söndag 30 augusti 2015
Anns Andrum: Anns Andrum: TACK OCH GODNATT TILL DIG , TILL DET ...
Anns Andrum: Anns Andrum: TACK OCH GODNATT TILL DIG , TILL DET ...: Anns Andrum: TACK OCH GODNATT TILL DIG , TILL DET DET, SOM ÄR M... : Hej Gud! Ja, jag vet... jag blir aldrig färdig på kvällarna, jag är ...
NUMERA BÄR JAG STOLT MIN KÄNSLIGHET OCH JAG VÄGRAR ATT SKÄMMAS FÖR DEN!
Numera skäms jag inte längre för min känslighet, jag bär den stolt med högburet huvud! 62 år gammal är jag både klok och tuff nog att helt fredligt utmana den som tycker jag är "överkänslig"... Jag brukar då returnera den repliken med att fråga om det möjligen skulle kunna vara så att vederbörande själv är "underkänslig"... Och den möjligheten vill jag som stöd faktiskt lyfta fram till alla andra som ibland fått höra att deras känslighet drar åt det negativa vad gäller egenskaper.
Men hur som helst, just i dag njuter jag av att ljuset håller på att att tassa in i naturen igen. Skogen och all annan natur ger mig ett ljuvligt lugn och den stillhet som jag ofta behöver för att mina ganska oroliga sinnen inte ska bli överbelastade. Men för mycket ljus och sol, det där vackra som våren och sommaren bär med sig i sin ljusa famn, kan bli för mycket för mig, fast jag älskar det, och jag måste ta flödande soldagar med försiktighet och i små portioner.
Jag har vant mig vid att jag fungerar så här och vet vid det här laget, som de flesta andra, vad jag mår bra av och vad jag mår mindre bra av, och det är en riktigt god hjälp i livet.
Men, jag har också lärt mig att man måste akta sig för att inte bli för försiktig eller överdrivet undvikande när det gäller "feel -bad"- exponeringar av sig själv, i tron att man då ska få vara mer i de efterlängtade trakterna av motpolen - "feel -good" energierna... För det funkar inte så, när det gäller det mänskliga välmåendet, det gör inte det. För nästan alltid så handlar det så mycket mer om balans och fördelningar av energier. Och det gäller såväl i våra inre rum som i de miljöer som vi är och lever i.
Är man lite avvikande från normen, i det som anses vara de väsentliga delarna så känner man ganska tidigt i livet av ett utanförskap och att inte riktigt passa in. Det där har jag känt ofta och då är det lätt att nischa in sig permanent i outsiderrollen,.Och snart kan det då kännas både tryggt och bra att stå där vid sidan av, och på behörigt avstånd från mycket av det som man egentligen skulle få en rejäl puff i sin utveckling av att kasta sig in i!
Jag tycker nog jag blivit bättre på att trotsa trygghetsberoendet och ge mig både in och ut i miljöer och sammanhang där jag på förhand vet att det kan bli rejäla energikrockar och obehagskänslor, och det har bara varit lyckat och bra, och förbaskat nyttig träning i feel-bad - utmaningar!
Jag tänker fortsätta med det, för man kan ju inte sitta hemma i sin lilla bomullstuss och bara odla myten om det oförbätterliga utanförskapet.
Och så tänker jag förstås, på mitt sätt och med mina medel, fortsätta kämpa för att ingen enda människa ska behöva skämmas för sina känsliga sinnen eller sin sårbarhet!
Men hur som helst, just i dag njuter jag av att ljuset håller på att att tassa in i naturen igen. Skogen och all annan natur ger mig ett ljuvligt lugn och den stillhet som jag ofta behöver för att mina ganska oroliga sinnen inte ska bli överbelastade. Men för mycket ljus och sol, det där vackra som våren och sommaren bär med sig i sin ljusa famn, kan bli för mycket för mig, fast jag älskar det, och jag måste ta flödande soldagar med försiktighet och i små portioner.
Jag har vant mig vid att jag fungerar så här och vet vid det här laget, som de flesta andra, vad jag mår bra av och vad jag mår mindre bra av, och det är en riktigt god hjälp i livet.
Men, jag har också lärt mig att man måste akta sig för att inte bli för försiktig eller överdrivet undvikande när det gäller "feel -bad"- exponeringar av sig själv, i tron att man då ska få vara mer i de efterlängtade trakterna av motpolen - "feel -good" energierna... För det funkar inte så, när det gäller det mänskliga välmåendet, det gör inte det. För nästan alltid så handlar det så mycket mer om balans och fördelningar av energier. Och det gäller såväl i våra inre rum som i de miljöer som vi är och lever i.
Är man lite avvikande från normen, i det som anses vara de väsentliga delarna så känner man ganska tidigt i livet av ett utanförskap och att inte riktigt passa in. Det där har jag känt ofta och då är det lätt att nischa in sig permanent i outsiderrollen,.Och snart kan det då kännas både tryggt och bra att stå där vid sidan av, och på behörigt avstånd från mycket av det som man egentligen skulle få en rejäl puff i sin utveckling av att kasta sig in i!
Jag tycker nog jag blivit bättre på att trotsa trygghetsberoendet och ge mig både in och ut i miljöer och sammanhang där jag på förhand vet att det kan bli rejäla energikrockar och obehagskänslor, och det har bara varit lyckat och bra, och förbaskat nyttig träning i feel-bad - utmaningar!
Jag tänker fortsätta med det, för man kan ju inte sitta hemma i sin lilla bomullstuss och bara odla myten om det oförbätterliga utanförskapet.
Och så tänker jag förstås, på mitt sätt och med mina medel, fortsätta kämpa för att ingen enda människa ska behöva skämmas för sina känsliga sinnen eller sin sårbarhet!
fredag 14 augusti 2015
Anns Andrum: TACK OCH GODNATT TILL DIG , TILL DET DET, SOM ÄR M...
Anns Andrum: TACK OCH GODNATT TILL DIG , TILL DET DET, SOM ÄR M...: Hej Gud! Ja, jag vet... jag blir aldrig färdig på kvällarna, jag är hopplös! Går här och pular med än det ena och än det andra, och det ä...
TACK OCH GODNATT TILL DIG , TILL DET, SOM ÄR MIN GUD I VÄRLDEN...
Hej Gud!
Ja, jag vet... jag blir aldrig färdig på kvällarna, jag är hopplös! Går här och pular med än det ena och än det andra, och det är väldigt lite verkstad för det mesta... Och så sitter jag här skriver och skriver, som det vore på beställning...och det är det ju verkligen inte. Men roligt är det, och jag säger TACK till dig för att jag fått gåvan att kunna glädja mig åt orden och språket och att kunna få en massa, men kanske inte alltid så vettiga tankar, ur mig. Någon mening är det nog ändå med det hela tror jag
Nu är jag snart färdig för sängen - äntligen, och jag vill förstås tacka dig för att jag har fått hänga med ännu en dag och ha det väldigt bra på så många sätt. Mina rastlösa ben har tagit mig på en jättehärlig skogspromenad i det fina vädret och det blev till och med en rejäl cykeltur fram emot kvällen. Jag har ätit en himla god middag med mycket vitlök, och jag har skålat i bubblande vin med maken.
Jag har skrattat mig nästan yr i knoppen i sällskap med mina barn, som är så bra på att muntra upp mig med sina kluriga skämt och underfundigheter. Och jag har förundrats över alla små knoppande ljuvliga rosor som vi har i vår trädgård och som lägger sina små doftande kinder mot vårt terrassräcke. Jag har pratat och gosat med vår kloka och roliga hund och igen, blivit tårögd över att få ha henne hos oss. Förresten du vet att jag gråter och snörvlar över det mesta, jag är en äkta lipsill, så är det bara, det är nog inget att göra åt, eller vad säger du...?
Jag har som jag brukar, ätit lite för mycket av den goa chokladen, tvivlat på mig själv en stund, och tänkt och grubblat, mer än jag varit huslig... men jag har pysslat i trädgården och njutit av försommargrönskan och av din fantastiska skapelse!
Och Gud, jag vet att du nog gillar mig ändå, mig och alla andra, fast vi minsann inte alltid är så perfekta, karaktärsfasta eller ordentliga. Och jag tror att du tycker det är helt ok att vara både tvivlande, osäker och ledsen, ibland över allt och ingenting. Det är väl mänskligt, eller hur Gud?
Och blir jag riktigt arg och lite besvärlig, mest för mig själv, så är jag ändå säker på att du ser med tålamod och överseende på mig där uppifrån, och det är mer än bra tycker jag.
Och jag känner tillit till att du fortsätter ge mig uppgifter som hjälper mig att utmana mina svagheter så jag kan bli starkare och lugnare, snällare och klokare, och tycka lite bättre om mig själv. Det tycker jag är helt ok.. ,
Gud, jag ser dig, kan inte se dig, som något annat än det som är KÄRLEKEN och som en alldeles självklar del av mig själv och allt annat som lever och andas. Den tanken är jag förresten väldigt förtjust i!
Och jag vägrar att se dig som den som straffar eller den som inte vill det bästa för mig och alla andra!
Men jag tänker fortsätta tala med dig, som jag gjort länge, och be dig försöka förklara all den ondska och allt det lidande som finns i den här världen. Du vet att jag haft mina tvivel och att jag ibland inte ser något hopp för världen. Men jag tänker inte ge upp, jag ska vara tålmodig och vänta på dina svar, när de än kommer. För jag anar att du har en plan med allt och att den antagligen är större än vad vi kan se och förstå. Och jag tänker att vi själva, på olika sätt, nog måste skapa världen på nytt - varje dag, vara hyggliga och goda och inte hålla på att skylla på dig. För du har ju faktiskt givit oss valmöjligheter och ditt mandat att jobba för det bästa och hålla allt dumt, elakt och orätt i från oss.
Godnatt Gud, nu tackar jag för dagen som varit, för att jag fått vara frisk, mätt, glad, älskad och högst levande!
Du vet att jag hör av mig snart igen, ha det så bra till dess! .
Ja, jag vet... jag blir aldrig färdig på kvällarna, jag är hopplös! Går här och pular med än det ena och än det andra, och det är väldigt lite verkstad för det mesta... Och så sitter jag här skriver och skriver, som det vore på beställning...och det är det ju verkligen inte. Men roligt är det, och jag säger TACK till dig för att jag fått gåvan att kunna glädja mig åt orden och språket och att kunna få en massa, men kanske inte alltid så vettiga tankar, ur mig. Någon mening är det nog ändå med det hela tror jag
Nu är jag snart färdig för sängen - äntligen, och jag vill förstås tacka dig för att jag har fått hänga med ännu en dag och ha det väldigt bra på så många sätt. Mina rastlösa ben har tagit mig på en jättehärlig skogspromenad i det fina vädret och det blev till och med en rejäl cykeltur fram emot kvällen. Jag har ätit en himla god middag med mycket vitlök, och jag har skålat i bubblande vin med maken.
Jag har skrattat mig nästan yr i knoppen i sällskap med mina barn, som är så bra på att muntra upp mig med sina kluriga skämt och underfundigheter. Och jag har förundrats över alla små knoppande ljuvliga rosor som vi har i vår trädgård och som lägger sina små doftande kinder mot vårt terrassräcke. Jag har pratat och gosat med vår kloka och roliga hund och igen, blivit tårögd över att få ha henne hos oss. Förresten du vet att jag gråter och snörvlar över det mesta, jag är en äkta lipsill, så är det bara, det är nog inget att göra åt, eller vad säger du...?
Jag har som jag brukar, ätit lite för mycket av den goa chokladen, tvivlat på mig själv en stund, och tänkt och grubblat, mer än jag varit huslig... men jag har pysslat i trädgården och njutit av försommargrönskan och av din fantastiska skapelse!
Och Gud, jag vet att du nog gillar mig ändå, mig och alla andra, fast vi minsann inte alltid är så perfekta, karaktärsfasta eller ordentliga. Och jag tror att du tycker det är helt ok att vara både tvivlande, osäker och ledsen, ibland över allt och ingenting. Det är väl mänskligt, eller hur Gud?
Och blir jag riktigt arg och lite besvärlig, mest för mig själv, så är jag ändå säker på att du ser med tålamod och överseende på mig där uppifrån, och det är mer än bra tycker jag.
Och jag känner tillit till att du fortsätter ge mig uppgifter som hjälper mig att utmana mina svagheter så jag kan bli starkare och lugnare, snällare och klokare, och tycka lite bättre om mig själv. Det tycker jag är helt ok.. ,
Gud, jag ser dig, kan inte se dig, som något annat än det som är KÄRLEKEN och som en alldeles självklar del av mig själv och allt annat som lever och andas. Den tanken är jag förresten väldigt förtjust i!
Och jag vägrar att se dig som den som straffar eller den som inte vill det bästa för mig och alla andra!
Men jag tänker fortsätta tala med dig, som jag gjort länge, och be dig försöka förklara all den ondska och allt det lidande som finns i den här världen. Du vet att jag haft mina tvivel och att jag ibland inte ser något hopp för världen. Men jag tänker inte ge upp, jag ska vara tålmodig och vänta på dina svar, när de än kommer. För jag anar att du har en plan med allt och att den antagligen är större än vad vi kan se och förstå. Och jag tänker att vi själva, på olika sätt, nog måste skapa världen på nytt - varje dag, vara hyggliga och goda och inte hålla på att skylla på dig. För du har ju faktiskt givit oss valmöjligheter och ditt mandat att jobba för det bästa och hålla allt dumt, elakt och orätt i från oss.
Godnatt Gud, nu tackar jag för dagen som varit, för att jag fått vara frisk, mätt, glad, älskad och högst levande!
Du vet att jag hör av mig snart igen, ha det så bra till dess! .
onsdag 12 augusti 2015
Anns Andrum: DEMENS ÄR LITE SOM ETT ANDLIGT TILLSTÅND, SOM I EN...
Anns Andrum: DEMENS ÄR LITE SOM ETT ANDLIGT TILLSTÅND, SOM I EN...: Många år med jobbet i demensvården har för mig varit oerhört stimulerande, roligt och intressant och jag har lärt mig mycket om människan un...
DEMENS ÄR LITE SOM ETT ANDLIGT TILLSTÅND, SOM I EN DRÖM, DÄR MAN REDAN STÅR MED ENA FOTEN I EVIGHETSLOPPET...?
Många år med jobbet i demensvården har för mig varit oerhört stimulerande, roligt och intressant och jag har lärt mig mycket om människan under den tiden.
Redan för tio år sedan började jag se likheter mellan det man upplever när man drömmer under sömnen, och det som mina vårdtagare med demenssjukdomar gav uttryck för, och som var deras verklighet. Det mest slående var hur de fragmentariska tankestrukturerna, den nästan fulla tillgången till det genomlevda, till det förflutna och till alla åldrar i livet, och hur lika det var! Också de känslomässigt starka och ibland till synes så verkligt upplevda mötena med döda släktingar och närstående i deras tolkningar av verkligheten påminde om drömupplevelser.
De här likheterna tyckte jag var så intressanta och jag kunde inte släppa vissa teorier som började komma upp i mig. Jag har alltid ansett att man ska ha respekt för vad en minneshandikappad person upplever och ge den tolkningsföreträde av livet och tillvaron och inte argumentera emot.
Och jag tänkte att demens handlar förmodligen om en betydligt mer komplex problematik än att inte hitta sina kläder, sitt rum eller annat, vilket är svårt och sorgligt nog. För mig känns det, framför allt, som om den som drabbats av demens inte längre hittar sig själv och inte heller i den här världen...!
Som om man redan står där med ena foten i evighetsloppet, därav likheterna med drömtillståndet!?
Naturligtvis händer det saker med hjärnan hos demenspatienter, men det intressanta är, tycker jag, vad som händer med den hjärnvävnad som slutar att fungera. Det är som om den avstannade funktionen skulle kunna öppna upp för andra sinnesupplevelser hos människan. Ungefär som hos den som förlorar sin syn och ibland kompenserar och utvecklar och förstärker hörsel eller andra sinnen.
Liknande former av perception - uppfattningar av verkligheten har vissa människor med Autism- diagnoser, jag har träffat på vissa inslag av det hos en högfungerande person med Autism.
Intressanta fixeringar av vissa färger hos dementa har jag också sett. En kvinna, bara i 60 - årsåldern som jag mött, ville bara ha röda kläder, och kunde ibland ta på sig lager på lager av just röda kläder, och blev då gladare och lugnare. Såg hon mat med röda inslag, som sylt t.ex, så slukade hon allt hon såg.
Och jag tror att det här kan vara ett sätt att intuitivt stärka sitt baschakra, sin jordförankring och "samla trygghet" för den som tappat sin jordiska verklighetsförankring. Det är rörande och så djupt mänskligt och förståeligt.
Det här är mina, helt lekmannamässiga teorier, och jag är fullt medveten om att de kan uppfattas både konstiga och flummiga och kanske till och med provocerande. Men jag tror för min del på en andlig verklighet, genom vilken vi står i en naturlig kontakt med allt annat levande och till cell -och energiminnen, där då, nu och framtiden, finns tillgängliga. Och att vissa människor, och vi vid vissa medvetandetillstånd, ( vid t.ex narkos och medvetslöshet, är mer öppna för den här verkligheten. Förmodligen är det här betydligt mindre egendomligt än det låter.
Vi lever i en tid då väldigt mycket händer inom forskning som gäller hjärnan och olika medvetandetillstånd. Också en och annan läkare med traditionell vetenskaplig bakgrund börjar nu öppna sig för alternativa behandlingsmetoder och ser människan inte längre bara som en fysisk, psykisk, social och emotionell varelse, utan också som en andlig varelse. Och det tycker jag är på tiden, det bådar gott för mänskligheten, och för framtidens demensvård och all annan sjukvård!
Redan för tio år sedan började jag se likheter mellan det man upplever när man drömmer under sömnen, och det som mina vårdtagare med demenssjukdomar gav uttryck för, och som var deras verklighet. Det mest slående var hur de fragmentariska tankestrukturerna, den nästan fulla tillgången till det genomlevda, till det förflutna och till alla åldrar i livet, och hur lika det var! Också de känslomässigt starka och ibland till synes så verkligt upplevda mötena med döda släktingar och närstående i deras tolkningar av verkligheten påminde om drömupplevelser.
De här likheterna tyckte jag var så intressanta och jag kunde inte släppa vissa teorier som började komma upp i mig. Jag har alltid ansett att man ska ha respekt för vad en minneshandikappad person upplever och ge den tolkningsföreträde av livet och tillvaron och inte argumentera emot.
Och jag tänkte att demens handlar förmodligen om en betydligt mer komplex problematik än att inte hitta sina kläder, sitt rum eller annat, vilket är svårt och sorgligt nog. För mig känns det, framför allt, som om den som drabbats av demens inte längre hittar sig själv och inte heller i den här världen...!
Som om man redan står där med ena foten i evighetsloppet, därav likheterna med drömtillståndet!?
Naturligtvis händer det saker med hjärnan hos demenspatienter, men det intressanta är, tycker jag, vad som händer med den hjärnvävnad som slutar att fungera. Det är som om den avstannade funktionen skulle kunna öppna upp för andra sinnesupplevelser hos människan. Ungefär som hos den som förlorar sin syn och ibland kompenserar och utvecklar och förstärker hörsel eller andra sinnen.
Liknande former av perception - uppfattningar av verkligheten har vissa människor med Autism- diagnoser, jag har träffat på vissa inslag av det hos en högfungerande person med Autism.
Intressanta fixeringar av vissa färger hos dementa har jag också sett. En kvinna, bara i 60 - årsåldern som jag mött, ville bara ha röda kläder, och kunde ibland ta på sig lager på lager av just röda kläder, och blev då gladare och lugnare. Såg hon mat med röda inslag, som sylt t.ex, så slukade hon allt hon såg.
Och jag tror att det här kan vara ett sätt att intuitivt stärka sitt baschakra, sin jordförankring och "samla trygghet" för den som tappat sin jordiska verklighetsförankring. Det är rörande och så djupt mänskligt och förståeligt.
Det här är mina, helt lekmannamässiga teorier, och jag är fullt medveten om att de kan uppfattas både konstiga och flummiga och kanske till och med provocerande. Men jag tror för min del på en andlig verklighet, genom vilken vi står i en naturlig kontakt med allt annat levande och till cell -och energiminnen, där då, nu och framtiden, finns tillgängliga. Och att vissa människor, och vi vid vissa medvetandetillstånd, ( vid t.ex narkos och medvetslöshet, är mer öppna för den här verkligheten. Förmodligen är det här betydligt mindre egendomligt än det låter.
Vi lever i en tid då väldigt mycket händer inom forskning som gäller hjärnan och olika medvetandetillstånd. Också en och annan läkare med traditionell vetenskaplig bakgrund börjar nu öppna sig för alternativa behandlingsmetoder och ser människan inte längre bara som en fysisk, psykisk, social och emotionell varelse, utan också som en andlig varelse. Och det tycker jag är på tiden, det bådar gott för mänskligheten, och för framtidens demensvård och all annan sjukvård!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)