöd och faktiska elände tagit sig in också i vårt land och framför våra ögon - och vi kan inte läng...
Graden av medkänsla är så klart beroende av om kan relatera till den det gäller !
Så har då ännu en nyans av verklighetens nöd och faktiska elände tagit sig in också i vårt land och framför våra ögon - och vi kan inte längre blunda för den: Den globala FATTIGDOMEN!
De rumänska tiggarna är tragiskt många och finns nu utanför våra affärer nästan över allt. Det är svårt, om man inte är helt känslomässigt avtrubbad, att inte beröras inför de här arma människornas nöd och livssituation.
De lever sedan urminnes tider i en konserverad underdogkultur med oerhörda brister på omvärldens respekt, och i avsaknad av grundläggande fri- och rättigheter, mat för dagen och tak över huvudet. Och den här kulturen krockar nu för en del oväntat tydligt med vår trygga svenska folkhemsvardag där nöd och fattigdom förvisso också existerar, men som i jämförelse med den fattigdom som de rumänska tiggarna och en hel del andra folkslag har att dagligen se i ögonen och försöka överleva, är en västanfläkt... för deras livsbetingelser är något helt annat och förmodligen bortom de flestas föreställningsförmåga!
Många av oss som de flesta ändå är relativt ekonomiskt trygga, har varje gång vi handlar vår mat i affären, nu ett ganska unikt tillfälle att i oss själva kunna utmana både människosyn och människovärde när vi ser de här tiggarna sitta där med sina små tummade pappersmuggar och söker vår blick...!
"Ska man ge pengar, ska man istället ge en brödbit, eller bara helt enkelt gå rakt förbi. För de får ju ändå inte behålla pengarna och vi har ju själva våra egna bekymmer?"
Många tycker det här är svårt, och de här argumenten har nog många av oss hört den senaste tiden. Ingen är för den skull vare sig ond eller god tycker jag, de här frågorna är bara kanske lite dåligt genomtänkta eller "genomkända" hos en del av oss. Och kanske är vi så väl väl inbäddade i den trygghet som vi oftast tar för given, att vi har svårt att se lidandet i ögonen. Och själv har jag långt ifrån ordentligt reflekterat över sånt som jag verkligen borde tänka över, och det tillhör sannolikt de mänskliga bristerna att inte alltid orka göra det. Det är förståeligt helt enkelt. Men det tillhör också de mänskliga möjligheterna att kunna fortsätta fundera över just gott och ont, och etiska val och vägval i livet. Och den möjligheten tycker jag att man ska använda för att kanske faktiskt kunna bidra till en lite bättre värld.
Men det bakomliggande och orsaken till varför människor har det så här måste naturligtvis lösas på bästa sätt i deras hemländer för att de sedan ska få leva, bo och verka där i sin egen kultur och tillsammans med sina nära och kära, och inte behöva som nu, åka i från sina familjer. Men så länge jordens resurser och rikedomar fortsätter att felfördelas på det orättvisa sätt som det länge gjort, så är det nog tyvärr svårt att hitta bra och långsiktiga lösningar på de här stora globala problemen.
Jag har den senaste tiden tänkt att det skulle vara bra om en tidning med hjälp av en tolk kunde göra en bra intervju av några tiggare som kommit hit. Och jag blev så glad när jag i dagarna såg att det nu har hänt! Jag tycker det är viktigt att rumänerna får komma till tals för att vi ska få en större förståelse för situationen i deras hemländer, och för att de ska få göra sina röster hörda,att vi helt enkelt visar dem det intresset och den respekten för det kan stärka den kollektiva självkänslan hos dem som grupp. Vi skulle förmodligen själva uppskatta detsamma om vi vore i samma situation.
Av naturen tror jag att vi alla, med få undantag, är skapade för att kunna känna kärlek och medkänsla för de varelser som står oss nära, och att den förmågan i allmänhet minskar ju längre vi kommer från dem som behöver vår medmänsklighet. Och det är nog lättare att vara empatisk på riktigt om man kan känna igen sig i, eller kan relatera till någon annan. Och det är oftast i igenkännandet som vi på riktigt aktiverar vår medmänsklighet och på allvar kan gå från ord till handling ...! Men lyckligtvis finns det också storartade människor som utgör undantag i den här saken och historien kan visa flera såna exempel.
Därför är det så bra om vi kan se oss själva i tiggarna, och det blir lättare om vi får veta att de också är föräldrar som i sin fattigdom vill det bästa för sina barn och deras framtid, fast de saknar möjligheter. Att de, liksom andra som lever i marginalen av samhället, är människor på gott och ont precis som alla vi andra.
Och jag tänker att vi tjänar på att vara inkännande, förstående varelser, och att det är viktigt att fortsätta söka kunskap om det som ligger bakom världens fattigdom och nöd, och orsaker till människors problem, hur och var det än visar sig. Och kan vi det så kan vi lättare relatera till dem som behöver vår medkänsla och genom det kanske faktiskt bli bättre människor!
De rumänska tiggarna är tragiskt många och finns nu utanför våra affärer nästan över allt. Det är svårt, om man inte är helt känslomässigt avtrubbad, att inte beröras inför de här arma människornas nöd och livssituation.
De lever sedan urminnes tider i en konserverad underdogkultur med oerhörda brister på omvärldens respekt, och i avsaknad av grundläggande fri- och rättigheter, mat för dagen och tak över huvudet. Och den här kulturen krockar nu för en del oväntat tydligt med vår trygga svenska folkhemsvardag där nöd och fattigdom förvisso också existerar, men som i jämförelse med den fattigdom som de rumänska tiggarna och en hel del andra folkslag har att dagligen se i ögonen och försöka överleva, är en västanfläkt... för deras livsbetingelser är något helt annat och förmodligen bortom de flestas föreställningsförmåga!
Många av oss som de flesta ändå är relativt ekonomiskt trygga, har varje gång vi handlar vår mat i affären, nu ett ganska unikt tillfälle att i oss själva kunna utmana både människosyn och människovärde när vi ser de här tiggarna sitta där med sina små tummade pappersmuggar och söker vår blick...!
"Ska man ge pengar, ska man istället ge en brödbit, eller bara helt enkelt gå rakt förbi. För de får ju ändå inte behålla pengarna och vi har ju själva våra egna bekymmer?"
Många tycker det här är svårt, och de här argumenten har nog många av oss hört den senaste tiden. Ingen är för den skull vare sig ond eller god tycker jag, de här frågorna är bara kanske lite dåligt genomtänkta eller "genomkända" hos en del av oss. Och kanske är vi så väl väl inbäddade i den trygghet som vi oftast tar för given, att vi har svårt att se lidandet i ögonen. Och själv har jag långt ifrån ordentligt reflekterat över sånt som jag verkligen borde tänka över, och det tillhör sannolikt de mänskliga bristerna att inte alltid orka göra det. Det är förståeligt helt enkelt. Men det tillhör också de mänskliga möjligheterna att kunna fortsätta fundera över just gott och ont, och etiska val och vägval i livet. Och den möjligheten tycker jag att man ska använda för att kanske faktiskt kunna bidra till en lite bättre värld.
Men det bakomliggande och orsaken till varför människor har det så här måste naturligtvis lösas på bästa sätt i deras hemländer för att de sedan ska få leva, bo och verka där i sin egen kultur och tillsammans med sina nära och kära, och inte behöva som nu, åka i från sina familjer. Men så länge jordens resurser och rikedomar fortsätter att felfördelas på det orättvisa sätt som det länge gjort, så är det nog tyvärr svårt att hitta bra och långsiktiga lösningar på de här stora globala problemen.
Jag har den senaste tiden tänkt att det skulle vara bra om en tidning med hjälp av en tolk kunde göra en bra intervju av några tiggare som kommit hit. Och jag blev så glad när jag i dagarna såg att det nu har hänt! Jag tycker det är viktigt att rumänerna får komma till tals för att vi ska få en större förståelse för situationen i deras hemländer, och för att de ska få göra sina röster hörda,att vi helt enkelt visar dem det intresset och den respekten för det kan stärka den kollektiva självkänslan hos dem som grupp. Vi skulle förmodligen själva uppskatta detsamma om vi vore i samma situation.
Av naturen tror jag att vi alla, med få undantag, är skapade för att kunna känna kärlek och medkänsla för de varelser som står oss nära, och att den förmågan i allmänhet minskar ju längre vi kommer från dem som behöver vår medmänsklighet. Och det är nog lättare att vara empatisk på riktigt om man kan känna igen sig i, eller kan relatera till någon annan. Och det är oftast i igenkännandet som vi på riktigt aktiverar vår medmänsklighet och på allvar kan gå från ord till handling ...! Men lyckligtvis finns det också storartade människor som utgör undantag i den här saken och historien kan visa flera såna exempel.
Därför är det så bra om vi kan se oss själva i tiggarna, och det blir lättare om vi får veta att de också är föräldrar som i sin fattigdom vill det bästa för sina barn och deras framtid, fast de saknar möjligheter. Att de, liksom andra som lever i marginalen av samhället, är människor på gott och ont precis som alla vi andra.
Och jag tänker att vi tjänar på att vara inkännande, förstående varelser, och att det är viktigt att fortsätta söka kunskap om det som ligger bakom världens fattigdom och nöd, och orsaker till människors problem, hur och var det än visar sig. Och kan vi det så kan vi lättare relatera till dem som behöver vår medkänsla och genom det kanske faktiskt bli bättre människor!
tisdag 5 maj 2015
Anns Andrum: VAD GÖR MAN NÄR MAN ÄR TRÖTTARE ÄN TRÖTT OCH INTE ...
Anns Andrum: VAD GÖR MAN NÄR MAN ÄR TRÖTTARE ÄN TRÖTT OCH INTE ...: Min inledningsreplik kan under rådande omständigheter inte bli nåt djupare eller mer substantiellt än ett: "Jäsp, ... jäsp och åter j...
VAD GÖR MAN NÄR MAN ÄR TRÖTTARE ÄN TRÖTT, JO, MAN GILLAR LÄGET OCH STÄNGER AV "KRAVMASKINEN!"
Min inledningsreplik kan just nu, under rådande omständigheter, inte bli nåt djupare eller mer substantiellt än ett: "Jäsp, ... jäsp och åter jäsp, och sen på sin höjd, ett högst uppgivet litet värnlöst, puuh...."
Och låter jag tråkig så är det inget mot vad jag verkligen, och i levande livet är att vara i närheten av just nu! Jag känner mig som jag hade blivit rånad och bestulen på alla roligheter, och på den kreativitet och energi,som jag faktiskt annars brukar ha en del av och är väldigt tacksam för. Nån, hon, han eller om du så vill hen, har bara tagit det från mig så fräckt, bara så där...så snopet! Jag är liksom inte "hemma" i mig själv i dag, denna gråmulna onsdag när inte en enda solstråle är i sikte, varken i mig eller där utanför fönstret, men så kan det vara ibland för vem som helst tror jag.
Vet i fasiken var jag egentligen håller hus just nu, och vad jag i så fall sysslar med där... Och jag tänker att ringer nån på dörren så skulle jag, kanske lite tillskruvat men utan att skarva allt för mycket, kunna säga: " hej på dig, men Ann är tyvärr inte inne just nu..." och det är precis lika konstigt som det låter...Det finns säkert en och annan som skulle vilja definiera det hela som helt vanlig temporär LATHET och det kan nog stämma faktiskt, men varför bli man då så TRÖTT av att praktisera lathet undrar den late!
Jo, säger den mer förståndiga delen av mig, av den enkla anledningen att man faktiskt blir megatrött av allt det man INTE gör, men som ändå av och till under en lågenergidag ,pågår som ett "tänkt projekt" där uppe i huvudkontoret, och som då konsumerar massor av energi, undra på att man blir trött... Ett huvudkontor som som dessutom numera tycks skötas av en del ovana, lite tröga "vikarier"hihi....
Det här är en sån där motsatsdag till de dagar då det mesta, både omöjligt och möjligt, bara flyter på och blir gjort, saker löser sig, man kommer på nåt roligt eller intressant att skriva om, och till och med kanske så där lite lättvindigt toppar dagen med lite städning och ett sockerkaksbak...! Och vet ni vad? Allt fixar man och lägger bakom sig men blir ändå inte trött... inte det minsta faktiskt!
Och DET beroende på att man så ofta FÅR energi av att göra det man behöver göra och har tänkt sig!
Så summan av det blir att det nästan alltid är ett dåligt val att samla på "inte gjorda - gör jag - en annan dag - saker"och att "ta - tjuren - vid - hornen - här - och - nu - principen" blir en förutsägbar energiboost för vem som helst!
Och antagligen är det just de där dagarna, de pärlor i guld, när man har det där sällsamma sinneslugnet och den flödande energin, som man då behöver påminna sig om, en sån här dag då man bara är så TRÖTT i både kropp och själ, och utan att så förargligt kunna sätta fingret på själva orsaken. Och då man framgångslöst försöker spåra den "skyldiga", den där ledsamma energitjuven som man verkligen vill hitta och rejält läxa upp och sparka lite lagom hårt i baken, fast man själv verkligen skulle behöva högst densamma spark i baken...!
Men jag tror, efter egen erfarenhet, att man, såna här trötta dagar helt enkelt bara ska"ta skeden i vacker hand, stänga av kravmaskinen för det är ingen riksolycka, och lägga ner allt eventuellt dåligt samvete över det som inte blir gjort, eller för att man inte riktigt klarar av att vara social och bjuda på sig själv. Och se det som ett bra tillfälle att bjuda sig själv på lite egentid och serva sin motor med att kanske bara vila eller bara göra det som man mår riktigt bra av! Och helt enkelt strunta i att leta efter vad eller vem, som suger ens energi, för det blir man just då bara tröttare av.
Vi behöver alla våra lågintensiva dagar och särskilt när livet snurrar på fortare än vanligt för just då behöver vi ofta stanna upp, bottna i oss själva och tänka över saker och ting, för det är viktigt!
Och det är inte alltid ett sjukdomstillstånd, eller lika med att vara svag, att vara trött och inte orka... Utan väldigt ofta kroppens och själens alldeles särskilda och sinnrika sätt att signalera att nu är dags att stanna upp och vila, och ladda de batterier som laddas kan...!
Det är nog ändå det klokaste man kan göra de där dagarna man är tröttare än trött och inte hittar energitjuven...!
söndag 3 maj 2015
Anns Andrum: VARFÖR ÄR DET SÅ VÅLDSAMT PROVOCERANDE ATT INTE VA...
Anns Andrum: VARFÖR ÄR DET SÅ VÅLDSAMT PROVOCERANDE ATT INTE VA...: Tiden och vi med den, har med stora bestämda steg nu gått en bra bit in i 2000 - talet och samhället växer och frodas i sin fulla identitet ...
Varför är det så våldsamt provocerande att INTE vara annorlunda på det sätt som de flesta är annorlunda på..?
Vi har med stora steg nu gått en bra bit in i 2000 - talet och samhället växer och frodas i sin fulla identitet som det nya teknologiska informationssamhället.
Varje sekund kommunicerar miljarder av världens människor med varandra via sociala medier och vi har vant oss vid den här i grunden unika möjligheten och inlemmat den i våra livsstilar. Det här är både bra och dåligt, tycker jag, och så är det en del som bara är märkligt och som reser ett och annat frågetecken.
Ett exempel på en sån märklighet är att det starka individualistiska ideal som så mycket styr våra liv i dag ändå tycks ha gjort oss socialt ängsliga. För hand i hand med individualismen går konformismen, och de båda tycks tillsammans skapa en konflikt där likriktningen oftast är starkast och segrar. Människor är inte sällan rädda för att inte vara, göra, leva, eller uttrycka sig på samma sätt som alla andra, vilket skapat en intressant paradox!. Och fast vi ofta uppmanar varandra att våga vara annorlunda och säger att vi värnar om acceptans och öppenhet för det mesta som är " annorlunda," så visar det sig ofta att man helst bör vara "annorlunda" på just det sätt som de flesta andra är "annorlunda" på för att passera det sociala nålsögat... Vilket måste innebära att man ska sticka ut på rätt sätt för att inte utmana jantelagen.
Det här fenomenet tycks sitta som en tatuering i den svenska folksjälen som ju annars har så många förtjänster och goda egenskaper. Och man undrar förstås på allvar, om det hela inte har sitt ursprung i grottstadiet av människans historia? Men inte borde vi väl i modern tid känna denna oftast ogrundade rädsla för det främmande, eller se det som ett direkt hot eller en konkurrensfaktor? Vi borde väl ändå genom årtusenden av evolution har blivit tryggare än så...
Sällan förut har väl ordet "mångfald" skallat så ljudligt och frekvent som i dag i sociala medier. Det är förstås både bra och riktigt, men ordets innebörd leder knappast på allvar fram till sitt mål, till sin intention, om det stannar vid att bli något som bara kan tillämpas i vissa sammanhang och inte där det alltid hör hemma: bland alla människor och i alla sociala uttryck och sammanhang!
Så varför är det då så våldsamt provocerande att inte vara annorlunda på samma sätt som de flesta andra anser vara "annorlunda"? Möjligen är det ursprungliga behovet av kollektiv tillhörighet större än vi själva vill medge och kanske bör vi mer inrikta oss på att vara toleranta och konsekventa på riktigt...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)