Jag har märkt att jag i perioder är särskilt mottaglig och receptiv för budskap från det som jag uppfattar som det universella alltet. Och i början kring ett nytt år eller i slutet av det gamla har jag upplevt att jag är mer öppen men då också mer skör, sårbar och vemodig än annars. Men den andliga logiken följer sin plan och om den vet vi alls inget ting, vi kan bara ta emot, förundras och tacka. Och jag kan inte komma förbi det faktum att flera naturkatastrofer och extremt väder också inträffat just kring den här tiden, kring det gamla årets slut och kring det nya årets början. Och kanske är det en djärv teori att tro att också jorden har en period av skörhet och sårbarhet vid den här tiden, men jag kan inte låta bli att snudda vid den tanken...
När vi drabbas av sorg, separationer och andra förluster, och då när tillvaron gungar under våra fötter, det är då vi oftast också ta ner garden och släpper kravet på logiken. Då kommer vi också närmare vårt inre och de frågor som rör livets mening och våra tankar kring om det egentligen finns någon fortsättning efter livet.
När min f. d man dog 2006 började allt eftersom många märkliga och till synes oförklarliga saker hända i vårt hem och jag öppnades upp och fick ta emot flera olika budskap i olika former och möta främmande varelser som talade till mig i långa monologer under mina nattliga drömmar. Och den som själv har upplevt något liknande vet att de här drömscenerna inte alls liknar vanliga drömmar just för att de, i alla fall för mig, förmedlar så mycket starkare känslor och att man tydligt via energier kan identifiera, ibland utan se personen, vem man träffar i sitt drömmöte.
Vad gäller min ökade känslighet så kan det räcka med att jag ser ett gammalt foto eller dokumentär där nån far illa eller överges, då blir jag så oerhört berörd och mer än annars. Och jag kan gripas av det faktum att de här människorna, eller djuren, på ett gammalt gulnat foto sen länge är döda och då knyter det sig i magen på mig över det så sorgliga... Och man undrar om det är tillåtet att vara så blödig vid fyllda 63... blir det här personlighetsdraget möjligen starkare med åren undrar jag...? Mot det här supervemodet har i såna här stunder heller ögonblick, min absoluta tro och övertygelse på en fortsättning efter livet, inte så ofta nån tröst att ge mig, och det är konstigt. Jag blir bara så översköljd av sorg över separation, livets ändlighet och för att människor och djur inte längre har varandra, och över gamla tiders människor och liv.
För mig är det så att jag är som mest mottaglig för andliga budskap när jag sover och äntligen har släppt taget om min ibland ganska jobbiga oro. Och då precis mellan dröm och vaka, när jag alltid får den mest ljuvliga sömnen, då är i perioder min kanal klar och mottaglig. Och när jag mediterar, vilket jag egentligen har svårt för att göra, så har det verkligen satt fart på postgången där från andra sidan. Och jag är så tacksam för vad jag fått till mig.
Jag vill gärna dela med mig av ett tänkvärt budskap som jag alldeles klart och tydligt fick till mig i mitt huvud strax före gryningen en natt då jag låg vaken en stund och för övrigt var alldeles tom på tankar:
"DEN VÄRLD NI OFTA KLAGAR PÅ ÄR NI SJÄLVA MED OCH SKAPAR VARJE DAG. I SAMTAL OCH I MÖTEN MED VARANDRA
OCH GENOM ORD OCH GÄRNINGAR..."
.
onsdag 28 december 2016
tisdag 20 december 2016
Hälsan är föränderlig och när immunförsvaret sviktar visar sig vår Akilleshäl...
Akilles, en av den grekiska mytologins hjältar, doppades av sin mor i floden Styx för att han skulle bli osårbar. Men eftersom Akilles mamma höll honom i ena hälen så blev förstås den delen den punkt där sårbarheten ändå kunde slå till, och från den myten kommer uttrycket "akilleshäl".
Det här tycker jag är både väldigt intressant och träffande och fullt överförbart på människan i vår moderna tid.
För vem har inte just sina speciellt känsliga delar av kroppen - sin, eller sina "akilleshälar" där man är särskilt sårbar...? Och eftersom immunförsvaret är en verklig "Olle i grind" och som, beroende på om Olle är på plats och fit for fight och kan stänga grinden direkt, och innan baciller, virus och andra försvagande inkräktare hinner in i blodomloppet, så är immunförsvaret onekligen viktigt och oftast avgörande för om våra akilleshälar ger sig till känna eller om de går som segrare ur striden.
Själv är jag en typisk mag - och hudmänniska, och jag tror att vi med den akilleshälen är ganska tydligt överrepresenterade bland personer med hög känslighet, nära till känslor och med en viss psykisk sårbarhet. För huden är verkligen själens spegel och fungerar ju som en skyddsbarriär så väl faktiskt som symboliskt. Och så magen, där jag upplever att känslorna sitter, och uttryck som "en klump i magen," och "gå på magkänsla" talar sitt tydliga språk.
Det är ovärderligt bra att känna sig själv och sin kropp, sin själ och sitt känsloliv - hela, som jag brukar säga, humanpaketet. För då kan man i ganska mycket påverka sin helhetshälsa genom medvetenhet och genom att helt enkelt sköta sig och ta hand om sig själv efter bästa förstånd. Jag vill påstå att själva levandet, och inte minst förståelsen för orsak och verkan ur hälsosynpunkt, ibland nog kan bli onödigt komplicerat för dem som inte riktigt förmår, eller vill, se sig själv utifrån och som därför kanske missar en ofta väsentlig kunskap om sin egen person och kopplingarna livsstil och hälsa, och orsak och verkan kring faktorer som påverkar våra akilleshälar.
Jag tror för min del att immunförsvaret har en särskild och ganska autonom underavdelning som försvarar den psykiska - emotionella - själsliga hälsan. För vissa dagar känner jag mig så alldeles utomordentligt stark och just osårbar inom det området. De dagarna tål jag nästan allt, ser klarheter och förståelser så lätt, är bara så ovanligt klok och irriterar mig inte på något. Andra dagar är försvarsbemanningen låg och jag går lätt i sank. Blir lätt ledsen och uppgiven och har mindre tolerans för det mesta och ser inte lika lätt orsak och verkan. Men lyckligtvis är mitt psykiska immunförsvar oftast starkt och välfungerande även om jag kanske verkar lite knäpp och inte alltid är som andra.
Hur som helst... faktum kvarstår, hälsan - helhetshälsan, är trots allt föränderlig i båda riktningar och mycket tror jag förutsättningarna för den är kopplad till vår personlighet, våra livserfarenheter och hur vi tagit hand om dem, och att vi faktiskt är det vi tänker och känner. Och där i ligger ju föränderligheten och det är bra!
Jag har inte samma övertro på osårbarhet som Akilles mamma Thetis, och jag skräms en del av vår tids jakt på osårbarheten. För jag tror att våra svagheter kan lära oss ödmjukhet och att de får oss att hålla huvudet i himlen och fötterna på jorden.
För hälsan är föränderlig, har ingen garanti och är ingens absoluta rättighet, och när immunförsvaret sviktar visar sig våra akilleshälar.
Det här tycker jag är både väldigt intressant och träffande och fullt överförbart på människan i vår moderna tid.
För vem har inte just sina speciellt känsliga delar av kroppen - sin, eller sina "akilleshälar" där man är särskilt sårbar...? Och eftersom immunförsvaret är en verklig "Olle i grind" och som, beroende på om Olle är på plats och fit for fight och kan stänga grinden direkt, och innan baciller, virus och andra försvagande inkräktare hinner in i blodomloppet, så är immunförsvaret onekligen viktigt och oftast avgörande för om våra akilleshälar ger sig till känna eller om de går som segrare ur striden.
Själv är jag en typisk mag - och hudmänniska, och jag tror att vi med den akilleshälen är ganska tydligt överrepresenterade bland personer med hög känslighet, nära till känslor och med en viss psykisk sårbarhet. För huden är verkligen själens spegel och fungerar ju som en skyddsbarriär så väl faktiskt som symboliskt. Och så magen, där jag upplever att känslorna sitter, och uttryck som "en klump i magen," och "gå på magkänsla" talar sitt tydliga språk.
Det är ovärderligt bra att känna sig själv och sin kropp, sin själ och sitt känsloliv - hela, som jag brukar säga, humanpaketet. För då kan man i ganska mycket påverka sin helhetshälsa genom medvetenhet och genom att helt enkelt sköta sig och ta hand om sig själv efter bästa förstånd. Jag vill påstå att själva levandet, och inte minst förståelsen för orsak och verkan ur hälsosynpunkt, ibland nog kan bli onödigt komplicerat för dem som inte riktigt förmår, eller vill, se sig själv utifrån och som därför kanske missar en ofta väsentlig kunskap om sin egen person och kopplingarna livsstil och hälsa, och orsak och verkan kring faktorer som påverkar våra akilleshälar.
Jag tror för min del att immunförsvaret har en särskild och ganska autonom underavdelning som försvarar den psykiska - emotionella - själsliga hälsan. För vissa dagar känner jag mig så alldeles utomordentligt stark och just osårbar inom det området. De dagarna tål jag nästan allt, ser klarheter och förståelser så lätt, är bara så ovanligt klok och irriterar mig inte på något. Andra dagar är försvarsbemanningen låg och jag går lätt i sank. Blir lätt ledsen och uppgiven och har mindre tolerans för det mesta och ser inte lika lätt orsak och verkan. Men lyckligtvis är mitt psykiska immunförsvar oftast starkt och välfungerande även om jag kanske verkar lite knäpp och inte alltid är som andra.
Hur som helst... faktum kvarstår, hälsan - helhetshälsan, är trots allt föränderlig i båda riktningar och mycket tror jag förutsättningarna för den är kopplad till vår personlighet, våra livserfarenheter och hur vi tagit hand om dem, och att vi faktiskt är det vi tänker och känner. Och där i ligger ju föränderligheten och det är bra!
Jag har inte samma övertro på osårbarhet som Akilles mamma Thetis, och jag skräms en del av vår tids jakt på osårbarheten. För jag tror att våra svagheter kan lära oss ödmjukhet och att de får oss att hålla huvudet i himlen och fötterna på jorden.
För hälsan är föränderlig, har ingen garanti och är ingens absoluta rättighet, och när immunförsvaret sviktar visar sig våra akilleshälar.
måndag 5 december 2016
Den sunda hälsosamma rädslan har en funktion och är släkt med både överlevnadsinstinkten och självbevarelsedriften.
Jag hörde en nyligen en intervju med en mycket duktig professionell bergsklättrare som framgångsrikt, men förstås inte alltid helt utan komplikationer, nått toppen på flera av världens högsta och mest svårforcerade berg.
Den här mannen fick många bra frågor och de ganska utförliga svar han gav visade verkligen vilken seriös och klok klättrare han var. Han berättade om sin starka kärlek och den ständigt pågående passionen för bergsklättringen, om lusten till det stora äventyret, den ibland till synes omöjliga utmaningen och den enorma kick som det är förknippat med. Men också om den tomhet som tar vid när en bestigning är över och avklarad. Om sin längtan efter nya klättringar, större och högre berg och om problemlösningen inför varje gång omständigheterna blir svårare och farligare, och när en bergsbestigning kan bli allt mer riskfylld.
Det här var intressant att lyssna på och så småningom gled intervjuaren in på frågan varför vissa personer söker sig till bergsklättring och andra liknande riskfyllda utmaningar och vad som är den egentliga drivkraften hos de här människorna. Den unge bergsklättraren svarade med att hänvisa till den hjärnforskning som visar på sambandet mellan hjärnans belöningscentrum och den frisättning av Dopamin som sker när vi ägnar oss åt lustfyllda, gärna spännande aktiviteter. Och jag tänker att den aktiviteten kan per definition, hos olika människor vara helt olika saker.
Alldeles på slutet av det här samtalet uttalar intervjuaren sin fulla beundran för bergsklättrarens bravader och för att han inte verkar vara rädd när han tar sig upp för så höga berg. Då svarar han så intressant och ganska oväntat: Jag är alltid rädd när jag klättrar, men låter aldrig rädslan ta över. Och den dag när jag inte längre känner en sund och motiverad rädsla för det som är farligt, som ju klättring kan vara, då kan det också bli farligt på riktigt! För rädslan gör att jag agerar nödvändigt försiktigt och behåller min respekt för berget, naturen och för liv och död.
Min slutsats efter det här, bekräftade vad jag tänkt och känt förut, att det är skillnad på rädslor och rädslor och på rädslor och fruktan. Ett lagom mått av sund berättigad rädsla särskilt för det som vi inte riktigt kan omfatta med vårt förnuft eller våra sinnen, det vi inte känner igen och som inger fara, den är nära besläktad med klokhet, förnuft och självbevarelsedrift, är ofta vägledande och kan göra skillnad...
Men fantasifyllda irrationella rädslor som vi alla, då och då, mer eller mindre styrs av, snarare förlamar oss och förvirrar, till ingen som helst nytta. Dess utom tenderar de att bli permanenta och det är då som de som jag upplever, byter namn till Fruktan. Och att frukta det är för mig bara negativt och förblindande, vad det än gäller.
Och i dag när vi ofta uppmanas att vara orädda, äventyrliga och fartfyllda på många sätt så tror jag att det är en bra insikt att ha med sig att:
Den hälsosamma rädslan har sin funktion och är nära släkt med både överlevnadsinstinkten och självbevarelsedriften och kan ibland faktiskt göra skillnad mellan liv och död!
Den här mannen fick många bra frågor och de ganska utförliga svar han gav visade verkligen vilken seriös och klok klättrare han var. Han berättade om sin starka kärlek och den ständigt pågående passionen för bergsklättringen, om lusten till det stora äventyret, den ibland till synes omöjliga utmaningen och den enorma kick som det är förknippat med. Men också om den tomhet som tar vid när en bestigning är över och avklarad. Om sin längtan efter nya klättringar, större och högre berg och om problemlösningen inför varje gång omständigheterna blir svårare och farligare, och när en bergsbestigning kan bli allt mer riskfylld.
Det här var intressant att lyssna på och så småningom gled intervjuaren in på frågan varför vissa personer söker sig till bergsklättring och andra liknande riskfyllda utmaningar och vad som är den egentliga drivkraften hos de här människorna. Den unge bergsklättraren svarade med att hänvisa till den hjärnforskning som visar på sambandet mellan hjärnans belöningscentrum och den frisättning av Dopamin som sker när vi ägnar oss åt lustfyllda, gärna spännande aktiviteter. Och jag tänker att den aktiviteten kan per definition, hos olika människor vara helt olika saker.
Alldeles på slutet av det här samtalet uttalar intervjuaren sin fulla beundran för bergsklättrarens bravader och för att han inte verkar vara rädd när han tar sig upp för så höga berg. Då svarar han så intressant och ganska oväntat: Jag är alltid rädd när jag klättrar, men låter aldrig rädslan ta över. Och den dag när jag inte längre känner en sund och motiverad rädsla för det som är farligt, som ju klättring kan vara, då kan det också bli farligt på riktigt! För rädslan gör att jag agerar nödvändigt försiktigt och behåller min respekt för berget, naturen och för liv och död.
Min slutsats efter det här, bekräftade vad jag tänkt och känt förut, att det är skillnad på rädslor och rädslor och på rädslor och fruktan. Ett lagom mått av sund berättigad rädsla särskilt för det som vi inte riktigt kan omfatta med vårt förnuft eller våra sinnen, det vi inte känner igen och som inger fara, den är nära besläktad med klokhet, förnuft och självbevarelsedrift, är ofta vägledande och kan göra skillnad...
Men fantasifyllda irrationella rädslor som vi alla, då och då, mer eller mindre styrs av, snarare förlamar oss och förvirrar, till ingen som helst nytta. Dess utom tenderar de att bli permanenta och det är då som de som jag upplever, byter namn till Fruktan. Och att frukta det är för mig bara negativt och förblindande, vad det än gäller.
Och i dag när vi ofta uppmanas att vara orädda, äventyrliga och fartfyllda på många sätt så tror jag att det är en bra insikt att ha med sig att:
Den hälsosamma rädslan har sin funktion och är nära släkt med både överlevnadsinstinkten och självbevarelsedriften och kan ibland faktiskt göra skillnad mellan liv och död!
torsdag 24 november 2016
Det är ALDRIG försent att göra slut med en negativ och dålig självbild som inte är du!
Tänk så fel det kan bli...
Redan i barndomen och under alldeles för många år av mitt vuxna liv har jag så dumt och fel släpat omkring på en mörk och hopplöst negativ inre bild av mig själv. En bild av den som är ful och fel och som inte riktigt duger, inte passar in, inte håller måttet - en dysfunktionell och missvisande bild helt enkelt. Och i ett retroperspektiv kan jag i dag se mig som en ganska patetisk självutnämnd martyr... Och förklaringen till det självföraktet låg långt bak i min ganska dramatiska historia...
Enligt min mamma var jag som liten ofta glad och hade barnets naturliga självförtroende. Och jag har faktiskt vissa minnesfragment av att jag verkligen kände att jag då med samma förutsättningar som andra "var på banan,"och att jag hade så mycket energi att jag ibland inte kunde stå stilla för jag var så glad, framåtriktad och nyfiken på livet. Men livet följer sin plan och i min familj hände saker- svårigheter som gjorde att jag för tidigt fick ta vuxenansvar. Och jag förvandlades då till en liten orolig, lillgammal ängslig flicka som hade alla sinnen vidöppna och som alltid var beredd att gripa in och rädda min mamma från pappas våldsamheter, vilket jag inte alltid kunde... Jag tappade den glädje som var en sådan stor del av mig och började lägga skam - och skuld - på mig själv för det som naturligtvis inte var mitt fel eller mitt ansvar, för de tillkortakommanden och den dysfunktion som mina föräldrar på olika sätt hade.
Men det hindrade mig inte från att också utveckla en mindre clownsida hos mig själv... För jag hade upptäckt att jag ibland kunde avstyra en uppåtgående spiral av aggressivitet hos min pappa om jag kunde påverka hans associationer, berätta någon rolig historia, eller ännu bättre, om jag matade hans ego och kunde stärka hans jagsvaghet genom att anknyta till något gammal lumparminne som han berättat, för det militära idealiserade han och där hade han en gång funnit sin plats och känt sig stark och säker. Då kunde han ibland lugna sig litet, och det där hade jag sett och förstått. Den här metoden fick jag senare nytta av i mitt jobb med oroliga gamla dementa människor, för kunde jag ibland lugna och stärka dem genom att bryta oron med positiva associationer och anknyta till deras yrkesverksamma tid eller till ett annat skede i livet då de var lugna, harmoniska, jordförankrade och trygga i en stark identitet. Barn i utsatta miljöer blir ofta otäckt anpassbara och översensibla, utvecklar lätt en stor lyhördhet och formas inte sällan till små duktiga diplomater och problemlösare, vilket senare i livet kan bli en gåva på både gott och ont...
Mina föräldrars problem och svagheter var förstås en produkt av de obearbetade sår och skador som de båda hade från sin respektive historia. Det är inte ovanligt att barn tar på sig vuxenvärldens skuld och blir små tappra korsbärare, och så många med mig har till priset av kraschade självbilder gjort likadant. Och tar man inte hand om det här i tid så risker trauman att gå i arv, i värsta fall i generationer, vilket lyckligtvis är mer sällsynt.
För mig som vuxen gick det till synes bra i livet och jag bildade tidigt familj och blev förstås en ganska överbesyddande mamma, som mest av allt ville ge mina älskade barn den trygghet som jag själv inte fått. Men naturligtvis fick de sprickor jag hade i mitt fundament, den osäkerhet jag bar på, en påverkan på mina barn, det kan jag se i dag och det är sorgligt. Men det min historia lärde mig var att vara öppen med känslor och våga vara sårbar, och det blev ett positivt arv till mina barn.
Jag började jobba i vården och skaffade mig ett yrke som jag älskade, och där fortsatte jag förstås att hjälpa och ta ansvar och oroa mig för att inte vara tillräckligt duktig eller bra nog. Och när jag fick beröm och uppskattning regredierade jag då och då och kände mig som den "lilla duktiga Ann" igen, den lilla flickan som kunde lugna, sprida god stämning, ta ansvar och ställa allt till rätta. Och länge levde jag i den villfarelsen att jag måste prestera för att bli älskad, sedd och bekräftad, för jag hade en sorglig brist på det sen barndomen. Men inom mig blev min självbild allt mindre och mörkare och talade till mig genom de larmsignaler som både kroppen, själen och psyket allt tätare och tydligare skickade mig.
Men mot bättre vetande lät jag allt rulla på och satte inte ner foten då heller, trots att jag nånstans hade en vetskap om hur illa det var, och att det inte skulle hålla i längden. Jag gjorde det för att mitt gamla invanda,"trygga" självdestruktiva förhållningssätt var att hålla locket på, för jag var så rädd för vad som skulle hända om grytan skulle koka över... Och jag var då fortfarande fast i ett känslomässigt medberoende, i en lojalitetskonflikt till min mamma som fått lida så mycket och som tyvärr mitt i livet för att döva sin ångest utvecklade ett svårt alkoholberoende. Det beroendet skulle långt senare, efter många komplikationer för hela familjen, ta min älskade, fina kloka mammas liv. Men i allt det här glömde jag bort mig själv... Och genom att förstå och hjälpa andra, kunde jag ofta avleda fokus från mitt eget underliggande behov av förståelse och hjälp. Det här var ett mönster som jag hade fastnat i, MEN som gick att släppa...!
För naturligtvis kom till slut den dag för nu 15 år sedan när jag gick jag in i väggen i mitt jobb, och jag gjorde det med eftertryck och så det bara small om det....! Men utbrändheten blev det utlösande, min hjälpare, min räddare, och det som till slut stack hål på ballongen... gamla trauman aktualiserades, ryggsäcken tömdes och allt låg där på bordet blottat och bart, illaluktande och smutsigt framför mig. Krisen var tydlig och ett faktum, den hade sin bestämda riktning, sitt absoluta syfte, och jobbade på som kriser brukar jobba. För tar du inte tag i krisen tar krisen alltid tag i dig... Nästan allt från min barndom kröp ibland motvilligt, men oftast med lätthet fram ur mörka bortglömda vrår av min historia, och i det förflutnas rum som jag för längesedan stängt dörren till. Det här blev början på den förändring av mitt liv som skulle leda till att jag till slut började se mig själv och mina beteendemönster utifrån och jag började ifrågasätta synen på mig - på Ann, och först då såg jag, accepterade jag att se, hur felaktig och orättvisande den bilden var!
Under en lång sjukskrivningsperiod återupptog jag mitt skrivande igen, det som jag alltid älskat och det blev, och har fortsatt att vara, en ganska framgångsrik terapi för mig Det blev så uppenbart att det var den lustfyllda kreativiteten som lugnade mig, som äntligen fick mig att lyssna till min egen röst, till det som verkligen var jag! Och jag förstod att det var i de här inre landskapen jag skulle vara, att det skulle hjälpa mig framåt, till min kärna, till den avskalade Ann, som precis som alla andra var värd den självklara villkorslösa kärleken! Det var något nästan religiöst över det här, men det var inte så att jag hittade Gud eller så, för honom hade jag redan upptäckt. Det var större än så, för jag började förstå att han nog inte var en sträng farbror med skägg som bara fanns i kyrkan, det blev för instängt och trångsynt för mig. Utan att han var kärlekskraften och det goda, snälla och välvilliga som någonstans finns i oss alla, och i allt det andra som lever och andas! Och det här var min melodi, den andliga, universella helheten! Och det här blev som en uppenbarelse, en "Lidnersk knäpp" för mig! För jag hade länge sökte den där helheten...
Så småningom blev nästa steg, som var ett naturligt steg, att igen närma mig det andliga och tankarna om en högre mening och ett större syfte med våra liv. Redan som liten och senare under tonåren funderade jag när allt var som värst kring det här, och jag tog mig tillbaka den nyfikenheten, till de frågorna och då började det hända saker i mitt liv! Jag började på ett djupare plan förstå att jag hörde ihop med allt det andra som lever och andas, och att jag, liksom alla andra faktiskt hade ett oförstörbart människovärde... Och det var min grej! Att jag faktiskt var helt okej redan från början, villkorslöst och helt oberoende av vad jag varit med om! Och jag jobbade hårt och envist med tanken att man ALDRIG per automatik ska låta smutsa ner sin egen självbild med de fel och dåliga vägval som nån annan gjort! Och inte heller låta egna fel och dikeskörningar göra det heller, för man behöver också kunna förlåta och förstå sina egna fel och snedsteg!
Men vägen till att tycka om sig själv på riktigt var för mig inte att desperat gripa efter en "jag - är - bäst - identitet", det är inget för mig, utan jag ville känna vi - känslan och glädjen i samhörighet, att var en del i ett större sammanhang där människovärdet är lika mellan människor oavsett prestation, tillkortakommanden, fel och brister! Och jag ville tycka om mig själv på riktigt och utan att drunkna i mitt eget självmedvetande.
I dag kan jag, efter många år av "spegelskräck", se min spegelbild och faktiskt gilla läget och jag känner mig inte längre smutsig inombords. Och det bästa av allt: Jag känner ingen bitterhet, det har jag faktiskt aldrig gjort. Och jag har genom ett större andligt medvetande och mer kunskap, kunnat se och förstå varför mina föräldrar blev som de blev, och faktisk kunnat förlåta dem. Men DET har varit det jobbigaste för mig, när det gäller min pappa. Men jag har fått med mig en del livs - och människokunskap under en ganska tuff resa och på en rätt så gropig och ibland nästan oframkomlig väg, och för det känner jag stor tacksamhet!
Så till alla er där ute som har samma sorgligt negativa, felaktiga självbild, och som kanske har liknande erfarenheter som jag, jag ömmar så för er alla, för jag vet hur det kan kännas!
Och jag vill så innerligt gärna från mitt hjärta ge er lite hopp och tröst:
Kära medsystrar och medbröder!
Tro mig, det är ALDRIG försent att göra slut med en gammal smutsig och dålig självbild som INTE är du!
Det finns alltid tid för en förändring som får dig att må bra, som får dig andas lätt igen och som ger dig tryggheten tillbaka!
Det ligger inget ädelt i att förminska sig själv!
Släpp det gamla, välkomna krisen - vändpunkten, och ta fram de gåvor och de goda egenskaper som du har!
Gör gärna det som är kreativt, lustfullt och roligt. Och se dig själv som den kompletta människa du är, har varit från början, och kommer fortsätta vara i evighetens perspektiv!
Och låt ALDRIG någon annan, och inte heller dig själv, förstöra och förmörka din självbild!
Redan i barndomen och under alldeles för många år av mitt vuxna liv har jag så dumt och fel släpat omkring på en mörk och hopplöst negativ inre bild av mig själv. En bild av den som är ful och fel och som inte riktigt duger, inte passar in, inte håller måttet - en dysfunktionell och missvisande bild helt enkelt. Och i ett retroperspektiv kan jag i dag se mig som en ganska patetisk självutnämnd martyr... Och förklaringen till det självföraktet låg långt bak i min ganska dramatiska historia...
Enligt min mamma var jag som liten ofta glad och hade barnets naturliga självförtroende. Och jag har faktiskt vissa minnesfragment av att jag verkligen kände att jag då med samma förutsättningar som andra "var på banan,"och att jag hade så mycket energi att jag ibland inte kunde stå stilla för jag var så glad, framåtriktad och nyfiken på livet. Men livet följer sin plan och i min familj hände saker- svårigheter som gjorde att jag för tidigt fick ta vuxenansvar. Och jag förvandlades då till en liten orolig, lillgammal ängslig flicka som hade alla sinnen vidöppna och som alltid var beredd att gripa in och rädda min mamma från pappas våldsamheter, vilket jag inte alltid kunde... Jag tappade den glädje som var en sådan stor del av mig och började lägga skam - och skuld - på mig själv för det som naturligtvis inte var mitt fel eller mitt ansvar, för de tillkortakommanden och den dysfunktion som mina föräldrar på olika sätt hade.
Men det hindrade mig inte från att också utveckla en mindre clownsida hos mig själv... För jag hade upptäckt att jag ibland kunde avstyra en uppåtgående spiral av aggressivitet hos min pappa om jag kunde påverka hans associationer, berätta någon rolig historia, eller ännu bättre, om jag matade hans ego och kunde stärka hans jagsvaghet genom att anknyta till något gammal lumparminne som han berättat, för det militära idealiserade han och där hade han en gång funnit sin plats och känt sig stark och säker. Då kunde han ibland lugna sig litet, och det där hade jag sett och förstått. Den här metoden fick jag senare nytta av i mitt jobb med oroliga gamla dementa människor, för kunde jag ibland lugna och stärka dem genom att bryta oron med positiva associationer och anknyta till deras yrkesverksamma tid eller till ett annat skede i livet då de var lugna, harmoniska, jordförankrade och trygga i en stark identitet. Barn i utsatta miljöer blir ofta otäckt anpassbara och översensibla, utvecklar lätt en stor lyhördhet och formas inte sällan till små duktiga diplomater och problemlösare, vilket senare i livet kan bli en gåva på både gott och ont...
Mina föräldrars problem och svagheter var förstås en produkt av de obearbetade sår och skador som de båda hade från sin respektive historia. Det är inte ovanligt att barn tar på sig vuxenvärldens skuld och blir små tappra korsbärare, och så många med mig har till priset av kraschade självbilder gjort likadant. Och tar man inte hand om det här i tid så risker trauman att gå i arv, i värsta fall i generationer, vilket lyckligtvis är mer sällsynt.
För mig som vuxen gick det till synes bra i livet och jag bildade tidigt familj och blev förstås en ganska överbesyddande mamma, som mest av allt ville ge mina älskade barn den trygghet som jag själv inte fått. Men naturligtvis fick de sprickor jag hade i mitt fundament, den osäkerhet jag bar på, en påverkan på mina barn, det kan jag se i dag och det är sorgligt. Men det min historia lärde mig var att vara öppen med känslor och våga vara sårbar, och det blev ett positivt arv till mina barn.
Jag började jobba i vården och skaffade mig ett yrke som jag älskade, och där fortsatte jag förstås att hjälpa och ta ansvar och oroa mig för att inte vara tillräckligt duktig eller bra nog. Och när jag fick beröm och uppskattning regredierade jag då och då och kände mig som den "lilla duktiga Ann" igen, den lilla flickan som kunde lugna, sprida god stämning, ta ansvar och ställa allt till rätta. Och länge levde jag i den villfarelsen att jag måste prestera för att bli älskad, sedd och bekräftad, för jag hade en sorglig brist på det sen barndomen. Men inom mig blev min självbild allt mindre och mörkare och talade till mig genom de larmsignaler som både kroppen, själen och psyket allt tätare och tydligare skickade mig.
Men mot bättre vetande lät jag allt rulla på och satte inte ner foten då heller, trots att jag nånstans hade en vetskap om hur illa det var, och att det inte skulle hålla i längden. Jag gjorde det för att mitt gamla invanda,"trygga" självdestruktiva förhållningssätt var att hålla locket på, för jag var så rädd för vad som skulle hända om grytan skulle koka över... Och jag var då fortfarande fast i ett känslomässigt medberoende, i en lojalitetskonflikt till min mamma som fått lida så mycket och som tyvärr mitt i livet för att döva sin ångest utvecklade ett svårt alkoholberoende. Det beroendet skulle långt senare, efter många komplikationer för hela familjen, ta min älskade, fina kloka mammas liv. Men i allt det här glömde jag bort mig själv... Och genom att förstå och hjälpa andra, kunde jag ofta avleda fokus från mitt eget underliggande behov av förståelse och hjälp. Det här var ett mönster som jag hade fastnat i, MEN som gick att släppa...!
För naturligtvis kom till slut den dag för nu 15 år sedan när jag gick jag in i väggen i mitt jobb, och jag gjorde det med eftertryck och så det bara small om det....! Men utbrändheten blev det utlösande, min hjälpare, min räddare, och det som till slut stack hål på ballongen... gamla trauman aktualiserades, ryggsäcken tömdes och allt låg där på bordet blottat och bart, illaluktande och smutsigt framför mig. Krisen var tydlig och ett faktum, den hade sin bestämda riktning, sitt absoluta syfte, och jobbade på som kriser brukar jobba. För tar du inte tag i krisen tar krisen alltid tag i dig... Nästan allt från min barndom kröp ibland motvilligt, men oftast med lätthet fram ur mörka bortglömda vrår av min historia, och i det förflutnas rum som jag för längesedan stängt dörren till. Det här blev början på den förändring av mitt liv som skulle leda till att jag till slut började se mig själv och mina beteendemönster utifrån och jag började ifrågasätta synen på mig - på Ann, och först då såg jag, accepterade jag att se, hur felaktig och orättvisande den bilden var!
Under en lång sjukskrivningsperiod återupptog jag mitt skrivande igen, det som jag alltid älskat och det blev, och har fortsatt att vara, en ganska framgångsrik terapi för mig Det blev så uppenbart att det var den lustfyllda kreativiteten som lugnade mig, som äntligen fick mig att lyssna till min egen röst, till det som verkligen var jag! Och jag förstod att det var i de här inre landskapen jag skulle vara, att det skulle hjälpa mig framåt, till min kärna, till den avskalade Ann, som precis som alla andra var värd den självklara villkorslösa kärleken! Det var något nästan religiöst över det här, men det var inte så att jag hittade Gud eller så, för honom hade jag redan upptäckt. Det var större än så, för jag började förstå att han nog inte var en sträng farbror med skägg som bara fanns i kyrkan, det blev för instängt och trångsynt för mig. Utan att han var kärlekskraften och det goda, snälla och välvilliga som någonstans finns i oss alla, och i allt det andra som lever och andas! Och det här var min melodi, den andliga, universella helheten! Och det här blev som en uppenbarelse, en "Lidnersk knäpp" för mig! För jag hade länge sökte den där helheten...
Så småningom blev nästa steg, som var ett naturligt steg, att igen närma mig det andliga och tankarna om en högre mening och ett större syfte med våra liv. Redan som liten och senare under tonåren funderade jag när allt var som värst kring det här, och jag tog mig tillbaka den nyfikenheten, till de frågorna och då började det hända saker i mitt liv! Jag började på ett djupare plan förstå att jag hörde ihop med allt det andra som lever och andas, och att jag, liksom alla andra faktiskt hade ett oförstörbart människovärde... Och det var min grej! Att jag faktiskt var helt okej redan från början, villkorslöst och helt oberoende av vad jag varit med om! Och jag jobbade hårt och envist med tanken att man ALDRIG per automatik ska låta smutsa ner sin egen självbild med de fel och dåliga vägval som nån annan gjort! Och inte heller låta egna fel och dikeskörningar göra det heller, för man behöver också kunna förlåta och förstå sina egna fel och snedsteg!
Men vägen till att tycka om sig själv på riktigt var för mig inte att desperat gripa efter en "jag - är - bäst - identitet", det är inget för mig, utan jag ville känna vi - känslan och glädjen i samhörighet, att var en del i ett större sammanhang där människovärdet är lika mellan människor oavsett prestation, tillkortakommanden, fel och brister! Och jag ville tycka om mig själv på riktigt och utan att drunkna i mitt eget självmedvetande.
I dag kan jag, efter många år av "spegelskräck", se min spegelbild och faktiskt gilla läget och jag känner mig inte längre smutsig inombords. Och det bästa av allt: Jag känner ingen bitterhet, det har jag faktiskt aldrig gjort. Och jag har genom ett större andligt medvetande och mer kunskap, kunnat se och förstå varför mina föräldrar blev som de blev, och faktisk kunnat förlåta dem. Men DET har varit det jobbigaste för mig, när det gäller min pappa. Men jag har fått med mig en del livs - och människokunskap under en ganska tuff resa och på en rätt så gropig och ibland nästan oframkomlig väg, och för det känner jag stor tacksamhet!
Så till alla er där ute som har samma sorgligt negativa, felaktiga självbild, och som kanske har liknande erfarenheter som jag, jag ömmar så för er alla, för jag vet hur det kan kännas!
Och jag vill så innerligt gärna från mitt hjärta ge er lite hopp och tröst:
Kära medsystrar och medbröder!
Tro mig, det är ALDRIG försent att göra slut med en gammal smutsig och dålig självbild som INTE är du!
Det finns alltid tid för en förändring som får dig att må bra, som får dig andas lätt igen och som ger dig tryggheten tillbaka!
Det ligger inget ädelt i att förminska sig själv!
Släpp det gamla, välkomna krisen - vändpunkten, och ta fram de gåvor och de goda egenskaper som du har!
Gör gärna det som är kreativt, lustfullt och roligt. Och se dig själv som den kompletta människa du är, har varit från början, och kommer fortsätta vara i evighetens perspektiv!
Och låt ALDRIG någon annan, och inte heller dig själv, förstöra och förmörka din självbild!
fredag 21 oktober 2016
Jag är ingen vinnarskalle men jag tänker banne mig inte ta fram stora skämskudden för det!
Man skulle, antagligen, varje dag kunna "jobba" heltid med att läsa om alla till synes överjordiskt begåvade människor på den alltid så heta "perfektionsmarknaden - inriktning- typ - det mesta"...
Bara en hastig, ganska förflugen blick in i den dagliga mediacirkusen visar på mängder av exempel på såna som lyckas med allt, ser oförskämt bra och oförstörda ut, ibland lite för bra... för att det ska vara sant. Och så jobbar de beundransvärt maximalt, med framgång och i medvind, och genom en massa motgångar - bara så där, och förstås utan att se särskilt trötta eller slitna ut, som om inget alls hade hänt faktiskt.... Och inte sällan nämner de så där i förbifarten, och till synes obekymrat, att de precis separerat. Som de bara lagt av sig sin jacka, kanske rent av tröttnat, och står i begrepp att, mitt i alltihopa, kolla läget och se om de hittar nån snyggare, bättre eller mer spännande...
Och ibland längtar jag faktiskt efter att igen dimpa ner i barndomen ( och jag skriver det här med ett leende, och med risk för att tyckas vara en ledsam och oförbätterlig bakåtsträvare) och som en feelgood-kontrast titta på typ gamla " På luffen" från 60 -talets tv, där Lasse Holmqvist gick runt på den gamla svenska landsbygden för att hitta gamla, världsfrånvända , smutsiga och rynkiga original som var så bortom, alla både dåtida som nutida framgångskoncept, men som förbluffande ofta var så superintressanta, "operfekta"och bara så totalt genuina och oförstörda. För jag tycker att det har blivit lite av en brist på just såna icke normativa outsiders som bidrar till den där sköna balansen mellan oss.. Och som påminner oss om att man kan leva på väldigt många olika sätt och våga avvika från det "normala" och ändå ha ett bra och meningsfullt liv.
Ja, ni får ursäkta om jag låter kärv och lite cynisk men det är precis min avsikt faktiskt, för man undrar ju i sitt stilla sinne var alla naturliga reaktioner och känslor som ju hör livet till, egentligen tar vägen bland människor i dag...? Finns det egentligen längre nån plats för den från hjärtat kända sorg och saknad som kommer fram när vi t.ex bryter upp från relationer eller står inför andra separationer och stora omvälvande livsförändringar? Och ett stort VARFÖR reser jag inför det att det nästan är lite mysko och apart att inte vilja vara det som majoriteten av människor i dag redan är eller helst vill vara och sätter högt i livet: Att vara TÄVLINGSMÄNNISKA! Och man frågar sig var alla naturliga känslor då tar vägen om vi inte längre erkänner eller ännu mindre kan omfamna livets alla verkliga sidor och nyanser för att vi måste alltid måste vara på väg framåt i hög speed och inte vill stanna upp eller bli hindrade, inte ens av livet självt...?
Men var och en, måste ändå få leva och vara som den vill och gilla läget också ta konsekvenserna, så är det bara.
Men själv, och för min egen del vill jag inte vara bäst, ha mest, vara perfekt eller utan fel och brister. Jag är bara ingen tävlingsmänniska, tycker inte det är nån riksolycka om jag inte hamnar i slutstriden eller kanske förlorar, vad det än må gälla faktiskt...
Ligger inte alls inte sömnlös för det och tänker banne mig inte ta fram stora skämskudden för det!
Bara en hastig, ganska förflugen blick in i den dagliga mediacirkusen visar på mängder av exempel på såna som lyckas med allt, ser oförskämt bra och oförstörda ut, ibland lite för bra... för att det ska vara sant. Och så jobbar de beundransvärt maximalt, med framgång och i medvind, och genom en massa motgångar - bara så där, och förstås utan att se särskilt trötta eller slitna ut, som om inget alls hade hänt faktiskt.... Och inte sällan nämner de så där i förbifarten, och till synes obekymrat, att de precis separerat. Som de bara lagt av sig sin jacka, kanske rent av tröttnat, och står i begrepp att, mitt i alltihopa, kolla läget och se om de hittar nån snyggare, bättre eller mer spännande...
Och ibland längtar jag faktiskt efter att igen dimpa ner i barndomen ( och jag skriver det här med ett leende, och med risk för att tyckas vara en ledsam och oförbätterlig bakåtsträvare) och som en feelgood-kontrast titta på typ gamla " På luffen" från 60 -talets tv, där Lasse Holmqvist gick runt på den gamla svenska landsbygden för att hitta gamla, världsfrånvända , smutsiga och rynkiga original som var så bortom, alla både dåtida som nutida framgångskoncept, men som förbluffande ofta var så superintressanta, "operfekta"och bara så totalt genuina och oförstörda. För jag tycker att det har blivit lite av en brist på just såna icke normativa outsiders som bidrar till den där sköna balansen mellan oss.. Och som påminner oss om att man kan leva på väldigt många olika sätt och våga avvika från det "normala" och ändå ha ett bra och meningsfullt liv.
Ja, ni får ursäkta om jag låter kärv och lite cynisk men det är precis min avsikt faktiskt, för man undrar ju i sitt stilla sinne var alla naturliga reaktioner och känslor som ju hör livet till, egentligen tar vägen bland människor i dag...? Finns det egentligen längre nån plats för den från hjärtat kända sorg och saknad som kommer fram när vi t.ex bryter upp från relationer eller står inför andra separationer och stora omvälvande livsförändringar? Och ett stort VARFÖR reser jag inför det att det nästan är lite mysko och apart att inte vilja vara det som majoriteten av människor i dag redan är eller helst vill vara och sätter högt i livet: Att vara TÄVLINGSMÄNNISKA! Och man frågar sig var alla naturliga känslor då tar vägen om vi inte längre erkänner eller ännu mindre kan omfamna livets alla verkliga sidor och nyanser för att vi måste alltid måste vara på väg framåt i hög speed och inte vill stanna upp eller bli hindrade, inte ens av livet självt...?
Men var och en, måste ändå få leva och vara som den vill och gilla läget också ta konsekvenserna, så är det bara.
Men själv, och för min egen del vill jag inte vara bäst, ha mest, vara perfekt eller utan fel och brister. Jag är bara ingen tävlingsmänniska, tycker inte det är nån riksolycka om jag inte hamnar i slutstriden eller kanske förlorar, vad det än må gälla faktiskt...
Ligger inte alls inte sömnlös för det och tänker banne mig inte ta fram stora skämskudden för det!
måndag 17 oktober 2016
Ingens liv och erfarenheter ska, när den dagen kommer, behöva bli till några gamla bortglömda, torra smulor i ett hörn av livets stora skafferi...!
Som de flesta andra människor vill jag ogärna att mina erfarenheter, tillkortakommanden, sorger och glädjeämnen, en gång så sorgligt bara blir till några små bortglömda smulor längst där inne i något hörn av livets skafferi...
Och man kunde verkligen önska att det för var och en av oss ändå, hur det än har sett ut under resans gång, kunde bli möjligt att få lämna efter sig någon form av minnesmärke som berättar vem vi varit, och några utvalda stycken av våra glädjeämnen, tillkortakommanden, sorger och prövningar, som ett slags Livets CV. Och kanske inte minst, en del av de insikter och kunskaper som det resulterade i till slut. Det skulle nog vara intressant och lärorikt för många av oss andra och alldeles säkert också för eftervärlden, och i den bästa av världar - för framtiden.
Men idealet vore tycker jag, förstås om vi nutidsmänniskor trots all stress, och i vår ganska egocentriska ständiga framåtrörelse, också medan vi lever och här och nu, kunde var lite mer nyfikna på varandra i en mer positiv bemärkelse och oftare ta oss tid att, med respekt, blicka in i varandras livskunskaper och erfarenheter, och mer och oftare lyssna och lära oss av varandras mognad eller brist på den...
För det tror jag faktiskt skulle gynna vår utveckling som människor och stärka vår läggning för ödmjukhet och göra oss mer osjälviska.
Men hur ska man egentligen på riktigt, kunna imponeras eller förundras av sina medlevare i en värld som vår, där nästan allt och alla, numera i nästan varje ögonblick toppar sig själv? Och när många är beredda att göra vad som helst för att kunna överträffa någon annan i sin livsstil, sin goda ekonomi, sitt toppenjobb, sin rappa tunga, eller förstås, i sitt senaste slagfärdiga, välformulerade eller uppseendeväckande inlägg på Facebook eller Twitter... hur gör man...?
Kanske, kan man i någon mån sakta ner historielösheten, den galopperande "nyhetens behag" och egots, i längden, meningslösa jakt på att bli mer synlig , intressant och häftig än andra, genom att påminna sig själv, ofta och gärna, om att man nog faktiskt inte är mer unik eller särskild än någon annan... För vi är ju ändå, hur det än det ut, delar av samma helhet och som jag ser det, komna från samma källas vatten och har samma ursprung och samma värde. Och den rättvisetanken tycker jag mycket om!
Och därför skulle INGENS liv och erfarenheter behöva, när den dagen kommer, bara bli till några gamla torra, bortglömda smulor i livets stora skafferi...
För vi är nog alla, på något plan, men på olika sätt, ändå större än så!
Och man kunde verkligen önska att det för var och en av oss ändå, hur det än har sett ut under resans gång, kunde bli möjligt att få lämna efter sig någon form av minnesmärke som berättar vem vi varit, och några utvalda stycken av våra glädjeämnen, tillkortakommanden, sorger och prövningar, som ett slags Livets CV. Och kanske inte minst, en del av de insikter och kunskaper som det resulterade i till slut. Det skulle nog vara intressant och lärorikt för många av oss andra och alldeles säkert också för eftervärlden, och i den bästa av världar - för framtiden.
Men idealet vore tycker jag, förstås om vi nutidsmänniskor trots all stress, och i vår ganska egocentriska ständiga framåtrörelse, också medan vi lever och här och nu, kunde var lite mer nyfikna på varandra i en mer positiv bemärkelse och oftare ta oss tid att, med respekt, blicka in i varandras livskunskaper och erfarenheter, och mer och oftare lyssna och lära oss av varandras mognad eller brist på den...
För det tror jag faktiskt skulle gynna vår utveckling som människor och stärka vår läggning för ödmjukhet och göra oss mer osjälviska.
Men hur ska man egentligen på riktigt, kunna imponeras eller förundras av sina medlevare i en värld som vår, där nästan allt och alla, numera i nästan varje ögonblick toppar sig själv? Och när många är beredda att göra vad som helst för att kunna överträffa någon annan i sin livsstil, sin goda ekonomi, sitt toppenjobb, sin rappa tunga, eller förstås, i sitt senaste slagfärdiga, välformulerade eller uppseendeväckande inlägg på Facebook eller Twitter... hur gör man...?
Kanske, kan man i någon mån sakta ner historielösheten, den galopperande "nyhetens behag" och egots, i längden, meningslösa jakt på att bli mer synlig , intressant och häftig än andra, genom att påminna sig själv, ofta och gärna, om att man nog faktiskt inte är mer unik eller särskild än någon annan... För vi är ju ändå, hur det än det ut, delar av samma helhet och som jag ser det, komna från samma källas vatten och har samma ursprung och samma värde. Och den rättvisetanken tycker jag mycket om!
Och därför skulle INGENS liv och erfarenheter behöva, när den dagen kommer, bara bli till några gamla torra, bortglömda smulor i livets stora skafferi...
För vi är nog alla, på något plan, men på olika sätt, ändå större än så!
fredag 14 oktober 2016
Tidiga minnen har starka vingar, hittar alltid rätt och flyger fortare och lättare med åren ....
Jag älskar hösten! För lugnet efter sommarstormen, för de brinnande orädda färgerna i trädens stolta vajande kronor, för stillheten och för att den varje nytt upplevt år ger mig en påminnelse om evigheten och livets egentliga oändlighet, bortom allt vårt högresta förstånd och vår så ofta fasta tro på det mänskliga livets slut när vi drar vårt sista och definitiva andetag...
Kanske är det här förklaringen till att jag har så få och bleka sommarminnen men desto fler minnesbilder från min barndoms höstar. Men säkert också beroende på att jag som barn sökte efter trygghet så ofta. Och det varma ljuset i fönstren i de välkända små husen i min barndoms samhälle blev på hösten och under vintern för mig en symbol för den trygghet och värme som jag själv saknade och längtade efter. Jag fantiserade ibland om hur lugnt och tryggt andra barn hade där bakom gardinerna tillsammans med sina familjer. Jag förstod förstås inte alltid att det inte överallt var så bra och välordnat som det såg ut och kunde verka, och kände mig ofta ensam, väldigt ensam i det kaos som fanns i min familj.
Och nu är det, många decennier efter min barndom, höst igen och jag får liksom lättare att andas och blir lugnare och får närmare till min barndoms minnesbank. Och gamla fina minnen kommer på nytt flygande till mig på besök:
Den sötvarma doften av björkvedsbrasor och röken från gamla lite sneda, trogna skorstenar på gatan där jag lekte med kamraterna. Doften av vissna, prassliga löv och tidiga höstkvällars mjuka, lugna skymningar. Skratt och bus, lite småfrusna händer och kalla små nästippar som väntade på vantar och mössor.
Grådagern en mulen lördagseftermiddag fram emot kvällningen i oktober, när nästan allt faktiskt kunde kännas lugn och tryggt, och när byborna, på den tiden 50 -60 -tal, på ett påtagligt sätt firade helg och ledighet genom att oftast verkligen vara lediga. Helgmålsringningen från kyrkan som kändes mäktig och trygg och så naturlig och igenkännbar. De lite sorgmodiga lätena från fåglar som ännu inte flyttat eller som skulle stanna över vintern.
Den underbara doften av "snart - kommer - snön- i luften, minnesbilder av fina skridskor och kälkar i affärsfönstren. Begynnande längtan efter advent och jul, pirret i kroppen, förväntan och väntan.
Känslan av att vara barn i en värld som var både liten och stor, och den då ganska skrämmande tanken på att bli stor och vuxen, och att träda in i den framtid som då kändes mycket långt bort.
Det monotona ljudet av vedkapningar inför höstens värmande brasor. Dova skratt och högljudda samtal mellan gubbarna som med starka bestämda nävar slängde veden i högar som växte och luktade så gott.
Allt det här fanns där när man var barn som en ständigt växlande bakgrund med sina ljud och dofter, olika ljus och dagrar. Och in i minnesbanken gick de för att sparas och för att kunna komma tillbaka när de har något att säga och till nytta och glädje, igen. Eller, som ibland, för att bearbetas och genomskådas på nytt. Kanske till läkedom och som avslut på något som länge legat där och skavt och gjort ont...
För tidiga minnen har starka vingar, hittar alltid rätt och flyger fortare och lättare med åren...!
Kanske är det här förklaringen till att jag har så få och bleka sommarminnen men desto fler minnesbilder från min barndoms höstar. Men säkert också beroende på att jag som barn sökte efter trygghet så ofta. Och det varma ljuset i fönstren i de välkända små husen i min barndoms samhälle blev på hösten och under vintern för mig en symbol för den trygghet och värme som jag själv saknade och längtade efter. Jag fantiserade ibland om hur lugnt och tryggt andra barn hade där bakom gardinerna tillsammans med sina familjer. Jag förstod förstås inte alltid att det inte överallt var så bra och välordnat som det såg ut och kunde verka, och kände mig ofta ensam, väldigt ensam i det kaos som fanns i min familj.
Och nu är det, många decennier efter min barndom, höst igen och jag får liksom lättare att andas och blir lugnare och får närmare till min barndoms minnesbank. Och gamla fina minnen kommer på nytt flygande till mig på besök:
Den sötvarma doften av björkvedsbrasor och röken från gamla lite sneda, trogna skorstenar på gatan där jag lekte med kamraterna. Doften av vissna, prassliga löv och tidiga höstkvällars mjuka, lugna skymningar. Skratt och bus, lite småfrusna händer och kalla små nästippar som väntade på vantar och mössor.
Grådagern en mulen lördagseftermiddag fram emot kvällningen i oktober, när nästan allt faktiskt kunde kännas lugn och tryggt, och när byborna, på den tiden 50 -60 -tal, på ett påtagligt sätt firade helg och ledighet genom att oftast verkligen vara lediga. Helgmålsringningen från kyrkan som kändes mäktig och trygg och så naturlig och igenkännbar. De lite sorgmodiga lätena från fåglar som ännu inte flyttat eller som skulle stanna över vintern.
Den underbara doften av "snart - kommer - snön- i luften, minnesbilder av fina skridskor och kälkar i affärsfönstren. Begynnande längtan efter advent och jul, pirret i kroppen, förväntan och väntan.
Känslan av att vara barn i en värld som var både liten och stor, och den då ganska skrämmande tanken på att bli stor och vuxen, och att träda in i den framtid som då kändes mycket långt bort.
Det monotona ljudet av vedkapningar inför höstens värmande brasor. Dova skratt och högljudda samtal mellan gubbarna som med starka bestämda nävar slängde veden i högar som växte och luktade så gott.
Allt det här fanns där när man var barn som en ständigt växlande bakgrund med sina ljud och dofter, olika ljus och dagrar. Och in i minnesbanken gick de för att sparas och för att kunna komma tillbaka när de har något att säga och till nytta och glädje, igen. Eller, som ibland, för att bearbetas och genomskådas på nytt. Kanske till läkedom och som avslut på något som länge legat där och skavt och gjort ont...
För tidiga minnen har starka vingar, hittar alltid rätt och flyger fortare och lättare med åren...!
torsdag 6 oktober 2016
Så många från äldre generationer bär på obearbetade sorger och trauman livet igenom
När jag, för nu ett antal år sedan, gick en väldigt bra utbildning i Kris - och sorgebearbetning för vårdfolk, hade jag då förmånen att få lyssna till en väldigt bra föreläsare, teolog och terapeut som särskilt lyfte fram en realitet som visar sig gång på gång när vi förtränger och förnekar svåra händelser i våra liv:
"Tar du inte tag i krisen tar krisen alltid tag i dig!"
I äldrevården har jag under åren många gånger sett exempel på hur ett trauma kan finnas kvar, särskilt hos äldre generationer då man ofta hade inställningen att barn skulle"skyddas"från påminnelser om närstående bortgångnas död och att de hade levat, och man talade många gånger inte alls med barn om livshändelser som varit svåra och smärtsamma. Det var en stor kunskapsbrist och ett underskattande av barns förmåga att förstå, och omedvetet ett sätt att frånta en möjlighet till viktig kris- och- sorgebearbetning. Vilket har gjort att många gamla människor inte sällan gått genom livet med en stor och smärtsam oförlöst sorg efter död, och separation från människor som stått dem nära. Det har förstås kunnat ta sig olika uttryck och bidragit till ohälsa, och det är sorgligt och tragiskt att det blivit så.
Därför är de så viktigt för dem som vårdar gamla och sjuka att ha den här kunskapen, och att skaffa sig en bra bild av hur vårdtagarnas liv sett ut. Och där kan man få god hjälp av anhöriga om de tycker att det är okej att berätta vad de vet, om den äldre själv inte längre minns.
Jag har ett exempel från verkliga livet som jag vill berätta om. En äldre dam, mentalt klar men med hjälpbehov som jag en gång träffade i mitt jobb var oftast lugn, social och aktiv på dagarna. Men när kvällen kom och det blev dags att gå till sängs sa hon ibland att det blev för tyst och ledsamt när alla ljud och glada röster tystnat. Varken en hand att hålla i eller stunds samtal vid sängkanten, inte heller en insomningstablett, kunde få hennes nattångest att släppa, och jag tyckte så synd om henne. Hon fick förstås samtal med doktorn och stöd och hjälp på flera sätt. Men så en kväll under ett förtroligt samtal berättade hon sin "mörka hemlighet" och jag kan än i dag undra hur länge hon burit på den sorgen och förstå hur den alltid skrämt henne.
Med tårar i sina fina, lite matta blå ögon sa hon på min fråga om vad som oroade henne mest:
"Jo, du förstår att när jag var 12 år så dog min mamma så plötsligt... hon bara försvann från mig och jag var förtvivlad och otröstligt ledsen. Ingen talade med mig om det här och från den dagen nämndes aldrig mer hennes namn. Jag hade så många frågor men ville inte påminna om henne, i fall någon skulle bli ledsen eller kanske arg. Och jag försökte glömma sorgen och min älskade mamma. Sedan blev jag vuxenen och fick familj, men aldrig har jag kommit över saknaden och tomheten efter henne. Aldrig har jag glömt hur hemsk det kändes när jag fick beskedet och att hon bara var försvunnen."
Den lilla damen kunde äntligen tala om det som gjorde att hon fick ångest, separations - och dödsskräck när natten kom och tystnaden och det gamla minnet talade till henne igen.
För det verkar vara så att symbolspråket och associationer talar till gamla oförlösta trauman och obearbetade händelser, och för den här människan blev mörkret, natten och tystnaden en symbol för det som så länge plågat henne, och förstås för den tystnad som mammans död lämnade efter sig i dubbel bemärkelse. Därför signalerade troligtvis ångesten starkare och starkare att nu är det hög tid att ta tag i minnet och bearbeta.
Det var så fint att se hur hennes ansiktsdrag mjuknade när hon fått tala ur hjärtat och gråta ut. Och jag tror att det tillfället blev något av en början på en läkning för denna fina gamla dam som hade burit den lilla ledsna övergivna flickan inom sig så länge...
lördag 24 september 2016
Vad fick den här lilla pojken och hans lilla barnahand att som vuxen bli den som slår och misshandlar...?
Nyligen fick jag oväntat tillgång till några foton på min far och hans familj. Det var med blandade känslor av sorg, vemod och kärlek, och inte minst med en vilja av att kunna förstå mer av min far och hans historia, som jag betraktade de här gamla fina så värdefulla korten.
På den gulnade svart -vita bilden ovan står min farfar finklädd och med min pappa Åke på armen. Bredvid står lite blygt en av mina farbröder. De båda pojkarna bär små tidstypiska fina kostymer och kanske är det en högtidsdag i familjen. Det är tidigt 1930 -tal och en hel del oro och mörker i världen. Något som tycks avspeglas i min pappa Åkes blick vid tillfället. Ett par år tidigare och året efter pappas födelse, 1929, har Wall Street - kraschen i New York utmynnat i en ekonomisk depression som spridit sig till europa och övriga världen. Första världskrigets fasor har lite bleknat och Gustav den V är Sveriges regent. 1932 inträffar Kreugerkrachen i Sverige en händelse som får konsekvenser för många människor och sammanhang.
Jag ser länge på min far, förmodligen 3-4 år gammal, i farfars famn och med sin ena lilla hand tätt mot sin pappas trygga bröst. Lille Åke ser inte glad ut, snarare missnöjd och lite allvarlig. Vad kände han egentligen i detta frusna ögonblick...? Sorgligt nog kom min fina farfar som var en konstnärssjäl med många strängar på sin lyra, att vad jag förstått, ungefär 15 år senare hastigt gå bort i blödande magsår mitt uppe i sin livsgärning. Kvar blev stackars farmor med sina tre yngre barn och sitt stora hus. Pappa hade då redan lämnat hemmet och var frisörlärling i Hultsfred. Jag kan ana att han då i sorg och chock för all framtid stängde av sina känslor och låste dörren till sitt empatiska känslorum. Sånt händer, det vet vi idag, och jag har anat det i många år.
Åke blev min pappa, och mer och mer, en till synes känslokall och sadistisk person med en typisk beroendepersonlighet som plågade sin familj svårt. Och i min snälla, starka varma, men lite stukade mamma såg hans sitt offer... Jag tror, att jag har förlåtit pappa nu... efter alla år. Åtminstone hans person, men inte hans onda gärningar. Men jag vill som alltid förstå, nå bortom det uppenbart synbara, fattbara och jag vill söka människan i honom! Jag upplevde, redan som barn, att han aldrig var riktigt glad och att inte kunde känna kärlek och anknytning till en människa. Med hjälp av alkohol eller tabletter sökte han under många år döva den ångest som han så uppenbart alltid kände. Han kunde inte visa kärlek till mig eller mamma, bara äganderätt. Inför ett djur kunde han ibland, särskilt till hundar, visa sympati. Då kunde jag som barn känna mig nästan lycklig för hans, och förstås för hundens skull.
På ett annat foto här nedan, där syskonen Stridh poserar i åldersordning, står pappa i mörka byxor och han är glad...! Det är läkande och healande för mig att se och veta att han antagligen varit "hel" och frisk en gång som barn och kunnat känna glädje, och jag är så tacksam för det här fotot.
Den enda rätta vägen till förlåtelse är för mig att först nå förståelse. Och jag tittar igen på pappa i sin älskade pappas trygga famn, och frågar mig som så många gånger förut:
Vad fick den här lilla pojken och hans lilla barnahand att senare bli den man slår och misshandlar?
Det fullständiga svaret på den frågan kan nog bara min far själv ge, och kanske får jag aldrig veta. Men jag vill ändå, fast det fortfarande händer att jag får panikångest över att vara "instängd" i min arvedel, i mina papppagener, fortsätta att, en bit i taget och med högre krafters hjälp, gå förståelsens väg för att hitta full förlåtelse till pappa i mig själv... Så att jag själv kan bli fri och hel i själen.
Vad fick den här lilla pojken och hans lilla barnahand att som vuxen bli den som slår och misshandlar...?
Nyligen fick jag oväntat tillgång till några foton på min far och hans familj. Det var med blandade känslor av sorg, vemod och kärlek, och inte minst med en vilja av att kunna förstå mer av min far och hans historia, som jag betraktade de här gamla fina så värdefulla korten.
På den gulnade svart -vita bilden ovan står min farfar finklädd och med min pappa Åke på armen. Bredvid står lite blygt en av mina farbröder. De båda pojkarna bär små tidstypiska fina kostymer och kanske är det en högtidsdag i familjen. Det är tidigt 1930 -tal och en hel del oro och mörker i världen. Något som tycks avspeglas i min pappa Åkes blick vid tillfället. Ett par år tidigare och året efter pappas födelse, 1929, har Wall Street - kraschen i New York utmynnat i en ekonomisk depression som spridit sig till europa och övriga världen. Första världskrigets fasor har lite bleknat och Gustav den V är Sveriges regent. 1932 inträffar Kreugerkrachen i Sverige en händelse som får konsekvenser för många människor och sammanhang.
Jag ser länge på min far, förmodligen 3-4 år gammal, i farfars famn och med sin ena lilla hand tätt mot sin pappas trygga bröst. Lille Åke ser inte glad ut, snarare missnöjd och lite allvarlig. Vad kände han egentligen i detta frusna ögonblick...? Sorgligt nog kom min fina farfar som var en konstnärssjäl med många strängar på sin lyra, att vad jag förstått, ungefär 15 år senare att hastigt gå bort i blödande magsår mitt uppe i sin livsgärning. Kvar blev stackars farmor med sina tre yngre barn och sitt stora hus. Pappa hade då redan lämnat hemmet och var frisörlärling i Hultsfred. Jag kan ana att han då i sorg och chock möjligen för all framtid stängde av sina känslor och låste dörren till sitt empatiska känslorum. Sånt händer, det vet vi idag, och jag har anat det i många år.
Åke blev min pappa, och mer och mer, en till synes känslokall och sadistisk person med en typisk beroendepersonlighet som plågade sin familj svårt. Och i min snälla, starka varma, men lite stukade mamma såg hans sitt offer... Jag tror, att jag har förlåtit pappa nu... efter alla år. Åtminstone hans person, men inte hans onda gärningar. Men jag vill som alltid förstå, nå bortom det uppenbart synbara, fattbara. Jag upplevde, redan som barn, att han aldrig var riktigt glad på riktigt, kunde inte känna kärlek och anknytning till en människa. Inte till mig eller mamma, bara äganderätt. Inför ett djur kunde han ibland, särskilt till hundar, visa sympati. Då kunde jag som barn känna mig nästan lycklig för hans skull.
På ett annat foto nedan, där syskonen Stridh står i åldersordning, står pappa i mörka byxor och han är glad...! Det är läkande och healande för mig att veta att han antagligen varit "hel" och frisk en gång som barn och kunnat känna glädje, och jag är så tacksam för det här fotot.
Den enda rätta vägen till förlåtelse är för mig att först nå förståelse. Och jag tittar igen på pappa i sin älskade pappas trygga famn, och frågar mig som så många gånger förut:
Vad fick den här lilla pojken och hans lilla barnahand att bli den som vuxen slår och misshandlar?
Det fullständiga svaret på den frågan kan nog bara min far själv ge, och kanske får jag aldrig veta. Men jag vill ändå fortsätta att, en bit i taget, och med högre krafters hjälp, gå förståelsens väg för att hitta full förlåtelse till pappa i mig själv...
måndag 19 september 2016
Mamma är lik sin mamma och det där med det sociala arvet......
Med värme i hjärtat minns jag hur det var när min kloka, och annars ganska rationella och realistiska mamma, nån enstaka gång skulle ut på nån längre resa med bil. Hon var en van vardagsförare men gillade inte att resa långt och tyckte mest att det var tryggast och bäst i hemmets vrå.
Men det hände när mina barn var små att vi på sommaren tillsammans tog en tur till Öland för det tyckte alla om. En sån resa krävde sina förberedelser ansåg mamma... och inte mycket av den utrustning som kunde kopplas till alla eventualiteter, saknades när allt var packat inproppat och klart... inklusive vi själva.
En ölandsresa med start från lilla Målilla var på 70 -talet lite av en mindre utlandsresa och man var nästan lite rosig på kinden av upphetsning när man väl körde upp på den då, ganska nyinvigda mäktiga ölandsbron. Allt var frid och fröjd, förutom det att min mamma, som var näst intill patologiskt rädd för BÅDE höga höjder och vatten, skrek rakt ut merparten av broresan, till barnens stora förtjusning, för de var vana... Och min mamma var också en bra aktris som sällan sparade på krutet i sina dramatiska, och ofta roliga utspel...Men det var egentligen synd om henne för hon var så rädd, men hon tvekade ändå aldrig att åka, det var lite typiskt för henne och lite av en styrka.
Mamma hade som sagt alltid packat för allt det där som både rimligen och orimligen" skulle kunde hända"... Och det scenariot att nån skulle bli hungrig det kunde hon inte stå ut med, omtänksam som hon var. Till restaurangmat var hon skeptisk och brukade ofta säga "man vet aldrig hur det hygienmässigt ser ut bakom kulisserna...bättre att laga maten själv.". Följden av det resonemanget och i kombination med mammas "tendens" till dominans, blev en massa mat, frukt och grönsaker, kaffe och bullar i fleeeera kylväskor och vi blev alltid både nöjda och mätta...! Men att vi alla fick plats i bilen var närmast ett under...!
Och tänka sig, inte helt oväntat och 60 -plussare som jag nu är, gör jag väldigt ofta som mamma Marianne gjorde... tänker ruskigt likadant och för att inte tala om hur lika känslouttrycken är! Det sociala arvet är en tung och förvisso genomslagskraftig faktor i våra liv det vill jag lova, och förstås nåt på både gott och ont. För allt jag känner igen i mig själv och som är "mammarelaterat" uppskattar jag förstås inte lika mycket. Så man får vakta på sig själv, hur man är och hur man gör, så man inte överskattar affektionsvärdet av sitt sociala arv på olika plan. Och så typiskt är jag den som helst vill vara preparerad och förberedd för just alla eventualiteter, så man inte står där med fötterna i akuta problem som ställer till det...
Och ska maken och jag nån sällsynt gång ut och resa och övernatta, så blir jag trött bara av att tänka på de sjukt långa "att-göra- och -komma-ihåg -listor som jag presterar och bockar av innan själva trippen... Men, när det är gjort och man är på väg i sällskap med maken, handspriten, våtservetterna, handsalvan, näsdropparna,läppceratet, ett orimligt antal byten av kläder, inte minst underkläder, och både viktiga mediciner och oviktiga mediciner för alla tänkta scenarier, ja då kan det faktiskt kännas hyfsat bra...
Beredskapen är god, och trygghetsbehovet växer banne mig i takt med åldern, och tänk att jag nu så ofta gör precis som min gamla mor gjorde... och nu är det mig som barnen och barnet skrattar åt...!
Men det hände när mina barn var små att vi på sommaren tillsammans tog en tur till Öland för det tyckte alla om. En sån resa krävde sina förberedelser ansåg mamma... och inte mycket av den utrustning som kunde kopplas till alla eventualiteter, saknades när allt var packat inproppat och klart... inklusive vi själva.
En ölandsresa med start från lilla Målilla var på 70 -talet lite av en mindre utlandsresa och man var nästan lite rosig på kinden av upphetsning när man väl körde upp på den då, ganska nyinvigda mäktiga ölandsbron. Allt var frid och fröjd, förutom det att min mamma, som var näst intill patologiskt rädd för BÅDE höga höjder och vatten, skrek rakt ut merparten av broresan, till barnens stora förtjusning, för de var vana... Och min mamma var också en bra aktris som sällan sparade på krutet i sina dramatiska, och ofta roliga utspel...Men det var egentligen synd om henne för hon var så rädd, men hon tvekade ändå aldrig att åka, det var lite typiskt för henne och lite av en styrka.
Mamma hade som sagt alltid packat för allt det där som både rimligen och orimligen" skulle kunde hända"... Och det scenariot att nån skulle bli hungrig det kunde hon inte stå ut med, omtänksam som hon var. Till restaurangmat var hon skeptisk och brukade ofta säga "man vet aldrig hur det hygienmässigt ser ut bakom kulisserna...bättre att laga maten själv.". Följden av det resonemanget och i kombination med mammas "tendens" till dominans, blev en massa mat, frukt och grönsaker, kaffe och bullar i fleeeera kylväskor och vi blev alltid både nöjda och mätta...! Men att vi alla fick plats i bilen var närmast ett under...!
Och tänka sig, inte helt oväntat och 60 -plussare som jag nu är, gör jag väldigt ofta som mamma Marianne gjorde... tänker ruskigt likadant och för att inte tala om hur lika känslouttrycken är! Det sociala arvet är en tung och förvisso genomslagskraftig faktor i våra liv det vill jag lova, och förstås nåt på både gott och ont. För allt jag känner igen i mig själv och som är "mammarelaterat" uppskattar jag förstås inte lika mycket. Så man får vakta på sig själv, hur man är och hur man gör, så man inte överskattar affektionsvärdet av sitt sociala arv på olika plan. Och så typiskt är jag den som helst vill vara preparerad och förberedd för just alla eventualiteter, så man inte står där med fötterna i akuta problem som ställer till det...
Och ska maken och jag nån sällsynt gång ut och resa och övernatta, så blir jag trött bara av att tänka på de sjukt långa "att-göra- och -komma-ihåg -listor som jag presterar och bockar av innan själva trippen... Men, när det är gjort och man är på väg i sällskap med maken, handspriten, våtservetterna, handsalvan, näsdropparna,läppceratet, ett orimligt antal byten av kläder, inte minst underkläder, och både viktiga mediciner och oviktiga mediciner för alla tänkta scenarier, ja då kan det faktiskt kännas hyfsat bra...
Beredskapen är god, och trygghetsbehovet växer banne mig i takt med åldern, och tänk att jag nu så ofta gör precis som min gamla mor gjorde... och nu är det mig som barnen och barnet skrattar åt...!
torsdag 8 september 2016
Roliga funderingar hos frissan
Frekventerade min gulliga, vänligt pratsamma hårfrisörska i dag, besöket var mer än väl motiverat... kunde nästan göra typ flätor, när jag äntligen beställde tid... det finns ju så mycket annat roligt att göra ju.
Jag gillar verkligen atmosfären på de flesta friseringar, det doftar gott, ofta lite bra musik och trevliga okomplicerade frisörskor. Och så känner man med en gång när man sätter foten innanför dörren att här är platsen där alla kan "räddas" och åtgärdas, här finns inga hopplösa fall vad gäller hår och frisyrer. Det är jädrans bra tycker jag.
Och så är det ett utmärkt ställe att för en människointresserad som jag bedriva smygstudier av beteenden, samtal, hår och olika skratt på. För man sitter oftast en bit ifrån varandra och ser nästan aldrig nån annan kund i ansiktet. Så man kan oftast agera tämligen osedd. Det blir därför så att säga, socialrealism på avstånd, och en del att iaktta och fundera över och ibland att skriva om.
Damfriseringar är demokratiska inrättningar där alla, oavsett vem de är, snällt får underkasta sig nån fånig plasthätta när det ska göras slingor, eller sitta med stripigt blött hår i olika huvudställningar och ibland ofrivilligt stirra sig själv i ansiktet, medan själva saxen gör jobbet. Jag gillar det med.
Och tänk att jag fick huvudmassage också, men den hade säkert känts mer behaglig, om jag som de flesta andra mer normala hade kunnat slappna av, och inte som nån fakir envisats med att hjälpa till och hålla upp huvudet så frissan kunde komma åt... fick nästan nackspärr som jag spände mig, lite typiskt mig faktiskt och synd på frisörskan som nog gjorde ett bra masagejobb.
Hur som helst, jag blev väl tillklippt och fin och nu kan jag banne mig inte göra några flätor, och tur är det...!
Jag gillar verkligen atmosfären på de flesta friseringar, det doftar gott, ofta lite bra musik och trevliga okomplicerade frisörskor. Och så känner man med en gång när man sätter foten innanför dörren att här är platsen där alla kan "räddas" och åtgärdas, här finns inga hopplösa fall vad gäller hår och frisyrer. Det är jädrans bra tycker jag.
Och så är det ett utmärkt ställe att för en människointresserad som jag bedriva smygstudier av beteenden, samtal, hår och olika skratt på. För man sitter oftast en bit ifrån varandra och ser nästan aldrig nån annan kund i ansiktet. Så man kan oftast agera tämligen osedd. Det blir därför så att säga, socialrealism på avstånd, och en del att iaktta och fundera över och ibland att skriva om.
Damfriseringar är demokratiska inrättningar där alla, oavsett vem de är, snällt får underkasta sig nån fånig plasthätta när det ska göras slingor, eller sitta med stripigt blött hår i olika huvudställningar och ibland ofrivilligt stirra sig själv i ansiktet, medan själva saxen gör jobbet. Jag gillar det med.
Och tänk att jag fick huvudmassage också, men den hade säkert känts mer behaglig, om jag som de flesta andra mer normala hade kunnat slappna av, och inte som nån fakir envisats med att hjälpa till och hålla upp huvudet så frissan kunde komma åt... fick nästan nackspärr som jag spände mig, lite typiskt mig faktiskt och synd på frisörskan som nog gjorde ett bra masagejobb.
Hur som helst, jag blev väl tillklippt och fin och nu kan jag banne mig inte göra några flätor, och tur är det...!
lördag 27 augusti 2016
Vi har, många av oss, blivit fundamentala konsumister och nu är det payback som gäller!
Människans inneboende förmåga att förtränga och rationalisera är sen länge känd och tillämpad. Och när vi inte riktigt orkar med att se allvarliga problem och när svårigheter blir för stora och hotande, då trycker vi ibland på den avstängningsknapp som får oss att tro att de inte är så farliga eller genom att intala oss att de överhuvudtaget inte finns. Det här är också egentligen inget annat än en ganska kvalificerad form av självbedrägeri som tillfälligt kopplar bort oss från verkligheten, och som på ytan lugnar oss, men också det som kan hindra oss från att nå vägen fram till klarhet och förnuft. och ytterst från att reagera och agera i ofta viktiga och livsavgörande sammanhang.
Många människor i vår värld, i vårt högteknologiska upplysta samhälle, har fortfarande inte på fullt allvar tagit till sig det faktum att vi nu står inför djupt allvarliga klimatförändringar efter att vi länge missbrukat, och förbrukat många av jordens naturresurser. Att vi helt enkelt håller på att förlora vår jord och vår existens, det som vi faktiskt är satta att akta och värna om. Något som för många av oss blir så skrämmande, så omvälvande, att förträngning och förnekande blir det enda sättet att förhålla sig till den här realiteten. En fullt förståelig mänsklig rektion, men en skyddsmekanism som i längden fungerar dåligt.
Forskarnas rapporter duggar nu allt tätare och visar på en ganska dyster prognos, och varje dag kan vi på olika sätt se och märka påtagliga förändringar i naturen och klimatet. Under tiden måste vi ändå bara på nåt sätt leva vidare och försöka känna hopp i att vi kanske ändå hinner, om vi nu sätter fart och gör allt vi kan i stort som i smått, genom att återställa obalanser, plåstra om och läka många djupa sår, och rädda vår stackars söndrade moder jord.
I vår moderna livsstil, i konsumtions - och förbrukningssamhället, i vår närmast religiösa inställning till modern teknologi och i vår övertro på "tillväxten", de ekonomiska vinsterna och i upphöjningen av profiten som vår frälsare, ligger orsakerna till den här svårartade problematiken, så är det bara - punkt slut!
Vi har nu, så här i ett retroperspektiv, goda skäl att fråga oss om vi människor under de senare seklen blivit så mycket klokare, trots att vi fått tillgång till olika former av bra utbildning...? Har vi kanske tappat det sunda förnuft som många gånger var äldre tiders människors signum och räddare...? Och har vi möjligen drunknat i övertron på tekniska lösningar, blivit blinda för helheten och för vår tillhörighet med allt annat levande? Och vad är anledningen till att vi i så stor utsräckning slutat tänka klokt och långsiktigt i våra liv...?
Vi HAR, i alla fall, många av oss, blivit fundamentala konsumister och nu är det ovillkorligen PAYBACK som gäller!!
Många människor i vår värld, i vårt högteknologiska upplysta samhälle, har fortfarande inte på fullt allvar tagit till sig det faktum att vi nu står inför djupt allvarliga klimatförändringar efter att vi länge missbrukat, och förbrukat många av jordens naturresurser. Att vi helt enkelt håller på att förlora vår jord och vår existens, det som vi faktiskt är satta att akta och värna om. Något som för många av oss blir så skrämmande, så omvälvande, att förträngning och förnekande blir det enda sättet att förhålla sig till den här realiteten. En fullt förståelig mänsklig rektion, men en skyddsmekanism som i längden fungerar dåligt.
Forskarnas rapporter duggar nu allt tätare och visar på en ganska dyster prognos, och varje dag kan vi på olika sätt se och märka påtagliga förändringar i naturen och klimatet. Under tiden måste vi ändå bara på nåt sätt leva vidare och försöka känna hopp i att vi kanske ändå hinner, om vi nu sätter fart och gör allt vi kan i stort som i smått, genom att återställa obalanser, plåstra om och läka många djupa sår, och rädda vår stackars söndrade moder jord.
I vår moderna livsstil, i konsumtions - och förbrukningssamhället, i vår närmast religiösa inställning till modern teknologi och i vår övertro på "tillväxten", de ekonomiska vinsterna och i upphöjningen av profiten som vår frälsare, ligger orsakerna till den här svårartade problematiken, så är det bara - punkt slut!
Vi har nu, så här i ett retroperspektiv, goda skäl att fråga oss om vi människor under de senare seklen blivit så mycket klokare, trots att vi fått tillgång till olika former av bra utbildning...? Har vi kanske tappat det sunda förnuft som många gånger var äldre tiders människors signum och räddare...? Och har vi möjligen drunknat i övertron på tekniska lösningar, blivit blinda för helheten och för vår tillhörighet med allt annat levande? Och vad är anledningen till att vi i så stor utsräckning slutat tänka klokt och långsiktigt i våra liv...?
Vi HAR, i alla fall, många av oss, blivit fundamentala konsumister och nu är det ovillkorligen PAYBACK som gäller!!
söndag 14 augusti 2016
Har den allmänna ängsligheten och den politiska korrektheten nu också nått Svenska kyrkan...?
Läser om en präst, en ung kvinna som gått i täten för att med det kristna korset visa och uppmana andra kristna att visa solidaritet med de världens kristna som förföljs för sin tro. Efter att ha fått kritik för det här initiativet i termer som "nedsmutsning" av den kristna symbolen, väljer denna präst att nu lämna sitt prästämbete och sitt medlemsskap i Svenska kyrkan.
Jag blir beklämd och känner mig ledsen när jag läser det här och jag, milt sagt förvånas, inför hur olika människor kan välja att tolka, ett som jag anser i det här fallet, gott och riktigt uttryck för att värna om medmänniskor. Människor som orätt förföjs och behandlas illa för sin religiösa tro. I det här fallet handlar det för prästens del om medkristna i världen. Och hur ofta ber inte landets präster tillsammans med sina församlingar för andra religioners folk som förföljs för sin tro? Och det är för mig själva kärnan i kristendomen, att bry sig och värna om andra i världen.
Det kristna korset är för mig en vacker symbol för människokärlek över gränser. Och initiativet " bär ditt kors" tycker jag är ett föredömligt och konsekvent sätt att tydliggöra betydelsen av att använda den urgamla heliga kristna symbolen som en kollektiv motkraft mot ondskan och intoleransen var den än visar sig! Korset som en kärlekssymbol. Kyrkan ska inte, och behöver inte heller vara politisk, men en kristen tro utan ett verkligt engagemang för alla de världens folk som utsätts för religionsförföljelser, är en kyrka i gungning...
Varför en del av kyrkans representanter, av vilka så många jobbar kärleksfullt och med hjärtat, reagerat kritiskt och negativt mot det här initiativet, så motsägelsefullt förstår jag verkligen inte, men jag har mina aningar.
Är det möjligen så att den växande ängsligheten i värderingar och åsiktfrågor, den politiska korrektheten nu också tagit plats i Svenska kyrkan, i ännu en av vårt land institutioner?
Såg en artikel där en kyrkoföreträdare nyligen uttalade sig lite svävande och inte helt positivt om den gamla traditionen att en far lämnar över sin dotter som brud vid altaret, och jag funderade vidare...
Det här sammanfaller onekligen med det faktum att medlemsantalet i Svenska kyrkan minskar bekymmersamt mycket och kyrkan befinner sig i det avseendet i kris. Men jag vet också att många präster ser behovet av att se över kyrkans roll i samhället och förstår att mer lyssna till den moderna människans behov av andlighet.
Men att tendera att tona ner de kristna uttrycken och de grundläggande tydliga värderingarna i ängslighet över att överskugga andra religionsyttringar, eller att vara rädd för att med gamla fina traditioner i samband med bröllop inte hänga med i det moderna i jämstäldhetsarbetet, det blir för mig ohjälpligt fel! Och att i viss mån vända kappan efter vinden för att locka fler kyrkobesökare kan inte var ett hållbart koncept. Däremot behöver kyrkan än mer kunna möta människor och deras olika behov, innersta tankar och känslor, och precis som Jesus, mer vara ute bland människor och möta verkligheten på gatan.
Men åsiktsängslighet och politisk korrekthet gagnar inte Svenska kyrkan ställning bland människor, varken i vårt land eller ute i världen!
Jag blir beklämd och känner mig ledsen när jag läser det här och jag, milt sagt förvånas, inför hur olika människor kan välja att tolka, ett som jag anser i det här fallet, gott och riktigt uttryck för att värna om medmänniskor. Människor som orätt förföjs och behandlas illa för sin religiösa tro. I det här fallet handlar det för prästens del om medkristna i världen. Och hur ofta ber inte landets präster tillsammans med sina församlingar för andra religioners folk som förföljs för sin tro? Och det är för mig själva kärnan i kristendomen, att bry sig och värna om andra i världen.
Det kristna korset är för mig en vacker symbol för människokärlek över gränser. Och initiativet " bär ditt kors" tycker jag är ett föredömligt och konsekvent sätt att tydliggöra betydelsen av att använda den urgamla heliga kristna symbolen som en kollektiv motkraft mot ondskan och intoleransen var den än visar sig! Korset som en kärlekssymbol. Kyrkan ska inte, och behöver inte heller vara politisk, men en kristen tro utan ett verkligt engagemang för alla de världens folk som utsätts för religionsförföljelser, är en kyrka i gungning...
Varför en del av kyrkans representanter, av vilka så många jobbar kärleksfullt och med hjärtat, reagerat kritiskt och negativt mot det här initiativet, så motsägelsefullt förstår jag verkligen inte, men jag har mina aningar.
Är det möjligen så att den växande ängsligheten i värderingar och åsiktfrågor, den politiska korrektheten nu också tagit plats i Svenska kyrkan, i ännu en av vårt land institutioner?
Såg en artikel där en kyrkoföreträdare nyligen uttalade sig lite svävande och inte helt positivt om den gamla traditionen att en far lämnar över sin dotter som brud vid altaret, och jag funderade vidare...
Det här sammanfaller onekligen med det faktum att medlemsantalet i Svenska kyrkan minskar bekymmersamt mycket och kyrkan befinner sig i det avseendet i kris. Men jag vet också att många präster ser behovet av att se över kyrkans roll i samhället och förstår att mer lyssna till den moderna människans behov av andlighet.
Men att tendera att tona ner de kristna uttrycken och de grundläggande tydliga värderingarna i ängslighet över att överskugga andra religionsyttringar, eller att vara rädd för att med gamla fina traditioner i samband med bröllop inte hänga med i det moderna i jämstäldhetsarbetet, det blir för mig ohjälpligt fel! Och att i viss mån vända kappan efter vinden för att locka fler kyrkobesökare kan inte var ett hållbart koncept. Däremot behöver kyrkan än mer kunna möta människor och deras olika behov, innersta tankar och känslor, och precis som Jesus, mer vara ute bland människor och möta verkligheten på gatan.
Men åsiktsängslighet och politisk korrekthet gagnar inte Svenska kyrkan ställning bland människor, varken i vårt land eller ute i världen!
tisdag 9 augusti 2016
Vi måste inte riva hela hus när vi städar i garderober, och det gäller inte minst i genusdebatten!
Den som riktigt kännder mig vet att jag är en stor vän av nyanserade resonemang, för det är ofta en garant för att dumhet och prestige inte riskerar ta över en bra förutsättning för goda, vettiga samtal människor emellan.
Med men det, har jag inte sagt att jag själv alltid är helt nyanserad i det jag uttrycker, för jag som andra, brister då och då också i mina intentioner. Men jag fortsätter att jobba på den saken.
Såg nyligen i media en artikel om att "barn bör slippa könsindelad uppfostran". Respekterar den åsikten, men jag delar den inte. Jag är nämligen så oförbätterligt gammaldags att jag tror att finns en mening, en vits och avsikt med att vi föds som kvinnor OCH män, det är så uppenbart tycker jag. Men jag brinner också för rätten att få vara/ leva med den könsidentitet och sexuella läggning som för var och en känns som den rätta. Och jag lider med de som känner att de lever i "fel kropp" och som inte blir respekterade eller förstådda.
Men jag undrar då vad det är för fult, fel eller förlegat med genusaspekter? Det väsentliga är väl att vi, oavsett kön, bara försöker vara humana och förstående mot varandra?
Naturligtvis ska vi istället för att sikta mot "generell könsutplåning", nogrannt och metodiskt fortsätta städa och vädra i våra gamla, ganska unkna genusgarderober, och kasta ut de gamla urdumma ofunktionella könsstereotyperna! Säga NEJ och HEJ DÅ, till ogenomtänkta, förminskande ojämställda mönster när det gäller förväntningar på hur en man eller kvinna SKA bete sig. Säga stopp till den normen, för det gynnar på inget sätt lika värde, eller fred och frihet kvinnor och män emellan!
Så för allt i världen sansa genusdebatten och sluta riva hela hus, det räcker med att städa i garderoberna!
Med men det, har jag inte sagt att jag själv alltid är helt nyanserad i det jag uttrycker, för jag som andra, brister då och då också i mina intentioner. Men jag fortsätter att jobba på den saken.
Såg nyligen i media en artikel om att "barn bör slippa könsindelad uppfostran". Respekterar den åsikten, men jag delar den inte. Jag är nämligen så oförbätterligt gammaldags att jag tror att finns en mening, en vits och avsikt med att vi föds som kvinnor OCH män, det är så uppenbart tycker jag. Men jag brinner också för rätten att få vara/ leva med den könsidentitet och sexuella läggning som för var och en känns som den rätta. Och jag lider med de som känner att de lever i "fel kropp" och som inte blir respekterade eller förstådda.
Men jag undrar då vad det är för fult, fel eller förlegat med genusaspekter? Det väsentliga är väl att vi, oavsett kön, bara försöker vara humana och förstående mot varandra?
Naturligtvis ska vi istället för att sikta mot "generell könsutplåning", nogrannt och metodiskt fortsätta städa och vädra i våra gamla, ganska unkna genusgarderober, och kasta ut de gamla urdumma ofunktionella könsstereotyperna! Säga NEJ och HEJ DÅ, till ogenomtänkta, förminskande ojämställda mönster när det gäller förväntningar på hur en man eller kvinna SKA bete sig. Säga stopp till den normen, för det gynnar på inget sätt lika värde, eller fred och frihet kvinnor och män emellan!
Så för allt i världen sansa genusdebatten och sluta riva hela hus, det räcker med att städa i garderoberna!
fredag 29 juli 2016
Det är inte alltid bara dåligt att ha det dåligt och bekynnersamt ibland...
Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Jag tror inte på räkmackeliven, de är överskattade och nog i allmänhet ganska avtrubbande och till och med förblindande, för det där som är livets egentliga väsentligheter!
När den ena dagen efter den andra bekymmersfri och utan nån som helst friktion, inte ett enda litet skav bara flyter på då tror jag att man ofta har det FÖR bra och för problemfritt för sitt eget egentliga, bästa.
För jag tror, förresten jag vet, av egen erfarenhet att man behöver lite motgångar och en del utmaningar i livet för att inte fastna, stagnera och framför allt för att få en större och vidare blick, och för att kunna behålla sin nyfiken på varför livet är som det är och varför det ser så olika ut för oss alla.
Man får se till att riktigt väl akta sig för, att trots motgångar och sorgligheter, inte fastna i bitterhet och resignation. Och så ska man för allt i världen sky "tyck- syndom - kappan för den blir bara tung och jobbig och ganska patetisk att bära på i längden. Har man då tagit sig igenom jobbiga perioder, kanske år av sitt liv utan att ha förlorat tron på livet, på sig själv och på människor, då har man lyckats med något verkligt stort!
Också de tuffaste dagar kan ha något med sig av godo, och inte sällan är det då som man på allvar börjar "grunna" över hur allting hänger i hop och vad som egentligen är meningen med det här livet. Och när man grunnar så kan man komma i kontakt med inre tankar och känslor och till och med göra oväntade insikter, som nog mer sällan livet på en räkmacka kan erbjuda. För har man allt, det bästa och finaste, nyaste och häftigaste mest hela tiden, och är man konstant nöjd dygnets vakna tid, vad ska man då längta efter eller drömma om? Och har man då samma behov av att grunna över livets mening och mysterier? Jag är faktiskt inte så säker på det.
Jag vill slå ett slag för både tomheten, tystnaden, svårigheterna och för downperioderna i våra liv, för de är ofta ganska utvecklande om man bara vill och ta emot den möjligheten. För till och med den mörkaste deppigaste tid i ens liv kan ibland i ett retroperspektiv ses som en lärotid, eller ett nyttigt uppvaknande.
Och det är inte alltid bara dåligt att ha det dåligt och bekymmersamt i livet.
När den ena dagen efter den andra bekymmersfri och utan nån som helst friktion, inte ett enda litet skav bara flyter på då tror jag att man ofta har det FÖR bra och för problemfritt för sitt eget egentliga, bästa.
För jag tror, förresten jag vet, av egen erfarenhet att man behöver lite motgångar och en del utmaningar i livet för att inte fastna, stagnera och framför allt för att få en större och vidare blick, och för att kunna behålla sin nyfiken på varför livet är som det är och varför det ser så olika ut för oss alla.
Man får se till att riktigt väl akta sig för, att trots motgångar och sorgligheter, inte fastna i bitterhet och resignation. Och så ska man för allt i världen sky "tyck- syndom - kappan för den blir bara tung och jobbig och ganska patetisk att bära på i längden. Har man då tagit sig igenom jobbiga perioder, kanske år av sitt liv utan att ha förlorat tron på livet, på sig själv och på människor, då har man lyckats med något verkligt stort!
Också de tuffaste dagar kan ha något med sig av godo, och inte sällan är det då som man på allvar börjar "grunna" över hur allting hänger i hop och vad som egentligen är meningen med det här livet. Och när man grunnar så kan man komma i kontakt med inre tankar och känslor och till och med göra oväntade insikter, som nog mer sällan livet på en räkmacka kan erbjuda. För har man allt, det bästa och finaste, nyaste och häftigaste mest hela tiden, och är man konstant nöjd dygnets vakna tid, vad ska man då längta efter eller drömma om? Och har man då samma behov av att grunna över livets mening och mysterier? Jag är faktiskt inte så säker på det.
Jag vill slå ett slag för både tomheten, tystnaden, svårigheterna och för downperioderna i våra liv, för de är ofta ganska utvecklande om man bara vill och ta emot den möjligheten. För till och med den mörkaste deppigaste tid i ens liv kan ibland i ett retroperspektiv ses som en lärotid, eller ett nyttigt uppvaknande.
Och det är inte alltid bara dåligt att ha det dåligt och bekymmersamt i livet.
söndag 24 juli 2016
Kära minnen från mitt yrkesliv.
Många är de i historien kända och "stora" människor som ofta fått ge namn åt gator och torg i världen.
I dag vill jag belysa och tacka alla de strävsamma, så kallade "enkla vardagsmänniskor" som en gång levde och arbetade här på jorden, som framlevde sina dagar i glädje och sorg, fattigdom och nöd, och som lade grunden för vårt samhälle genom hårda dagsverken med sina arbetsamma händer. Så många män och kvinnor och också barn...
Och jag hoppas att de alla nu rättmätigt fått ge namn åt de gator och torg i den himmel som jag tror väntar där på oss en gång...
Från ett långt yrkesliv i äldrevården har jag så många kära, både glada och sorgliga minnen. Dem bär jag med mig i mitt liv som en dyrbar skatt. Och jag är så tacksam för alla möten med så många olika människor.
Här är ett sådant minne i form av en dikt jag skrivit.
SOM EN LEVANDE BILD I MITT INRE...
Du satt alltid där vid fönstret ut mot söder. Du ville vara i fred med dina minnen och dina tankar och vände ditt lilla huvud och den fårade nacken, spröd som en fågelunges, bort från de andra och från dagrummets tystnad.
Du talade ibland när jag hjälpte dig till sängen för natten, om dem som inte längre fanns, och du sa
lite drömmande och med stänk av sorg i din blick:
"Först gick min fina yngre syster Anna sen gick min älskade storebror Karl".
Som om ni med bara en vinkning skilts på vägen för att ses igen ...nån gång. Så trösterikt... så fint tänkte jag då.
Dina anletsdrag blev då och då stela, när sorgens och saknadens isvindar blåst över ditt vackra livströtta ansikte.
När den kalla verkligheten knackade på din dörr...
Då brukade jag hålla din hand och ge dig lite av din favoritsaft.
Du blev trygg och glad när dina värkpinade fingrar ordnade bland gamla kära foton,
på tillfälligt besök i minnenas välkända landskap... Vi satt tillsammans, och du berättade med sån glädje och jag blev berörd och kände beundran över ditt liv och dina minnen.
Varje kväll när jag önskade dig godnatt talade du med ljus i blicken om att "göra en resa", du längtade efter dina föräldrar...
På bordet bredvid låg din gamla slitna pengabörs, till hands inför "färden hem till mor".
Och så många morgnar bar din stökiga bädd spår av din nattliga oro.
Jag log med tårade ögon, förstod din längtan och gladdes över ditt välbehövliga, men kortvariga lugn.
En morgon var din plats vid fönstret tom. Du hade äntligen börjat din resa bort - hem,
dit du alltid längtade...
Jag klappade i hemlighet din stol, tackade för att fått möta dig och önskade dig en lycklig resa...
Ann
söndag 10 juli 2016
Kraften i positiva förväntningar, försoning och förlåtelse och att tro på det lilla fröet av godhet hos varje människa inför ett nytt år!
I dag den allra första spröda och nyvakna dagen av 2018 går mina tankar liksom många andras, till en innerlig önskan om en bättre, och "botad" värld och en ljusare och en mer fredlig framtid. Men det här ingen quick fix och vi måste alla verkligen, dra vårt strå till stacken i stort som smått! Jag tror på den obändiga kraften av genuint goda, positiva riktade välmenande tankar. En sån tanke är tveklöst -POSITIVA FÖRVÄNTNINGAR! På varandra och särskilt på dem som begår brott och gör fel, och som förmodligen ofta känner att de inget har att förlora och att ingen längre tror dem om gott eller som inte kan se en förändring växa fram i dem. Då tror jag på att liksom sudda ut de gamla" synderna", och i synnerhet om personen avtjänat sitt straff, för under kan ske och ett litet frö av "att någon förlåter och tror på mig..." kan skapas, gro och växa till ny person och nya tankar! För väldigt lite är ändå, av det som ses som "kört" "utom räddning" eller "för sent", är egentligen det på allvar om man är beredd att se saken från ett annat, eller gärna fler håll!
Läste en tidningsartikel från mitten av juni om en fängelsevakt i Texas som genom samstämda ingripanden från anstaltens fångar räddades till livet när han fick en hjärtåkomma och medvetslös föll ihop på golvet.
En av interna såg tydligen direkt vad som hänt och satte genast i gång med skrik och höga ljud och såg till att medfångarna gjorde likadant. Trots att de flesta hade handbojor så gjorde de vad de kunde för att påkalla uppmärksamhet så att annan personal kunde se vad som hänt vakten och direkt ingripa.
Tack vare fångarnas gemensamma beundransvärda, godhjärtade insats som möjliggjorde en snabb medicinsk hjälp, så överlevde vakten och var lyckligtvis tillbaka i arbetet knappt en månad senare!
Den här händelsen berörde mig faktiskt till tårar, låt vara att jag är lättrörd, men det finns inte mycket som berör mig som när medkänsla och mänskliga omsorger dyker upp från någonstans där normen, den kollektiva uppfattningen inte förväntar sig det...!
Vilket stärker min uppfattning om att vi alla är individer och olika och definitivt inte stöpta i samma form! Och det goda och medmänskliga det kan man förstås hitta och sakna, i vem som helst, och NATURLIGTVIS också hos de som gjort illa och skadat andra. Även en brottsling, en inbiten sådan kan, de allra flesta, botas och ändra på sig själv och sina liv. För om en människa så bara har en liten, aldrig så liten springa som står öppen in till det hjärta som ofta hos brottslingar är fruset och avstängt från känslor och empati, så är det sällan "kört" när det gäller bot och bättring tror jag!
Alla brottslingar är inte ohjälpliga psykopater, även om det så ser ut. Ett hjärta och känslor kan förstås stängas av - frysas, men under rätt omständigheter vakna upp och fungera igen! Och tänk till vilken glädje för många nära och kära!
Jag tror på läkning, ren healing för många, men inte alla, av de här människorna som inte är rena psykopater. Och jag tror att hjälpen till läkning ligger i att kunna känna anknytning, på djupet och på riktigt till en annan människa. En förmåga som hos många återfallsförbrytare och våldsverkare nog är skadad och satt ur funktion. Så tror jag starkt på goda hoppfulla förväntningar hos människor omkring!
Det är lätt att förledas till schablontankar, och rent korkat att tro att det inte finns något gott i brottslingar, i dem som gör illa sina medmänniskor. Men det är lättare än man kan tro att tänka om och faktiskt förstå att så kan det naturligtvis inte vara!
Och från mitt hjärta önskar jag alla de här fångarna som räddade livet, iförda handbojor, på den som är satt att beröva dem själva friheten, allt gott, och bot och bättring i sina liv!
.
Läste en tidningsartikel från mitten av juni om en fängelsevakt i Texas som genom samstämda ingripanden från anstaltens fångar räddades till livet när han fick en hjärtåkomma och medvetslös föll ihop på golvet.
En av interna såg tydligen direkt vad som hänt och satte genast i gång med skrik och höga ljud och såg till att medfångarna gjorde likadant. Trots att de flesta hade handbojor så gjorde de vad de kunde för att påkalla uppmärksamhet så att annan personal kunde se vad som hänt vakten och direkt ingripa.
Tack vare fångarnas gemensamma beundransvärda, godhjärtade insats som möjliggjorde en snabb medicinsk hjälp, så överlevde vakten och var lyckligtvis tillbaka i arbetet knappt en månad senare!
Den här händelsen berörde mig faktiskt till tårar, låt vara att jag är lättrörd, men det finns inte mycket som berör mig som när medkänsla och mänskliga omsorger dyker upp från någonstans där normen, den kollektiva uppfattningen inte förväntar sig det...!
Vilket stärker min uppfattning om att vi alla är individer och olika och definitivt inte stöpta i samma form! Och det goda och medmänskliga det kan man förstås hitta och sakna, i vem som helst, och NATURLIGTVIS också hos de som gjort illa och skadat andra. Även en brottsling, en inbiten sådan kan, de allra flesta, botas och ändra på sig själv och sina liv. För om en människa så bara har en liten, aldrig så liten springa som står öppen in till det hjärta som ofta hos brottslingar är fruset och avstängt från känslor och empati, så är det sällan "kört" när det gäller bot och bättring tror jag!
Alla brottslingar är inte ohjälpliga psykopater, även om det så ser ut. Ett hjärta och känslor kan förstås stängas av - frysas, men under rätt omständigheter vakna upp och fungera igen! Och tänk till vilken glädje för många nära och kära!
Jag tror på läkning, ren healing för många, men inte alla, av de här människorna som inte är rena psykopater. Och jag tror att hjälpen till läkning ligger i att kunna känna anknytning, på djupet och på riktigt till en annan människa. En förmåga som hos många återfallsförbrytare och våldsverkare nog är skadad och satt ur funktion. Så tror jag starkt på goda hoppfulla förväntningar hos människor omkring!
Det är lätt att förledas till schablontankar, och rent korkat att tro att det inte finns något gott i brottslingar, i dem som gör illa sina medmänniskor. Men det är lättare än man kan tro att tänka om och faktiskt förstå att så kan det naturligtvis inte vara!
Och från mitt hjärta önskar jag alla de här fångarna som räddade livet, iförda handbojor, på den som är satt att beröva dem själva friheten, allt gott, och bot och bättring i sina liv!
.
söndag 12 juni 2016
Anns Andrum: När allting stämmer ett hundscenario att glädjas å...
Anns Andrum: När allting stämmer ett hundscenario att glädjas å...: Det var en av de där vansinnigt heta dagarna då varken djur eller människor har ork att stå ut med varandra, knappast med sig själva heller....
När allting stämmer ett hundscenario att glädjas åt...!
Det var en av de där vansinnigt heta dagarna då varken djur eller människor har ork att stå ut med varandra, knappast med sig själva heller... egentligen. En sån dag är det förstås läge att vara glassälskare, och förstås glassförsäljare. Vad mig anbelangar så tillhör jag den förment obskyra minoritet som inte är så överdrivet förtjust i just glass, hur varmt det än är. Och tur är det, tänkte jag lite småklurigt där jag stod i hettan utanför ICA.
För en bit ifrån mig fick en ivrig glassätare snopet se sin goa glass smälta ner från sin moderspinne mot ett bestämt mål bara några centimeter från ägarens snygga sommarsandaler ...
Själv stod jag där och kylstyrkte mig med en iskall MER passionsfrukt, medan jag förstås transpirerade ymnigt... Ur en bil, som lyckligtvis var parkerad i skuggan, och med samma färg som ögonen på en avundsvärd nyhetsuppläserska på TV1 - otrooooligt blååå, rann en ljudligt flåsande vovve befriad från bilens värme, och direkt slängde han sig förstås över en välsignad vattenskål. Han var i sällskap med sin husse (lägger oftast först märke till de fyrbenta...) hunden var med tanke på värmen onödigt välklädd: En, som tur var, tunnare "häftig" halsduk och förstås halsband i "don-efter- person - modell i ordentlig bredd och rejäla nitar.
Hundens päls glänste, men på ett lite skumt sätt, som om glansen snarare kom utifrån än inifrån vovven, ungefär som hårvax. Han var av medelstor ras, och väldigt vacker med sina fina smäckra linjer. Och lydig verkade den också vad jag hann uppfatta.Tätt intill sin husse gick han, och bortsett från några snabba "kollaläget- blickar" mot omgivningen, såg han oavbrutet, nästan tillbedjande, och lite undergivet upp mot sin herre.
Det var väl okej, men det var nåt som inte stämde...Tråkigt nog så var det som om den tomma glädjelösa blicken och den kyliga, nästan fientliga utstrålningen var den enda gemensamma nämnaren mellan hunden och hans husse.
Det kom mig att tänka på ett annat hundscenario som jag sett: En välväxt Goldenpojke med det där typiska retrieversympatiska uttrycket. Och här var det inte tal om att "missa" matte eller husse, för nu handlade det så uppenbarligen om en harmonisk duo, ett på riktigt sammansvetsat team!
Busglatt såg den pigga vovven upp mot sin husse som gav tillbaka ett ögonkast av samma valör, tillsammans med nåt uppmuntrande tilltal till den konstant svansviftande fyrfotingens omåttliga förtjusning!
Den här vovven var så där lite lagom och normalt lydig, och att det här trevliga ekipaget inte hade Elitlydnad i sikte det kunde jag förstå. Men hur viktigt är egentligen det? Här fanns det annat att imponeras av: En sund och naturlig kommunikation och en fin och positiv kontakt mellan hund och ägare. En glad, och tillitsfull hund som hade goda skäl att älska sin ägare! Vilket ju oftast ger en trygg och harmonisk vovve. och av en sån sak blir i alla fall jag hjärtevarm!
Då och då får man tyvärr anledning att känna motsatta känslor. Som när den stackars hunden bara är en impulsinköpt utfyllnad eller "chic accessoar"...
Eller ännu värre, får spela rollen som "coolfaktor" åt nån jagsvag besviken snubbe elller snubba, som så nesligt kanske inte kom in på polisskolan, eller som aldrig fick till den där vrålhäftiga BMW:n. Kanske bådadera, åh hemska tanke...!
i såna fall vill jag väldigt gärna införa införa obligatorisk mentaltest på alla hundägare!
För en bit ifrån mig fick en ivrig glassätare snopet se sin goa glass smälta ner från sin moderspinne mot ett bestämt mål bara några centimeter från ägarens snygga sommarsandaler ...
Själv stod jag där och kylstyrkte mig med en iskall MER passionsfrukt, medan jag förstås transpirerade ymnigt... Ur en bil, som lyckligtvis var parkerad i skuggan, och med samma färg som ögonen på en avundsvärd nyhetsuppläserska på TV1 - otrooooligt blååå, rann en ljudligt flåsande vovve befriad från bilens värme, och direkt slängde han sig förstås över en välsignad vattenskål. Han var i sällskap med sin husse (lägger oftast först märke till de fyrbenta...) hunden var med tanke på värmen onödigt välklädd: En, som tur var, tunnare "häftig" halsduk och förstås halsband i "don-efter- person - modell i ordentlig bredd och rejäla nitar.
Hundens päls glänste, men på ett lite skumt sätt, som om glansen snarare kom utifrån än inifrån vovven, ungefär som hårvax. Han var av medelstor ras, och väldigt vacker med sina fina smäckra linjer. Och lydig verkade den också vad jag hann uppfatta.Tätt intill sin husse gick han, och bortsett från några snabba "kollaläget- blickar" mot omgivningen, såg han oavbrutet, nästan tillbedjande, och lite undergivet upp mot sin herre.
Det var väl okej, men det var nåt som inte stämde...Tråkigt nog så var det som om den tomma glädjelösa blicken och den kyliga, nästan fientliga utstrålningen var den enda gemensamma nämnaren mellan hunden och hans husse.
Det kom mig att tänka på ett annat hundscenario som jag sett: En välväxt Goldenpojke med det där typiska retrieversympatiska uttrycket. Och här var det inte tal om att "missa" matte eller husse, för nu handlade det så uppenbarligen om en harmonisk duo, ett på riktigt sammansvetsat team!
Busglatt såg den pigga vovven upp mot sin husse som gav tillbaka ett ögonkast av samma valör, tillsammans med nåt uppmuntrande tilltal till den konstant svansviftande fyrfotingens omåttliga förtjusning!
Den här vovven var så där lite lagom och normalt lydig, och att det här trevliga ekipaget inte hade Elitlydnad i sikte det kunde jag förstå. Men hur viktigt är egentligen det? Här fanns det annat att imponeras av: En sund och naturlig kommunikation och en fin och positiv kontakt mellan hund och ägare. En glad, och tillitsfull hund som hade goda skäl att älska sin ägare! Vilket ju oftast ger en trygg och harmonisk vovve. och av en sån sak blir i alla fall jag hjärtevarm!
Då och då får man tyvärr anledning att känna motsatta känslor. Som när den stackars hunden bara är en impulsinköpt utfyllnad eller "chic accessoar"...
Eller ännu värre, får spela rollen som "coolfaktor" åt nån jagsvag besviken snubbe elller snubba, som så nesligt kanske inte kom in på polisskolan, eller som aldrig fick till den där vrålhäftiga BMW:n. Kanske bådadera, åh hemska tanke...!
i såna fall vill jag väldigt gärna införa införa obligatorisk mentaltest på alla hundägare!
onsdag 8 juni 2016
Anns Andrum: En märklig ängslighet, en hyperkorrekthet, gör att...
Anns Andrum: En märklig ängslighet, en hyperkorrekthet, gör att...: Ingen, absolut ingen, vare sig vuxen eller barn ska någonsin behöva bli utsatt för kränkningar, personangrepp eller mobbing, för att någo...
En märklig ängslighet, en hyperkorrekthet, gör att vissa ibland bortser från uppenbara hälsorisker med övervikt också hos barn.
Ingen, absolut ingen, vare sig vuxen eller barn ska någonsin behöva bli utsatt för kränkningar, personangrepp eller mobbing, för att någon outvecklad elak person tycker att deras sätt att vara eller se ut, tjock eller smal, val av religion, livsval eller etnicitet, inte passar dem!! Därför borde alla föräldrar se till att fostra sina barn till tolerans och respekt för människors olikheter och själva föregå med gott exempel. Det behöver barn i dag mer av än alla saker och prylar!
Ser ibland på sociala medier bilder på människor som säger sig vara stolta över sina valkar och sin ibland uppenbara övervikt, och tänker att den stoltheten är bra och sund, och jag är glad om varje människa överviktig eller anorektisk, eller med normalvikt, på djupet kan känna så och om det inte handlar om en idealisering till följd av en uppgivenhet eller ett rent förnekande av problemet. För det handlar ytterst inte om vad någon annan händelsevis tycker eller vad modet föreskriver, det handlar om vars och ens självbild! Och blir den bilden skadad redan tidigt i barndomen så uppstår lätt både identitetsförvirring och permanent grumling av linsen i synen på sig själv. Och det kan ta lång tid och kräver ett hårt arbete att laga en brusten självbild.
Så det viktigaste, och mest hållbara är naturligtvis att på riktigt kunna tycka om sig själv, sin kropp, sin själ och sitt psyke - hela humanpaketet kort sagt! Då har man en bra och inte sällan livslång immunitet mot ondsinta korttänkta människors personangrepp och ett, i bästa fall, orubbligt fundament i en sund kärlek till sig själv.
Men vi får inte heller bli så ängsliga och rädda för att göra illa oss själva eller varandra att vi faktiskt blundar för de välkända, uppenbara hälsorisker som ligger i en ohälsosam mathållning och en skadlig livsstil, vare sig det gäller barn eller vuxna!
Allt för många barn är i dag överviktiga och riskerar att tidigt utveckla mer eller mindre allvarliga symtom på typiska välfärdssjukdomar, vilket är väldigt oroande tycker jag!
Barn måste inte alltid "skonas" från berättigade gränssättningar och regler, inte heller från ett väl förklarat och motiverat NEJ från föräldrar och andra vuxna! Att alltid tillåta och säga ja, av rädsla för att göra barn ledsna, eller för att det är jobbigt, tycker jag ibland kan vara lite egoistiskt av föräldrar som kanske inte alltid tar sig tid och prioriterar viktiga samtal med sina barn. Och det tror jag är mer till skada för barnen och en dålig förberedelse för den vuxenvärld där de sannolikt och förhoppningsvis kommer att möta regler, gränssättningar och begränsningar och som de förväntas rätta sig efter, både för andras och sitt eget bästa.
Så vi får inte bli så ängsliga och hyperkorrekta att vi inte vill se, att vi bortser från de hälsorisker som också våra barn och tonåringar lever med i dag!
Ser ibland på sociala medier bilder på människor som säger sig vara stolta över sina valkar och sin ibland uppenbara övervikt, och tänker att den stoltheten är bra och sund, och jag är glad om varje människa överviktig eller anorektisk, eller med normalvikt, på djupet kan känna så och om det inte handlar om en idealisering till följd av en uppgivenhet eller ett rent förnekande av problemet. För det handlar ytterst inte om vad någon annan händelsevis tycker eller vad modet föreskriver, det handlar om vars och ens självbild! Och blir den bilden skadad redan tidigt i barndomen så uppstår lätt både identitetsförvirring och permanent grumling av linsen i synen på sig själv. Och det kan ta lång tid och kräver ett hårt arbete att laga en brusten självbild.
Så det viktigaste, och mest hållbara är naturligtvis att på riktigt kunna tycka om sig själv, sin kropp, sin själ och sitt psyke - hela humanpaketet kort sagt! Då har man en bra och inte sällan livslång immunitet mot ondsinta korttänkta människors personangrepp och ett, i bästa fall, orubbligt fundament i en sund kärlek till sig själv.
Men vi får inte heller bli så ängsliga och rädda för att göra illa oss själva eller varandra att vi faktiskt blundar för de välkända, uppenbara hälsorisker som ligger i en ohälsosam mathållning och en skadlig livsstil, vare sig det gäller barn eller vuxna!
Allt för många barn är i dag överviktiga och riskerar att tidigt utveckla mer eller mindre allvarliga symtom på typiska välfärdssjukdomar, vilket är väldigt oroande tycker jag!
Barn måste inte alltid "skonas" från berättigade gränssättningar och regler, inte heller från ett väl förklarat och motiverat NEJ från föräldrar och andra vuxna! Att alltid tillåta och säga ja, av rädsla för att göra barn ledsna, eller för att det är jobbigt, tycker jag ibland kan vara lite egoistiskt av föräldrar som kanske inte alltid tar sig tid och prioriterar viktiga samtal med sina barn. Och det tror jag är mer till skada för barnen och en dålig förberedelse för den vuxenvärld där de sannolikt och förhoppningsvis kommer att möta regler, gränssättningar och begränsningar och som de förväntas rätta sig efter, både för andras och sitt eget bästa.
Så vi får inte bli så ängsliga och hyperkorrekta att vi inte vill se, att vi bortser från de hälsorisker som också våra barn och tonåringar lever med i dag!
måndag 6 juni 2016
Anns Andrum: Förnöjsamhetens lov - en kärleksfull hyllning dem ...
Anns Andrum: Förnöjsamhetens lov - en kärleksfull hyllning dem ...: Gamla ord och talesätt tycker jag mycket om, och jag är glad för vår svenska historiska ordskatt som känns både stadig och trygg. Många äld...
lördag 4 juni 2016
Anns Andrum: Vad är det hos vissa människor som får en att må s...
Anns Andrum: Vad är det hos vissa människor som får en att må s...: Sent i går kväll såg jag dokumentären "Mot kvällen uppklarnande," om och med, konstnären Lars Lerin. Och jag blev än mer berörd ä...
Vad är det hos vissa människor som får en att må så bra på djupet av sig själv?
Följer förstås serien "Vänligen Lars Lerin," och sent i går kväll såg jag också dokumentären "Mot kvällen uppklarnande," om och med, konstnären och människan Lars Lerin. Och jag blev precis så berörd som jag väntat mig.
Denne så sällsynt begåvade konstnär och författare är en oerhört sympatisk person som till alla delar i sin personlighet är något så ovanligt som en alldeles äkta och oförstörd person som låtit problem och svårigheter lära och utveckla honom. Jag bara älskar såna människor!
En hel del svårigheter och hinder såg han från början i sin blyghet, sitt vemod och i sin finstämda känslighet. Vilka alla så nåderikt tycks ha berikat hans konstnärssjäl vilket hans helt fantastiska akvareller tydligt visar på!
Men lusten att måla var för Lars uppenbart starkare än rädslan för att möta livet i ett större sammanhang. Och i sitt konstnärskap och i sina enastående målerier har Lars låtit existensens svärta få stå sida vid sida med glädjen och ljuset, precis så som det är i livet självt.
Lars Lerin har en enastående förmåga att fängsla människor, inte bara med sin konst, utan också med sin närvaro och sin kloka eftertänksamhet, sin humor och sina allmänmänskliga, ibland djupt andliga insikter. Allt förpackat i en enkel genuin och mycket vänlig, på något sätt tidlös, och fortfarande lite blyg värmlandspojke, som tycks ha behållit sin värdefulla inre kärna.
Lars har i ett rikt mått, det som hos mig inger känslan av att vi alla - allt levande, hör samman som i ett omfattande urstarkt rotsystem, och att vi alla trots allt, är så lika varandra - egentligen.
Han sätter med stort mod och alldeles naturligt fingret på de här likheterna, på det allmänmänskliga, genom att våga visa sina egna krackeleringar och tala om sin livsångest. Och genom att blotta sina svagheter och berätta om sina tillkortakommanden så blir han för mig en människa som är stark på riktigt!
Lars vågar ställa de där frågorna som de flesta andra människor tillfälligt dränker och tystar i den materiella floden. Och det han gör är viktigt, och jag högaktar honom för det!
Vad är det då hos vissa människor som får oss att må så bra på djupet av oss själv?... Vilken är hemligheten?
Jag vet inte säkert, men jag tror att förklaringen kan ligga i konstnärssjälens ibland, nästan obrutna kontakt med sitt inre och sina känslor. Och i att våga ställa frågor, tänka och fundera kring livet och meningen med det. Är det då kombinerat med en vänlig, välvillig och godhjärtad mogen personlighet som hos Lars Lerin, då är det ofta till välsignelse för andra människor, det blir helande.
Denne så sällsynt begåvade konstnär och författare är en oerhört sympatisk person som till alla delar i sin personlighet är något så ovanligt som en alldeles äkta och oförstörd person som låtit problem och svårigheter lära och utveckla honom. Jag bara älskar såna människor!
En hel del svårigheter och hinder såg han från början i sin blyghet, sitt vemod och i sin finstämda känslighet. Vilka alla så nåderikt tycks ha berikat hans konstnärssjäl vilket hans helt fantastiska akvareller tydligt visar på!
Men lusten att måla var för Lars uppenbart starkare än rädslan för att möta livet i ett större sammanhang. Och i sitt konstnärskap och i sina enastående målerier har Lars låtit existensens svärta få stå sida vid sida med glädjen och ljuset, precis så som det är i livet självt.
Lars Lerin har en enastående förmåga att fängsla människor, inte bara med sin konst, utan också med sin närvaro och sin kloka eftertänksamhet, sin humor och sina allmänmänskliga, ibland djupt andliga insikter. Allt förpackat i en enkel genuin och mycket vänlig, på något sätt tidlös, och fortfarande lite blyg värmlandspojke, som tycks ha behållit sin värdefulla inre kärna.
Lars har i ett rikt mått, det som hos mig inger känslan av att vi alla - allt levande, hör samman som i ett omfattande urstarkt rotsystem, och att vi alla trots allt, är så lika varandra - egentligen.
Han sätter med stort mod och alldeles naturligt fingret på de här likheterna, på det allmänmänskliga, genom att våga visa sina egna krackeleringar och tala om sin livsångest. Och genom att blotta sina svagheter och berätta om sina tillkortakommanden så blir han för mig en människa som är stark på riktigt!
Lars vågar ställa de där frågorna som de flesta andra människor tillfälligt dränker och tystar i den materiella floden. Och det han gör är viktigt, och jag högaktar honom för det!
Vad är det då hos vissa människor som får oss att må så bra på djupet av oss själv?... Vilken är hemligheten?
Jag vet inte säkert, men jag tror att förklaringen kan ligga i konstnärssjälens ibland, nästan obrutna kontakt med sitt inre och sina känslor. Och i att våga ställa frågor, tänka och fundera kring livet och meningen med det. Är det då kombinerat med en vänlig, välvillig och godhjärtad mogen personlighet som hos Lars Lerin, då är det ofta till välsignelse för andra människor, det blir helande.
tisdag 31 maj 2016
Anns Andrum: SÅ HÅRT KAN EN OLYCKLIG KÄRLEK SLÅ MOT ETT HJÄRTA....
Anns Andrum: SÅ HÅRT KAN EN OLYCKLIG KÄRLEK SLÅ MOT ETT HJÄRTA....: I Sundsvall, en stad som hade en glansperiod under träpatronernas tid och som ligger skyddad mellan de båda stadsbergen och med den vaktande...
fredag 27 maj 2016
Anns Andrum: DET ÄR VIKTIGT OCH INTE RASISTISKT ATT SE DE KULTU...
Anns Andrum: DET ÄR VIKTIGT OCH INTE RASISTISKT ATT SE DE KULTU...: Att vara kritiskt granskande är bra och klokt! Och om jag själv t.ex skulle starta upp ett företag inom ett område i avsikt att lyckas och...
DET ÄR VIKTIGT OCH INTE RASISTISKT ATT SE DE KULTURKROCKAR SOM TILL EN BÖRJAN ÄR FÖRUTSÄGBARA I ETT MÅNGKULTURELLT SAMHÄLLE!!
Att vara kritiskt granskande och klokt förutseende är oslagbart bra! Och om jag själv t.ex skulle starta upp ett företag i avsikt att lyckas och få verksamheten balanserad och framgångsrik, bestående och varaktig, så skulle jag vara noga med att tidigt försöka förutse problem och svårigheter som kan bli till större bekymmer för alla inblandade. Och jag är övertygad om att en grupp av olika människor med olika bakgrunder ofta kan bli inspiration och utveckling för varandra och till det bästa för företaget och helheten. Men då måste jag vara förberedd på de "barnsjukdomar" och inkörningsproblem som inte sällan kan dyka upp, så jag inte står där nyvaken, tagen på sängen och inte fattar vad som hänt när stora problem är ett faktum!
Ann Danell
Bloggare
Man kan självklart inte bortse från att det kan bli ingångsproblem och friktioner mellan människor. För mycket mellan individer med olikheter, skilda bakgrunder och kultur, och innan man känner varandra och är trygga i samspelet, handlar om rena psykologin och om social dynamik och om många trasiga människor! Om rädslor, osäkerhet, stolthet och sociala försvarsmekanismer. Högst mänskliga och förutsägbara uttryck, men ibland tyvärr också om inte önskvärda, primitiva beteenden. Och naturligtvis måste samhället redan vid introduktionen av våra nyanlända ha modet att ställa samma krav på laglydnad och hyggligt uppförande oberoende av varför de kommit hit, som de som vi andra förväntas följa och måste rätta oss efter!
De här problemen får man kalkylera med och försöka förstå och intressera sig för, och helst förebygga med öppna ögon och mycket kunskap. Och gör man inte det, så tycker jag att de goda intentionerna och de välvilliga avsikterna, vad det än gäller, tyvärr stannar vid tomma ord och det hela blir då lätt oseriöst.
Att bygga ett mångkulturellt samhälle är naturligtvis, rent sociologiskt ett komplicerat bygge. Och om man verkligen vill att det ska bli bra för alla grupper kräver det att man måste fatta och förstå att problem kommer att uppstå! Och inse att alla folkslag liksom förstås vårt eget, utgörs av olika individer med olika erfarenheter, inget lands folk är en homogen grupp, utan har alla olika förutsättningar och personligheter, och alla är inte änglar, eller ens okomplicerade, för också skitstövlar finns inom varje etnicitet - givetvis.
Och när så många olika kulturer och religioner ska samsas i ett nytt sammanhang blir det givetvis en del problem och kulturkrockar, det är en stupiditet att hävda något annat!
Att våga se det här, sätta fingret på realiteter och inte vara så ängslig att man förnekar och idealiserar verkligheten, så pass att den blir förvrängd, är inte bra! För att vara realist, att våga se, och förstå sambanden, är INTE RASISM, det är i stället MOTSATSEN! Nämligen att respektera och bry sig om alla de grupper som är involverade och deras bästa! Den som påstår något annat tror jag många gånger tyvärr, medvetet väljer att missförstå och missuppfatta.
Vi får inte vara så rädda, så politiskt korrekta, att vi slutar tänka klart, för det förhållningssättet är inget framgångskoncept när man bygger ett bra och fungerande mångkulturellt samhälle i en modern demokrati!
Ann Danell
Bloggare
onsdag 11 maj 2016
Anns Andrum: Kära lilla mamma, jag saknar dig en dag som den hä...
Anns Andrum: Kära lilla mamma, jag saknar dig en dag som den hä...: I dag är det min dag och jag är glad för att ännu ett år ha fått medverka i livets stora och förunderliga föreställning och att i dag f...
söndag 8 maj 2016
Anns Andrum: HUR BUDSKAPET "VÅRDA DIN HUD FRÅN INSIDAN" GICK FR...
Anns Andrum: HUR BUDSKAPET "VÅRDA DIN HUD FRÅN INSIDAN" GICK FR...: Egentligen var rubriken : " Vårda din hud från insidan," och flimrade förbi gjorde den välvilliga uppmaningen, den som som alla an...
HUR BUDSKAPET "VÅRDA DIN HUD FRÅN INSIDAN" GICK FRÅN EN FELLÄSNING TILL EN RÄTT TANKE...!
Egentligen var rubriken : " Vårda din hud från insidan," och flimrade förbi gjorde den välvilliga uppmaningen, den som som alla andra mer eller mindre intressanta, och ganska irriterande reklambudskap på nätet.
Men tänk att den här gången blev det lite av "inget ont utan det har nåt gott med sig", faktiskt!
För jag läste nämligen i hastigheten fel, och uppfattade det som : " Vårda din hund från insidan"...! Det blev lite av en freudiansk felläsning helt enkelt. Det var väl just det att ordet hud som i min värld är mindre intressant än hund, i mitt huvud omvandlades till just hund, hundälskare som jag ju är.
Och eftersom min hjärna oftast går på högvarv, och jag gärna får mina associationer lika fort som en gris blinkar, så kom jag förstås att tänka på hur viktigt det är att vi hundägare faktiskt " vårdar hunden från insidan"! Och då skulle jag vilja lyfta fram två aspekter av "insidan": Insidan av oss själva, vi djurägare och alla som umgås med djur, och så förstås hundens egen insida. Och koppla det till hur vi vårdar och tar hand om våra älskade hundar, och förstås alla andra djur som vi har omkring oss.
Det är så intressant det där med hur alla levande varelser,med våra olika beteenden, energier och signaler påverkar varandra på gott och ont. Och jag tror nu, precis som när jag var barn, precis lika fast på att hundar och andra djur, och särskilt då sällskapsdjur som i idealfallet pratas till dagligen och stundligen, förstår mycket av det vi säger till dem.
Och de som som med viss bestämdhet ibland hävdar att hundar inte har tillgång till känslor och därför heller inte kan känna till exempel sorg, glädje eller nedstämdhet, de människorna möter jag gärna i ett utmanande samtal.
"Hundar är de bästa människorna" sa min väldigt djurvänliga, drastiskt roliga mamma ofta... och jag vill påstå att hon hade en poäng i det, verkligen...
"Vårda din hund från insidan" blev för mig en tänkvärd felläsning, och ett bra budskap, angeläget för många hundägare, och för mig viktigare än att "vårda sin hud", fast man kan förstås med fördel göra både ock...
Men mår hunden bra på insidan så mår nog den normala ägaren också bra i de inre rummen av sitt själv. Och när människan mår bra där inne, så blir hunden en lyckligare hund. Det leder nog oftast till en bra korsbefruktning och till en välsignelse för båda!
Men tänk att den här gången blev det lite av "inget ont utan det har nåt gott med sig", faktiskt!
För jag läste nämligen i hastigheten fel, och uppfattade det som : " Vårda din hund från insidan"...! Det blev lite av en freudiansk felläsning helt enkelt. Det var väl just det att ordet hud som i min värld är mindre intressant än hund, i mitt huvud omvandlades till just hund, hundälskare som jag ju är.
Och eftersom min hjärna oftast går på högvarv, och jag gärna får mina associationer lika fort som en gris blinkar, så kom jag förstås att tänka på hur viktigt det är att vi hundägare faktiskt " vårdar hunden från insidan"! Och då skulle jag vilja lyfta fram två aspekter av "insidan": Insidan av oss själva, vi djurägare och alla som umgås med djur, och så förstås hundens egen insida. Och koppla det till hur vi vårdar och tar hand om våra älskade hundar, och förstås alla andra djur som vi har omkring oss.
Det är så intressant det där med hur alla levande varelser,med våra olika beteenden, energier och signaler påverkar varandra på gott och ont. Och jag tror nu, precis som när jag var barn, precis lika fast på att hundar och andra djur, och särskilt då sällskapsdjur som i idealfallet pratas till dagligen och stundligen, förstår mycket av det vi säger till dem.
Och de som som med viss bestämdhet ibland hävdar att hundar inte har tillgång till känslor och därför heller inte kan känna till exempel sorg, glädje eller nedstämdhet, de människorna möter jag gärna i ett utmanande samtal.
"Hundar är de bästa människorna" sa min väldigt djurvänliga, drastiskt roliga mamma ofta... och jag vill påstå att hon hade en poäng i det, verkligen...
"Vårda din hund från insidan" blev för mig en tänkvärd felläsning, och ett bra budskap, angeläget för många hundägare, och för mig viktigare än att "vårda sin hud", fast man kan förstås med fördel göra både ock...
Men mår hunden bra på insidan så mår nog den normala ägaren också bra i de inre rummen av sitt själv. Och när människan mår bra där inne, så blir hunden en lyckligare hund. Det leder nog oftast till en bra korsbefruktning och till en välsignelse för båda!
onsdag 27 april 2016
Anns Andrum: SE DJURENS HJÄLTAR PÅ TV 4 OCH FÖRBERED MED MYCKET...
Anns Andrum: SE DJURENS HJÄLTAR PÅ TV 4 OCH FÖRBERED MED MYCKET...: Jag säger bara VÖRDNAD, för det är vad jag känner ända in i hjärteroten och i hela kroppen när jag ser Djurens Hjältar och det mer än impon...
SE DJURENS HJÄLTAR PÅ TV 4 OCH FÖRBERED MED MYCKET NÄSDUKAR OCH FÖR EN NYTTIGT OMSKAKANDE UPPLEVELSE!
Jag säger bara VÖRDNAD, för det är vad jag känner ända in i hjärteroten och i hela kroppen när jag ser Djurens Hjältar och det mer än imponerande kärleksfulla arbetet med att rädda bland annat elefanter! Arma oskyldiga utrotningshotade djurarter som genom barbariska metoder utsätts för obeskrivliga övergrepp och lidanden av människor som vill tjäna pengar på deras betar.
Och jag säger bara tack till Linda Lindorf! Hon är precis rätt person att leda det här programmet. För bara en människa som verkligen älskar och värnar om djur och öppet visar sina känslor i rutan, och som skiter i om håret ligger som det ska, om hon har "rätt" kläder, eller om det blir bra TV, kan som Linda med den inlevelsen och det allvaret, sätta fokus på det här hemska som borde engagera varje människa i hela världen!
All kärlek till dessa utomordentligt osjälviska och godhjärtade människor på de här "barnhemmen" för små bebiselefanter vars föräldrar skjutits till döds, lemlästats och skändats av ofattbart grymma och hjärtlösa människor! Måtte de få fortsätta sitt ovärderligt viktiga arbete med mycket stöd och hjälp från världen utanför, inte minst ekonomiskt. De utför ett helande, ett läkande jobb, som måste var något utav det ädlaste en människa kan ägna sig åt!
Det här programmet har jag inte sett några särskilda reaktioner på i sociala medier, vilket förvånar mig... Och jag kan bara tipsa alla att se det:" Linda och djurens hjältar"TV 4!
tisdag 26 april 2016
I VÄNTAN PÅ MITT RÄTTA JAG
Stanna där! Låt mig inte störas, bryt inte den förtrollning
i vilken jag vilar, tyngdlöst svävande på luddiga moln av
ihopsamlade visioner.
Jag ska vakna först när jag vuxit till mognad, formats och
mottagit mitt enda, rätta jag som aldrig kan naggas i kanten,
utbytas eller ens för ett ögonblick förställas.
Stanna inte längre!Dröj inte, möt mig nu!
Och jag ska obegränsat dela med mig.
Förenade ska vi sen avnjuta den ordlösa tystnaden
för att högtidligt kunna känna hur sorg och förgänglighet,
utan skuggor lämnar våra innersta mörka rum.
Ann 1990
När jag var 36 år, för nu 26 år sen, skrev jag den här dikten. Jag hade tur och fick vara med som medförfattare till en lyrikantologi som ett förlag så optimistiskt och djärvt gav ut, men som nog inte blev nån försäljningskomet.
Hur som helst dikter skrev jag och jag kan minnas än i dag hur roligt det kändes när jag, som jag då tyckte, "fick till det". I dag måste jag säga att mina alster inte var så särskilt bra, men jag gjorde vad jag då kunde.
Men det finns ett par undantag från min kritik och den här dikten kan jag nu, många år senare, förundra mig över vad gäller texten och innebörden... För vid den tiden ägnade jag mig inte så mycket åt andligt arbete eller övningar, jag var intresserad och redan då övertygad, men jag hade nog med familj,hem och arbete.
Men det speciella är att jag i vissa dikter, som den här, faktiskt "fick till mig" texten och budskapet liksom från nån annanstans...
Jag hade nämligen ännu inte kommit i kontakt med de här tankarna då... Tyckte underligt nog inte att det var konstigt då. Men i dag när jag läser så hajar jag till och anar att det här nog var en liten förespegling av vad som senare skulle komma att ske i mitt liv... Och jag tänker att att saker händer inom oss hela tiden, ibland utan att vi förstår eller ens märker...
Stanna där! Låt mig inte störas, bryt inte den förtrollning
i vilken jag vilar, tyngdlöst svävande på luddiga moln av
ihopsamlade visioner.
Jag ska vakna först när jag vuxit till mognad, formats och
mottagit mitt enda, rätta jag som aldrig kan naggas i kanten,
utbytas eller ens för ett ögonblick förställas.
Stanna inte längre!Dröj inte, möt mig nu!
Och jag ska obegränsat dela med mig.
Förenade ska vi sen avnjuta den ordlösa tystnaden
för att högtidligt kunna känna hur sorg och förgänglighet,
utan skuggor lämnar våra innersta mörka rum.
Ann 1990
När jag var 36 år, för nu 26 år sen, skrev jag den här dikten. Jag hade tur och fick vara med som medförfattare till en lyrikantologi som ett förlag så optimistiskt och djärvt gav ut, men som nog inte blev nån försäljningskomet.
Hur som helst dikter skrev jag och jag kan minnas än i dag hur roligt det kändes när jag, som jag då tyckte, "fick till det". I dag måste jag säga att mina alster inte var så särskilt bra, men jag gjorde vad jag då kunde.
Men det finns ett par undantag från min kritik och den här dikten kan jag nu, många år senare, förundra mig över vad gäller texten och innebörden... För vid den tiden ägnade jag mig inte så mycket åt andligt arbete eller övningar, jag var intresserad och redan då övertygad, men jag hade nog med familj,hem och arbete.
Men det speciella är att jag i vissa dikter, som den här, faktiskt "fick till mig" texten och budskapet liksom från nån annanstans...
Jag hade nämligen ännu inte kommit i kontakt med de här tankarna då... Tyckte underligt nog inte att det var konstigt då. Men i dag när jag läser så hajar jag till och anar att det här nog var en liten förespegling av vad som senare skulle komma att ske i mitt liv... Och jag tänker att att saker händer inom oss hela tiden, ibland utan att vi förstår eller ens märker...
Anns Andrum: MINA FUNDERINGAR KRING SKVALLER OCH FÖRTAL OCH VAR...
Anns Andrum: MINA FUNDERINGAR KRING SKVALLER OCH FÖRTAL OCH VAR...: Man blir ibland bara så arg och förtvivlat ledsen över de människor som tycks ägna en betydande del av sin vakna tid och där igenom merpart...
måndag 25 april 2016
Anns Andrum: DEN LURIGA MATERIALISTISKA" RELIGIONEN" ÄR ETT FRA...
Anns Andrum: DEN LURIGA MATERIALISTISKA" RELIGIONEN" ÄR ETT FRA...: Ute viner nordanvinden våren till trots. Saker händer, livet lever och följer sin stora väldiga, för oss ännu osynliga plan, och sorgen och ...
DEN LURIGA MATERIALISTISKA" RELIGIONEN" ÄR ETT FRAMGÅNGSRIKT "HITTEPÅ" SOM INTE GER NÅN VARAKTIG LYCKA!
Ute viner nordanvinden våren till trots. Saker händer, livet lever och följer sin stora väldiga, för oss ännu osynliga plan, och sorgen och glädjen de vandrar tillsammans. Och jag tänker på den bönens kraft som jag har erfarit många gånger i mitt liv, nu senast som en stor fantastisk förändring i mtt och min mans liv. Inte sällan blir människor lite besvärade när man nämner böner och bönesvar, som vore det rena science fiktion. Och jag kan visst förstå det när man kanske associerar till "synd och straff", stränghet, tråkig prudentlighet och skrämmande tungomålstal. Som man vore lite knäpp, särskilt konstigt blir det om man som jag, inte följer mönstret och inte alltid beter sig som förväntat, inte gör anspråk på att vara" finare" eller mer "helig" och ordentlig än andra. För jag är alls inget dygdemönster och har gjort mycket galet och fel i mitt liv. Men det ingår ju i livens skola - man måste lära sig sina läxor om man ska kunna ta sin examen en gång!
Då vill jag bara avdramatisera en del uppfattningar och säga att bönen är för mig nåt naturligt som jag själv har kommit fram till. Den goda tankens knopp som i bönens riktade form, vänder sig mot ljuset, blommar, öppnar sig och vänder sitt ansikte mot det som kan stärka, självhjälpa och skydda. En bön kan vara lika olika som de människor som ber är varandra. För mig är bönen just en tät och samlad tanke, en tacksamhet eller vädjan, eller ett förlåt till nån annan, till livet eller mig själv, alltid riktad till den kärlekens källa som jag sen barndomen är van vid att kalla för Gud. Jag skulle lika gärna kunna säga universum,alltet eller mig själv, eftersom att i min värld hör allt samman. Jag är, om jag vill och jobbar för det, själv liksom allt annat levande, lika mycket Gud som Gud eller godhetens själv. Det är vad jag tror och känner. och var och en som vill och önskar, måste få be till det den vill och hur den vill. Det är ju det goda, koncentrationen av välvilja och kärlek som betyder nåt.
Och i dag fångar jag och håller för ett ögonblick i min hand, de två gamla fina orden FÖRNÖJSAMHET OCH TACKSAMHET... Och jag tänker att om jag i detta nu , i detta välfärdsland, skulle gå ut ur mitt hus och lämna allt det materiella jag har, gå ut och sätta mig på en sten i skogen och begrunda min tillvaro, så skulle jag finna att jag ändå har så mycket kvar, så mycket att förundras över och vara tacksam för!
Hälsan, nära, kära relationer, och gåvan att få älska och bli älskad. Och störst av allt: Förstås att få andas och leva, skratta och gråta! Om jag trots det skulle vilja önska mig nåt litet eller större, vilket inte är nån riksolycka, så måste jag förstås hjälpa till, göra min del. Det har jag lärt mig av den här dikten som jag läste för några år sen:
"Bön med lyfta händer är ej nog,
lantman då du ber för jordens gröda,
bed med handen på din plog.
Då välsignar bönens kraft din möda."
Citat ur Viktor Rydbergs dikt," Hesiodos råd."
'
lördag 23 april 2016
Anns Andrum: VISST STÅR DJUREN NÄRMARE DEN ANDLIGA VERKLIGHETEN...
Anns Andrum: VISST STÅR DJUREN NÄRMARE DEN ANDLIGA VERKLIGHETEN...: " Konstigt att man ofta vaknar tidigt och funderar..." säger maken vid frukostfikat." Funderar över existensen villkor, öve...
VISST STÅR DJUREN NÄRMARE DEN ANDLIGA VERKLIGHETEN ÄN MÄNNISKAN, DET TROR JAG!
" Konstigt att man ofta vaknar tidigt och funderar..." säger maken vid frukostfikat."
Funderar över existensen villkor, över liv och död menar du" säger jag igenkännande och fyller i. För har man levt varje dag tillsammans i många år så vet man ofta vad den andra tänker och egentligen vill säga.
Funderar över existensen villkor, över liv och död menar du" säger jag igenkännande och fyller i. För har man levt varje dag tillsammans i många år så vet man ofta vad den andra tänker och egentligen vill säga.
"Mmm, just det" replikerar maken och så var samtalet i gång.
" Inte funderar väl djuren över sånt" säger min lagvigde spränglärde filosofie doktor till man, ovanligt direkt, lite naivt och ganska oanalyserat för att vara han.
Efter ytterligare en klunk av det goa starka kaffet lägger jag hakan/ hakorna i handen och säger:
"Nej, vet du det tror jag inte heller att dom gör, funderar över liv och död - djuren alltså... Dom vet redan allt det där, dom har det i sig. Vi människor kallar det lite förenklat för " instinkt". Det som jag tror egentligen handlar om att djurvärlden är bra mycket visare och står närmare den andliga verkligheten än vi kan föreställa oss," filosoferar jag lite snusförnuftigt vidare.
"Vi är inte skapelsens krona som vi gärna vill tro, djuren står närmare det naturliga" hävdar Jan och jag instämmer energiskt. " Vi är ganska övermodiga - egentligen , vi människor" fortsätter han.
"Det handlar om tillit tror jag, djuren vet nog redan allt om existensens mysterier och sitter på svaren på dom eviga gåtor som mänskligheten alltid tampats med. Dom känner full tillit till att allt är som det ska vara i varje ögonblick. Det är det vi kallar "instinkt, det som i själva verket antagligen är visdom på hög nivå", säger jag och brer onödigt mycket Bregott på min rågbulle.
Djur är så uppenbart programmerade för kärlek, och ger oss människor oreserverat av den, vare sig vi förtjänar den eller inte, tänker jag tyst vidare. Hur ofta känner man inte att man mår extra bra när man är nära sin hund till exempel, dom är ju små healingänglar våra djur och dom har en viktig uppgift.
Det är en ynnest, och en gåva att få vara med djur, och dom har mycket klokhet att ge sina ägare!
Bland annat att lära oss förnöjsamhet och att på riktigt vara här och nu. Och så är dom ofta suveräna på att koppla av och microvila!
Djuren står andevärlden, universum och evigheten närmare än människan, det är jag säker på, dom kom ju före oss, det ska vi komma ihåg!
Och att våra husdjur som levt med människor i årtusenden har känslor och kan förstå vad vi säger, eller vad vi menar, känna både sorg, och saknad och ibland kan bli deprimerade, det är jag övertygad om !
Djuren står sannolikt över oss i sin själsliga utveckling och förtjänar alltid människan aktning och kärlek!
Djuren står sannolikt över oss i sin själsliga utveckling och förtjänar alltid människan aktning och kärlek!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)