söndag 8 november 2015

Anns Andrum: MINA FUNDERINGAR KRING SKVALLER OCH FÖRTAL OCH VAR...

Anns Andrum: MINA FUNDERINGAR KRING SKVALLER OCH FÖRTAL OCH VAR...: Man blir ibland bara så arg och förtvivlat ledsen över de människor som tycks ägna en betydande del av sin vakna tid och där igenom merpart...

lördag 7 november 2015

MINA FUNDERINGAR KRING SKVALLER OCH FÖRTAL OCH VARFÖR VISSA HÄNGER SIG ÅT DET SKITJOBBET...

Man blir ibland bara så arg och förtvivlat ledsen över de människor som tycks ägna en betydande del av sin vakna tid och där igenom merparten av sitt dyrbara liv, åt att göra livet inte bara surt, utan också svårt och smärtsamt för sina medmänniskor. Genom att med en till synes ohejdbar entusiasm sprida skvaller och grundlösa spekulationer, allt enligt snöbollseffektens principer!

Och då frågar jag mig vad som egentligen skapar en väl utvecklad, driven skvallermänniska, och varför illvilja och lösa spekulationer för den tvivelaktiga kategorin tycks utgöra huvudfödan på den  sociala menyn?
Jag köper och förstår utan vidare, människans sannolikt urgamla behov av den på gott och ont, sociala kontrollen, för den bör ha haft sitt överlevnadsvärde för den ursprungliga Homo Sapiens. Men med evolutionens hjälp har vi ju ändå kommit en bra bit i vår utveckling, och har kan jag tycka, att vi inte längre har riktigt samma behov av primitiv social kontroll till skydd för liv och lem.  Och så undrar man naturligtvis hur någon enda kan leva med sig själv och den hemska, cyniska människosyn där det är okej att göra illa och skada, och ibland förstöra liv genom brist på empati och respekt för sina medmänniskor... .                              
            
Min huvudteori om det här är den, att en hängiven skvallerkärring - eller skvallergubbe, mera sällan är en riktigt frisk och harmonisk, balanserad "nöjd-med-livet-människa. Och att elakt och hjärtlöst skvaller är en otäck slaggprodukt i en missnöjesfabrik hos en person som förmodligen har en ganska lång historia av obearbetat missnöje, frustration och besvikelser över livet, sin omgivning och inte minst med sig själv. Och den här ledsamma missnöjesproduktionen kan tuffa på och fortsätta och bli som ett beroende hos en riktig skvallermänniska. Bli till ett beroendetillstånd med ett växande behov av ständigt nya rus av skvaller-och - förtal-kickar. Och det värsta tycker jag ändå är den riktigt garvade typen som  inte så sällan  gottar sig åt andras felsteg och problem, och som riktigt slickar sig om munnen av genuin skadeglädje när det går åt skogen för någon. Och jag kommer osökt att tänka på Hjalmar Söderbergs ord ur " Doktor Glas":" Man vill bli älskad i brist därpå beundrad, i brist där på fruktad, i brist där på avskydd..."

För ett känslomässigt tomrum finns det absolut i de människor som ägnar sig åt den här destruktiva verksamheten. Man kanske skulle kunna beteckna det som ett emotionellt bristtillstånd där man  inte själv förstår vad som fattas för att man ska må bra och kunna låta andra få göra detsamma. För den här kategorin av olyckskorpar går nämligen i gång på andras felsteg och olyckor, och för mer än gärna, vidare "sensationella nyheter" efter att själva ha kryddat dem lite extra.

Det är som om riktigt skvallriga människor, rent objektivt sett och paradoxalt nog, ofta har en riktigt   bra social förmåga, och är bra på att läsa människor, har gott om social energi och är lyhörda för sociala signaler. Men det blir ändå fel! Det goda uppsåtet saknas, omdömet sviktar och illvilja och bitterhet tar över: "Mår inte jag själv bra så behöver ingen annan heller göra det".

Det är bra synd att inte skvallerproffsen tar hand om sitt missnöje, och lägger upp det på bordet, konfronterar det, och tar reda på vad det egentligen står för och inser vilken skada de gör för andra. Och det vore önskvärt att de  kunde växa upp,  sadla om till en positiv syssla och i stället använda sin energi och sitt sociala driv till att sprida glädje och positiva, goda nyheter bland sina medmänniskor!