Om mig


Namnet är Ann Danell, och jag är ett majbarn född i mitten av det optimistiska och ganska okomplicerade 50- talet. Jag är född och uppvuxen i det för mig idylliska Målilla. Numera bor jag i en annan idyll som heter Timmernabben.
 
Bakom mig har jag ett långt förflutet som undersköterska och livsbetraktare. Jag har en tid även jobbat som diakonassistent i Svenska Kyrkan, vilket var en rolig och lärorik tid.
Jag är gift med Jan, jag har tre barn och ett barnbarn, och jag är obotligt förtjust i djur, och då särskilt i hundar.
När jag inte skriver så läser jag det mesta jag kommer över, och jag tycker om musik, men lyssnar helst på det som ger mig en upplevelse. 

fredag 31 juli 2015

Anns Andrum: JAG TYCKER SÅ MYCKET OM ORDET "TILLIT"...

Anns Andrum: JAG TYCKER SÅ MYCKET OM ORDET "TILLIT"...: Det är märkligt tycker jag, att inte så sällan när livet kärvar, gnisslar och gör ont, så står någon där, ringer eller hör av sig på annat s...

JAG TYCKER SÅ MYCKET OM ORDET "TILLIT"...

Det är märkligt tycker jag, att inte så sällan när livet kärvar, gnisslar och gör ont, så står någon där, ringer eller hör av sig på annat sätt, bara så där, som det vore på beställning... En människa som på ett eller annat sätt genom sin vänlighet, sitt inkännande och sin förståelse, bidrar till att det känns lättare, problem blir plötsligt "lösningsbara" och man ser ljuset i tunneln fast det känns tungt och mörkt.

Det här har jag varit med om flera gånger och man blir lika förundrad och tacksam varje gång!
Och därför, tänker jag, gäller det att aldrig tappa tilliten, inte förlora tilltron till att saker kan förändras, hur livet än kan se ut!
Och visst är det härligt när man  själv någon gång kan få vara den som kan få någon annan att kunna sträcka på ryggen, få glädjen tillbaka och må bra igen! Då blir man verkligen glad.

Att tro på att saker och ting löser sig, och att det mesta går över gör verkligen skillnad i livet.
Och ordet TILLIT är faktiskt ett av mina favoritord.

Och kanske är det symboliskt, och inte en slump att man kan läsa det ordet från båda håll...innebörden håller för det och bär liksom på sin egen kraft...!

tisdag 28 juli 2015

Anns Andrum: DET ÄR OTÄCKT LÄTT ATT SUGA ÅT SIG FÖRDOMAR OCH DE...

Anns Andrum: DET ÄR OTÄCKT LÄTT ATT SUGA ÅT SIG FÖRDOMAR OCH DE...: En del människor vågar ibland triumfera med att de är "absolut fördomsfria" på de flesta punkter. Själv bekänner jag mig inte till...

DET ÄR OTÄCKT LÄTT ATT SUGA ÅT SIG FÖRDOMAR OCH DET GÄLLER ATT JOBBA HÅRT MED ATT INTE LÅTA DOM FASTNA OCH BLI "SANNINGAR"...!!

En del människor vågar ibland triumfera med att de är "absolut fördomsfria" på de flesta punkter. Själv bekänner jag mig inte till den kategorin och jag tror i allmänhet inte på sådana påståenden.  För jag vågar påstå att det nog inte finns en enda människa som inte har fördomar. För jag tror att det nog är ganska naturligt, att det ligger i den mänskliga naturen, att ha förutfattade meningar som ofta slutar i just - fördomar.

Det är nog svårt för de allra flesta av oss att närma oss något nytt, vare sig det handlar om människor, saker eller upplevelser, utan att i någon mening ha en uppfattning om hur den kommer att vara, eller hur det kommer att kännas. Kanske är det lite av ett skydd, ett värn, och ger möjligen en känsla av att ha någon form av kontroll, när det okända, ännu outforskade kommer i vår väg.
Och jag tycker faktiskt att det här är förståeligt och helt okey så länge inte fördomarna blir permanenta och skadar någon medvarelse.

Antagligen har våra erfarenheter och det genomlevda en större betydelse för hur våra fördomar ser ut, och för hur djupt de sitter och hur seglivade de blir, än vi själva kan förstå. Kanske kan vi lättare se just det sambandet hos varandra än hos själva...?

Men för vem som helst är det ändå otäckt lätt att suga åt sig fördomar och ibland bygga berg av negativa förhandsinställningar som stannar där, skymmer sikten och hindrar oss från att vara så där vidsynta som vi alltid borde vara. Och så handlar det ju också om miljöpåverkan och om vilka människor du lever och umgås med. Att vara med positiva, trygga personer som har för vana att se det bästa hos människor och företeelser smittar av sig, till skillnad från negativa fördomsbyggare som gärna drar med sig andra ner i fördomsträsket.

Men som sagt, vi bär nog alla på fördomar och det är i sig ingen riksolycka. För de flesta människor vill och kan se runt hörnet, skaffa sig kunskaper och tänka om.

Men det gäller att inte låta fördomarna fastna i oss och jobba hårt så att de inte förvandlas till "sanningar" och myter!

lördag 25 juli 2015

Anns Andrum: VALET ELLER BORTVALET AV RELIGION ÄR VARS OCH ENS ...

Anns Andrum: VALET ELLER BORTVALET AV RELIGION ÄR VARS OCH ENS ...: För mig hör alla religioner samman genom den gemensamma kärnan, som ju måste vara kärleken och motsatsen till all djävulskap och det onda i ...

VALET ELLER BORTVALET AV RELIGION ÄR VARS OCH ENS RÄTTIGHET MEN FREDSARBETET ÄR OAVSETT DET, VIKTIGAST!!

För mig hör alla religioner samman genom den gemensamma kärna, som ju måste vara kärleken och motsatsen till all djävulskap och det onda i den här världen. Jag tror på den enkla tolkningen som svaret på det mesta av våra existentiella frågetecken. All världens religioner, Gudar och trosföreställningar är ju tolkningar av människor, och Bibeln och andra heliga böcker har ju genom hela historiens gång silats genom miljoner och åter miljoner av människors subjektiva medvetande. Och givetvis har varje kultur, och varje tidsanda, politiska och sociala samhällsstatus, också påverkat de här tolkningarna. Det har förstås fått konsekvenser för mänskligheten på många sätt, och då främst för människosyn, moralsystem och det normativa i samhällen. Och de religiösa synsätten har alltför ofta genom tidens gång och fortfarande, startat krig och stridigheter mellan människor och så mycket lidande och hemskheter har blivit en följd av det. Jag blir både så arg och ledsen när jag tänker på det och på hur många människor och djur som helt oskyldigt blivit offer för dessa vidrigheter!

En annan följd av det här är att så många människor och deras personliga tro så onyanserat och orätt blivit smutskastade och hårt kritiserade. Och mången skugga har fallit över alla de goda osjälviska gärningar som genom historien faktiskt gjorts i religioners namn. Det är också så fel och så upprörande.

Att otvivelaktigt tro på en högre kraft, vem den än är eller hur den ser ut, borde vara nog för att en människa ska kunna ta avstånd från alla maktanspråk och all ondska, all despotism. Men det har med all önskvärd tydlighet visat sig att så enkelt är det tyvärr inte... För där emellan ställer sig inte sällan egot, som förstås är olika stort och gör sig gällande på skilda sätt hos oss alla. Och så tror jag att graden av mänsklig mognad har en avgörande betydelse för hur vi använder våra religiösa och andliga värderingar och övertygelser, och för den delen också vår etik och moral.

Men varför dessa motsättningar mellan religioner, och mellan troende och icke -troende? Det kan inte finnas en enda Gudomlig kraft i hela universum som på allvar och med hög buret huvud kan försvara intolerans, diskriminering, våld, förföljelse och krig...!! Men ändå sker detta hela tiden, i vårt eget land och överallt i hela världen. Och varje gång och i varje ögonblick som vi själva utnämner oss till tolkningsföreträdare, utser oss till den som har rätt och förstår bäst, vad det än må gälla, så bidrar vi  ju förstås också till detta hav av motsättningar.

Valet eller bortvalet av religion är, och måste vara vars och ens rättighet och absoluta ensak! Och tolerans mellan människor gör stor skillnad i världen! Kan små barn från olika kulturer och med skilda religioner t.ex leka och spela fotboll tillsammans, vilket förekommer, så borde vuxenvärlden också kunna samsas och respektera varandras religiösa och kulturella uppfattningar.
För fredsarbetet ska vara det viktigaste och måste få komma först.
Och vad borde förresten egentligen alla religioner vara annat än  just - fredsrörelser...?

måndag 20 juli 2015

Anns Andrum: ÄR JAG ENDA MEDLEMMEN I KLUBBEN FÖR SOMMARRELATERA...

Anns Andrum: ÄR JAG ENDA MEDLEMMEN I KLUBBEN FÖR SOMMARRELATERA...: Jag vet att det låter mer än knasigt och snudd på vad som förr var som "att svära i kyrkan", men jag har, fast jag tycker att somm...

ÄR JAG ENDA MEDLEMMEN I KLUBBEN FÖR SOMMARRELATERAD NEDSTÄMDHET...?

Jag vet att det låter mer än knasigt och snudd på vad som förr var som "att svära i kyrkan", men jag har, fast jag tycker att sommaren är vacker så det dånar och slår lock för öronen, svårt att orka med den här årstiden...! Den är helt enkelt för intensiv och för energisk i sitt varande för mig. Jag har svårt för att som den "högkänsliga" personlighetstyp jag är, balansera mina egna högintensiva, oroliga energier när ljuset är så här generöst, starkt och närvarande som det är under de här sommarmånaderna.

Du får faktiskt förlåta mig för det, för den tokigheten, fina, bedårande sommar...! Men jag tycker så mycket om dig ändå, för alla dina gröna kostymer, för allt det underbara som gror, växer och blommar, och för att du finns och för att du är du, och för att du så troget återkommer varje år. Och för att du inte bara tar och ger upp med din fantastiska och underbara sommarföreställning, trots att vi dumma människor håller på att leva sönder och förstöra det mesta på den här planeten.
Men som du nog vet, så tycker jag allra bäst om dig de där tidiga, så fräscha, nästan glasklara morgnarna när ditt ljus är så där försiktigt och vackert så det nästan gör ont. Då känner jag att vi är i fas med varandra och då är du som allra, allra bäst!

Vi blir liksom "lite för mycket" sommaren och jag, tillsammans, och jag skäms faktiskt lite för det, får dåligt samvete för att jag inte 100% kan ansluta mig till hyllningskören och jubla över den årstid som de flesta andra normala människor gör. Men jag kan inte hjälpa att jag mitt i de på alla sätt, ljuvliga juli och augusti månaderna, de där heta soliga dagarna när allt i naturen och många människor tycks gå på högvarv, kör med turbomotor, faktiskt då sitter och drömmer om ett helt annat scenario: En härlig och lagom kall vinterdag, ett stilla snöfall då nästan  allt blir vitt, lugnt och mindre ivrigt, mindre energiskt. Så funkar jag och det kan säkert tyckas både motvalls. alarmerande avvikande, otacksamt och en smula grinigt, det kan jag förstå.

Jag ser med beundran på alla dessa sommarmänniskor som tycks hinna en hel värld under semestern, och som inte tycks få nog av upplevelser och äventyr. För själv går jag nästan i baklås av alla förväntningar, planeringar och sommarprojekt, för jag tycker det blir fööör mycket... det blir  för mig lite som att befinna sig i en oavbruten jättekäck, jätteglad och superenergisk "Allsång på Skansen", hela dagarna. Eller som att tvingas åka karusell snabbt som attan, inte kunna hoppa av, fast man som jag, avskyr karuseller. Jag tycker livet snurrar på tillräckligt fort ändå och att de ofrivilliga äventyren och upplevelserna är tillräckligt många som det är...

När solen  bara bränner på och det är svårt att hitta svalka och lugn för både kropp och knopp då blir jag gärna lite deppig, energidränerad, opraktiskt osocial och jobbig. Och jag undrar om jag  möjligen är den enda medlemmen i klubben för sommarrelaterad nedstämdhet...?

torsdag 9 juli 2015

Anns Andrum: 37 MIL BORT BOR MITT ENDA BARNBARN, OCH MYCKET HIN...

Anns Andrum: 37 MIL BORT BOR MITT ENDA BARNBARN, OCH MYCKET HIN...: Vid nyår var han här senast, Love, älskat barnbarn till mig. Sex månader senare är han här igen! Han hämtas som vanligt vid bussen i närmast...

37 MIL BORT BOR MITT ENDA BARNBARN, OCH MYCKET HINNER HÄNDA MELLAN HANS EFTERLÄNGTADE BESÖK...

Vid nyår var han här senast, Love, älskat barnbarn till mig. Sex månader senare är han här igen! Han hämtas som vanligt vid bussen i närmaste stad och det är alltid lika roligt att se honom. Men mycket hinner hända mellan besöken när han bor så långt ifrån. Och tänka sig... ur bussen stiger nu inte längre "lille Love" med ljus röst... utan en påtagligt stilig ung man som har växt så pass...  och rösten, den känner man inte längre igen... Den har fullt upp med att bryta igenom och bli vuxna Loverösten...!

Det är en fantastisk förändring och jag minns förstås när de egna pojkarna började ränna iväg på höjden och barnrösten försvann, och när så mycket hände med dem.

Nu är jag bara så innerligt glad över att Love fortfarande vill komma till farmor och Jan, och hedra oss med ett kärt besök, och man undrar hur den här killen ser ut när han kommer nästa gång.. ?
För som sagt, mycket hinner hända med tonåringar på kort tid, och när man sällan kan träffas. Men så spännande och roligt det är varje gång, och så härligt att få pyssla om en liten kille med god mat och ha roliga samtal och få många skratt ihop! Det är rena friskvården för en farmor!

måndag 6 juli 2015

Anns Andrum: FINNS INGET SOM ÄR SÅ VIKTIGT SOM KÄRLEK, TID OCH ...

Anns Andrum: FINNS INGET SOM ÄR SÅ VIKTIGT SOM KÄRLEK, TID OCH ...: Jag vet föräldrar, (förstås de som är välbeställda och för vilka det är möjligt), som reser med ett barn i taget på fina resor för att ge &q...

FINNS JU INGET SÅ VIKTIGT SOM KÄRLEK, TID OCH VERKLIG NÄRVARO MED BARNEN UNDER UPPVÄXTEN...!

Jag vet föräldrar (förstås de som är välbeställda och för vilka det är möjligt) som reser med ett barn i taget på fina resor för att ge "kvalitetstid" till just det barnet. Avsikten är förstås god, men jag tänker att det här nog också handlar om en hel del dåligt samvete...
För de allra flesta av dagens föräldrar jobbar heltid och ibland mer än det, och det är inte som förut så vanligt att en förälder jobbar deltid. Och vad som kan tänkas ligga bakom den förändringen tänker jag inte gå in på nu, för det kräver sitt eget blogginlägg.

 Men det kan ju rimligen inte bli så mycket tid och ork över för barnen alla de där andra dagarna då det inte är semester eller planerad kvalitetstid.Och då kan det nog lätt bli en ond cirkel där både barn och föräldrar blir allt tröttare, mer frustrerade och irriterade. Och det går antagligen åt en del energi till att hålla tillbaka det dåliga samvetet över att jobba för mycket... över att tiden inte räcker till. Det är mänskligt och fullt förståeligt tycker jag.

Men jag tror inte på dåligt samvete som förändringsfaktor, det stannar oftast bara i en gnagande tanke, och jag vill inte önska något enda litet dåligt samvete - till någon.
Jag tror där emot på medvetenhet och på genomtänkta liv som kan fram leda till vad som verkligen är viktigt för barnen under uppväxten, och på att hitta det som är bra för hela familjer. Och på betydelsen av det som ger varaktig glädje, trygghet och harmoni för barnet inför vuxenblivandet. Jag beundrar de föräldrar som stannar upp och ser på själva och sina livsmönster utifrån, och som är kloka och modiga nog att våga förändra och avvika från rådande norm.  Och det finns faktiskt föräldrar som drar ner på sina egostyrda "måsten," minskar på pryl - och aktivitetshetsen och som visar barnen på andra mer hållbara värden i livet! De är jättefina föredömen för andra!

Och jag tänker, att har man som i en del fall, råd att bjuda varje barn på en utlandsresa så har man sannolikt också de inkomster som tillåter att en, eller båda föräldrar att gå ner i tjänst och jobba mindre, till förmån för mer tid och närvaro med barnen under den uppväxt som inte går i repris...

Många tonåringar har ju naturligt en lite svajig tid och testar gränser, och jag tänker att ju mer de testar, bråkar och svajar, ju sämre mår de antagligen inom sig. Och ju mer kärlek, omsorger, tid och närvaro behöver de då! Det är jag hundra på...  Hårdhet och "bestraffningar" ökar tonårsupproret och skapar förtvivlan och förödmjukelse hos en redan osäker och identitetsförvirrad tonåring! Sånt kan skapa bestående problem! Även en tonåring behöver sina föräldrar i samtal och möten och fast de markerar sina revir och vill vara ifred, så behöver de fortfarande tryggheten och omsorgen från mamma och pappa!

Många föräldrar koketterar med att de jobbar för mycket och har så dåligt samvete... och man undrar om de verkligen tänker på vad de säger. Om de vill ha mer tid för barnen och om de egentligen vill ändra på det där.. eller ?

Och jag tänker att människor ofta talar om vikten av att själva få välja i olika saker, vilket jag instämmer i helt och fullt. Men hur många föräldrar har egentligen frågat sina barn om de vill ha mer tid och om de vill att de ska jobba mindre? Och hur ofta frågar man barnen hur de egentligen mår i den stressiga vardagen och tar hänsyn till barnets bästa, fast det innebär kompromisser för föräldrarna...?

Av min egen barndom, som inte var okomplicerad, lärde jag mig tidigt att ta barnets parti och det tänker jag fortsätta med även om det numera blir med hjälp av pennan...




söndag 5 juli 2015

Anns Andrum: ATT OFRIVILLIGT FÖRLORA KONTAKTEN MED SITT BARN GE...

Anns Andrum: ATT OFRIVILLIGT FÖRLORA KONTAKTEN MED SITT BARN GE...: Man tror att man känner sina närmaste, och man inbillar sig att man nog har en god kännedom om sina egna barn och vad de är för personer. Me...

ATT OFRIVILLIGT FÖRLORA KONTAKTEN MED SITT BARN GER EN OBESKRIVLIG SORG... VARJE DAG...

Man tror att man känner sina närmaste, och man inbillar sig att man nog har en god kännedom om sina egna barn och vad de är för personer. Men egentligen vet man ingenting... det visar sig ibland.

Men också de egna barnen växer förstås upp till vuxna människor och formas precis som alla vi andra av upplevelser och erfarenheter under resans gång. Och bilden av det barn som man en gång burit under sitt hjärta och fostrat upp, oroat sig för, känt glädje och lycka över, kan, har jag erfarit, med tiden bli en annan än den man förut sett framför sig. Men man slutar aldrig att älska sitt barn.

Och så händer det som jag för min del aldrig hade kunnat föreställa mig:  Ett av barnen tar avstånd, vänder sig varaktigt bort och avvisar all form av kontakt... Först vill man bara inte tro att det är sant, man tänker att det är övergående, undrar vad man gjort...  Sen börjar man, precis som i en krisreaktion, efter chockfasen  omorientera sig, och fatta, och frågar naturligtvis vad som ligger bakom, men får inga begripliga svar, bara ilska och irritation, eller tystnad.

Jag hade länge en god och nära kontakt med det här barnet upp i vuxenåldern, och jag tror inte att jag varit en sämre mamma än den genomsnittliga. Kanske bara lite för överbeskyddande. Barnet var duktig i skolan, snäll och godmodig, och lyckades tidigt med många saker som han företog sig. Och jag har alltid glatt mig, varit stolt och stöttande, det vet jag att jag varit. Nu är det här barnet, ett av mina älskade tre, en framgångsrik person med breda arbetsfält och mycket jobb i sitt liv, och jag är så glad att det går så bra för honom och jag önskar honom allt gott i livet.

Men varje dag saknar jag som mamma, att då och då kunna ringa  och höra hur barnet och hans familj har det. Och ofta vrider sorgen över den " förlorade sonen" om magen på mig. Jag minns hur vi förut kunde skämta och skratta  ihop som mor och son, och jag saknar att jag t.ex inte längre kan ringa och be honom köra försiktigt under alla de resor han gör. Och jag är ledsen över att inte få ha honom och hans sambo här och få pyssla om dem. Ibland tittar jag på gamla foton och gråter en skvätt, men vad hjälper det...
Och jag saknar så mycket att inte längre kunna se mina älskade barn tillsammans - samlade!

Jag verkligen avskyr ovänskap och allt som är outrett mellan människor, och jag har själv jobbat en del med att aktivt söka upp människor från relationer där jag känner att jag har något jag ångrar, något att reda ut, eller för att säga det där som aldrig blev sagt. För jag vill inte ligga där när livet tar slut och känna att jag, för min del, inte gjort vad jag kunnat för att nå förlåtelse och försoning mellan människor.
För jag vet att livet är skört och jag avskyr hårdhet och oförsonlighet mellan människor.
Livet går inte i repris - i alla fall inte det här som pågår just nu...

Och jag önskar ingen annan den sorg som det är att, medan man ännu lever, och medan det fortfarande är möjligt att träffas och umgås, förlora kontakten med ett älskat barn...!


lördag 4 juli 2015

Anns Andrum: ÄR DET "FINARE" MED AUTISM OCH ASPERGERS SYNDROM, ...

Anns Andrum: ÄR DET "FINARE" MED AUTISM OCH ASPERGERS SYNDROM, ...: Ända sen tonåren har jag varit intresserad av hur människan fungerar, och egentligen mer intresserad av hur det blir när vi inte funkar. Oc...

Anns Andrum: ÄR DET "FINARE" MED AUTISM OCH ASPERGERS SYNDROM, ...

Anns Andrum: ÄR DET "FINARE" MED AUTISM OCH ASPERGERS SYNDROM, ...: Ända sen tonåren har jag varit intresserad av hur människan fungerar, och egentligen mer intresserad av hur det blir när vi inte funkar. Oc...

ÄR DET "FINARE" MED AUTISM OCH ASPERGERS SYNDROM, ÄN BORDERLINE ELLER KRONISK DEPRESSION? HUR MYCKET STYR AKTUELL SAMHÄLLSKULTUR OCH IDEALBILDER...?

Ända sen tonåren har jag varit intresserad av hur människan fungerar, och egentligen mer intresserad av hur det blir när vi inte funkar. Och jag har nog alltid tyckt att det är viktigt att nå det där som ligger bakom, det där som med ett lite finare ord kallas för "Kausualiteten". Ett ord, som jag förresten, första gången stötte på under min undersköterskeutbildning tidigt 80 -tal. Vissa ord, innebörder och betydelser stannar kvar längre än andra, och eftersom jag alltid varit intresserad av bakomliggande orsaker och gärna ställer frågan varför, så blev "Kausalitet" kvar där inne i min ganska röriga, och ibland överbelastade hjärna.

Jag tycker det är roligt att följa forskning och nya intressanta teorier om det som gäller människan. Och särskilt intresserad är jag av psykologi, och av det som betecknas som funktionsnedsättningar, olika genetiska samband, och av vilken betydelse som t.ex uppväxtmiljö har på hur utvecklad eller omfattande, en dysfunktion kan bli för någon.

Autism och Adhd är kända funktionsbegränsningar som  den senaste tiden blivit mer uppmärksammade och det skrivs en hel del om hur det är att leva med det här. Det tycker jag är jättebra, för det är då är på tiden att vi drar oss bort från många dumma och hindrande synsätt på allt som är kopplat till psyket och känslorna! Och då är det så bra att människor nu öppet och naturligt vågar berätta om hur det är att  ha en diagnos inom Autismspektrumet, t.ex Aspergers syndrom eller något annat, eller till exempel vittnar om vilka svårigheter en Adhd kan ha för det dagliga livet. Men, jag undrar varför inte medier fokuserar lika mycket på diagnoser som Borderline, Schizofreni eller Kronisk Depression? Är det möjligen "klasskillnader" mellan olika psykiska sjukdomar? Jag är benägen att svara ja på den frågan. Och det bekymrar mig att det kanske är så, eftersom det får konsekvenser för de människor som redan innan lider av sina dysfunktioner, och som verkligen inte behöver mer sten på bördan i form av fördomar och snäva kunskapsfattiga synsätt!

Och jag tror för min del att aktuell samhällskultur, rådande människosyn och idealbilder bland människor, har en direkt koppling till hur vi generellt ser på sjukdomar och begränsningar, och särskilt stigmatiserade är de som är kopplade till psyket och det emotionella. Det har alltid upprört mig! Det är nog ingen tillfällighet att fler och fler offentliga personer, och så kallade kändisar med inslag av Autism, Adhd eller Bipolär sjukdom, öppet träder fram och berättar om hur det är att leva med det här. Och det är tyvärr, inte heller så oväntat att de med t.ex Borderline, Schizofreni eller Kronisk Depression, inte lika ofta ges tillfälle, eller vågar berätta om sina lidanden och om hur deras liv ser ut...!

Det här gör mig helt enkelt förbannad, att det ofta framställs som lite "finare", mer rumsrent, att ha en dysfunktion som så där lite onyanserat, inte sällan exemplifieras med kända personer som utmärker sig genom beundransvärd kreativitet, stor prestationsförmåga eller hög IQ! Och Googlar man tll exempel på Aspergers Syndrom får man direkt få upp Einstein, Beethoven eller Virginia Voolf.... ingen av dem tillhörde kategorien " loosers", eller var den som inte fick ändan ur vagnen, när det gällde arbete och prestation...
Naturligtvis var också  dessa bemärkta personers liv också påverkade av personlighetstypen, på gott och ont, som det ju alltid är.

Men varför hittar man inte lika lätt exempel på Bordelinemänniskor, eller de som har Tourettes Syndrom, eller någon annan sjukdom eller något syndrom som inte så signifikant kan kopplas till hög prestationsförmåga, uthållighet eller goda cerebrala förmågor...? Egenskaper som naturligtvis finns också hos de här grupperna.
Naturligtvis just för att de här människorna inte är lika användbara eller värdefulla i ett prestationssamhälle som vårt, där överkänslighet, sårbarhet och känsloinstabilitet förstås inte passar så bra in ...

Jag känner för alla, oavsett diagnos, och jag avskyr fördomar och ovilja att vidga sin kunskapshorisont. Men jag är rädd för, och vill bekämpa den växande elitiska människosyn som påverkar hur vi ser på människor med olika funktionsnedsättningar! För den är mer än oroande nu, faktiskt...

Det vi verkligen behöver är att generellt öka vår kunskap, processa våra fördomar, kasta bort dem och se lika, och klokt på alla som lider av både det ena eller andra...!!

onsdag 1 juli 2015

Anns Andrum: DET FINNS ÖVERJORDISKT VACKRA MUSIKUPPLEVELSER, " ...

Anns Andrum: DET FINNS ÖVERJORDISKT VACKRA MUSIKUPPLEVELSER, " ...: Som tonen från en lätt beröring av det finaste kristallglas och med en känsla som är så bedövande vacker och kommen direkt från hjärtat... ...

DET FINNS ÖVERJORDISKT VACKRA MUSIKUPPLEVELSER, " TOGETHER AGAIN" M. EMMYLOU HARRIS ÄR EN AV DOM...!

Som tonen från en lätt beröring av det finaste kristallglas och med en känsla som är så bedövande vacker och kommen direkt från hjärtat...

Jag upptäckte Emmylou Harris för några år sen och hade dittills knappast hört en mer lidelsefull och äkta röst. Musik är, när den är som bäst, som ett bra kylbalsam på solsvedan efter en het sommardag på stranden. Och Emmylou berör mig så starkt, och särskilt hennes tidiga inspelningar när hennes unika röst stod på toppen av sin kvalitet och spröd som just - kristall.

För den som vill ha en musikupplevelse som känns som en käftsmäll, i en absolut positiv betydelse, så kan jag varmt rekommendera överjordiskt vackra "Together again", en inspelning från 1977. Så här blir musik bara om den är på riktigt!