Om mig


Namnet är Ann Danell, och jag är ett majbarn född i mitten av det optimistiska och ganska okomplicerade 50- talet. Jag är född och uppvuxen i det för mig idylliska Målilla. Numera bor jag i en annan idyll som heter Timmernabben.
 
Bakom mig har jag ett långt förflutet som undersköterska och livsbetraktare. Jag har en tid även jobbat som diakonassistent i Svenska Kyrkan, vilket var en rolig och lärorik tid.
Jag är gift med Jan, jag har tre barn och ett barnbarn, och jag är obotligt förtjust i djur, och då särskilt i hundar.
När jag inte skriver så läser jag det mesta jag kommer över, och jag tycker om musik, men lyssnar helst på det som ger mig en upplevelse. 

torsdag 24 december 2015

Anns Andrum: KANSKE SNÖN HAR TAGIT LEDIGT FÖR ATT VI NU MÅSTE J...

Anns Andrum: KANSKE SNÖN HAR TAGIT LEDIGT FÖR ATT VI NU MÅSTE J...: Naturligtvis blev det  som det brukar bli, en julaftonspromenad i skogen tillsammans med familjen. Med en stadig julfrukost i magen kändes ...

KANSKE SNÖN HAR TAGIT LEDIGT FÖR ATT VI NU MÅSTE JOBBA PÅ ATT SKAPA LJUS I OSS SJÄLVA...?

Naturligtvis blev det  som det brukar bli, en nyårspromenad i skogen tillsammans med maken.
Med en stadig nyårsbrunch i magen kändes det trots saknaden efter snön och det särskilda ljuset,  som vanligt en härlig stund i naturens snälla läkerum.

Medan jag gick där på den mjuka stigen så tänkte jag på hur bra det är för mig är att regelbundet ha en stund av meditation och kontemplation För dem som ännu inte praktiserat det här och som kanske tycker det verkar underligt eller till och med mysko, så kan jag säga att meditation inte är det minsta konstigt att ägna sig åt. Och förresten en promenad i skogen är verkligen en bra meditation. Då är det tycker jag, desto mer onaturligt att fortsätt att springa runt i ekorrhjulet och aldrig kunna hitta lugnet, att inte vara i samtal med sig själv därinne i det inre rummet. Det är om något, övernaturligt och smått surrealistiskt!

Jag håller mig inte med några mantran och jag krånglar inte till det hela för det funkar inte för mig, utan jag brukar samlar ihop mig i ett TACK för allt jag har att vara tacksam för. Och så tackar jag numera, efter att ha förstått att prövningar ger lärdomar och utveckling om man är öppen för det, för de svårigheter jag tagit mig igenom.


Så brukar jag avsluta med en BÖN och ber om det jag tror att jag behöver för att bättre klara av att vara en hygglig människa och för att få ett bra liv i samklang med andra.
Då och då saknar jag som andra verktyg, kraft eller ork, eller till och med motivation att se det ljusa, lösa problem och ta mig vidare i tillvaron. Såna gånger ber jag att få utöka min verktygslåda och vädjar då helt enkelt om hjälp med det jag just då inte klarar av.

Varje gång jag får den där hjälpen, då eller senare och ibland på ett helt oväntat sätt och från ett oanat håll, så är min TACKSAMHET stor och då uttrycker jag den. Och jag är glad för att kunna känna så.

Under de senaste dagarna har jag flera gånger under mina meditationsstunder fått till mig budskap ( i form av tankar i huvudet som så tydligt inte är mina egna.) Det här är heller inget konstigt, för under meditation vilar det ofta överskattade förnuftet, och lämnar då plats för intuition och kontakt med det Högre Jaget, den fantastiska kunskapsbank  av de samlade erfarenheter som vi faktiskt alla har tillgång till.

Lärdomen var följande: "Det blå ljuset är gott och hittar alltid rätt. Det som är gott hittar alltid rätt!"
Det här stärker mig eftersom jag ofta använder det blå mjuka ljuset vid healing och meditation. Och så kan vi ju vara säkra på att t.ex goda tankar och gärningar hittar rätt...

Och så tänker jag när jag i nyårskvällen efter en härlig dag nu ser ut genom fönstret mot mörkret och förstås saknar den vita snön, att det här på flera sätt nog har sin mening det också. För det är kanske dags att vi var och en i den här oroliga världen börja jobba på att skapa ljus i oss själva, och genom att vara hyggliga och godhjärtade också skapa ljus i varandra och genom fred och försoning göra världen ljusare.
För i min förställningsvärld är just ljuset, i en mer överförd mening, det som dyker upp när vi i vår vardag ägnar oss åt motsatserna till elakhet, avundsjuka och förminskande av andra...!


Här en gammal fin bild på min dotter Johanna i juletid.







lördag 5 december 2015

Anns Andrum: DEN KAMP SOM UTSPELAR SIG I GRYNINGEN...

Anns Andrum: DEN KAMP SOM UTSPELAR SIG I GRYNINGEN...: Är han möjligen bekant? Jag skulle nästan tro det... Min magkänsla säger mig att de flesta av oss haft det tvivelaktiga nöjet av hans besök....

DEN KAMP SOM UTSPELAR SIG I GRYNINGEN...

Är han möjligen bekant? Jag skulle nästan tro det... Min magkänsla säger mig att de flesta av oss haft det tvivelaktiga nöjet av hans besök. Jag här får jag reservera mig för eventuella angrepp från ivriga feminister, men den här personen känns i alla fall för mig som en han, inte som en hon, eller inte ens som ett könsneutralt det eller en hen, så är det bara!

Vem är den som inte mitt i värsta Bergmandemontimmen, plötsligt känt sig så där oförklarligt, obehagligt och onödigt vaken? Men bara så vaken att man preeciiis med ena ögat kan se att klockan så där nästan lite scoutkäckt visar på 04.00,  vilket sällan är någon angenäm upplevelse när man vet att man 06.00 måste gå upp och möta verkligheten...

Ja, han är ingen vidare trevlig kille han den där gryningsdemonen, men han är raffinerad och han går då grundligt tillväga det måste man säga. Han gör helt enkelt ett bra jobb inom sitt område, det kan ingen ta ifrån honom, om man ser det rent objektivt alltså. Och så här brukar han jobba när han är hos mig:

Han brukar börja med att, minsann inte särskilt försiktigt, starta upp de allra flesta av hjärnkontorets fungerande avdelningar (vilka hos mig numera inte är särskilt många) så där spar han lite tid faktiskt. Och när han så denna tidiga timma och till ingen som helst nytta startat upp min knopp, så låter han kroppen sova vidare i sitt hav av bly, illmarig som han är. Man är liksom vaken men ändå inte, för man kommer inte på tanken att ta sig upp ur sängen, i denna stund, i denna jämmerdal, fast man lindrigt talat inte gillar läget!

Och det är DÅ som tankarna börjar flyga åt de mest omöjliga orimliga håll.  Men mest far de runt faktiskt. Och efter en stund börjar man ( i det här fallet, jag) seriöst spekulera över den möjligheten att hjärnan börjar brinna, för så hett, typ 95 grader, känns  det då där uppe i huvudkontoret!
Men det brukar inte bli någon brand i knoppen, det är nog bara idealtemperaturen för lätt maniskt, meningslöst tankearbete nattetid, har jag förstått.

Det här brukar inte gryningsdemonen ha några som helst problem med, för han är minst av allt finkänslig, det har jag märkt.  Och det är precis här som han tveklöst och utan att blinka brukar servera mig nästa uppgift, som ibland kan innebära en liten retroperspektiv filmförevisning... Och jag vill påstå att det här killen är ett kreativt geni och han har ett jädrans sinne för effekter, det går det ändå inte att sticka under någon som helst stol med!

I den här filmen brukar mina tillkortakommanden och diverse pinsamheter från det senaste dygnet framstå med all önskvärd tydlighet i huvudet på mig...
Jag vet inte hur det brukar vara för andra men för mig brukar den här filmen vara rätt så lång, antagligen för att det mera sällan saknas manusunderlag...
Det kan ibland bli rätt så plågsamt pinsamt att så där i gryningen bli klar över hur urbota dumt man inte sällan bär sig åt. Och faktum är att att det inte är helt lätt att uppfatta och tugga i sig underhållningsvärdet i sina klavertramp så där kring soluppgången när man ännu inte har alla sina hästar hemma rent mentalt och ligger där  så yrvaken,vapenlös och och utlämnad

Och så kommer ångesten och örfilar upp en och man ligger där och svettas och vrider sig som om man hade skrivit på ett rotationsavtal och lakanet blir till ett enda snörp. Då brukar han, som det inte vore nog med galenskaper, och som den lille djävul han är slå till med att ge mig några små problemlösningsuppgifter innan han äntligen ger sig iväg.

Oftast brukar jag då, helt onödigt, hinna bränna en hel del dyrbar energi på sånt som jag varken kan lösa, eller allra minst behöver, lösa. Och jag kan säga att några större kreativa genombrott brukar jag sällan ha i de här knasiga sammanhangen.
Här är några roliga exempel på vad gryningsdemonen brukar tycka att jag kan fundera lite på, typ :

- Hur löser man växthuseffektens skadeverkningar, ( globalt alltså...)

- Hur skulle grannen lättast kunna bygga om sin garageuppfart för att lättare komma in med sin bil?   (Och HUR angeläget är den lösningen för mig - egentligen...?)

- Hur skulle man kunna konstruera en bra kam till reumatiker...? Och så vidare i samma tokstil.

Och så precis när han äntligen dragit den här envisa sömnförstöraren, den illbattingen, så händer förstås det att väckarklockan vrålpiper utan den minsta skam och det är då bara att svinga bena över sängkanten och strama upp sin halvsovande kropp, inklusive knopp, "famna dagen" se glad ut och hoppas på att han dröjer med nästa besök den lille gryningsdemonen!