fredag 29 januari 2016
Anns Andrum: DET ÄR ORDEN SOM OFTA TRÖSTAR MIG
Anns Andrum: DET ÄR ORDEN SOM OFTA TRÖSTAR MIG: "MÅ VI ALLA MINNAS ATT FARA VARSAMT FRAM MED DE OLYCKLIGA, OCH VARLIGAST I DEN STUND DE ÄRO OLYCKLIGA..." ...
DET ÄR ORDEN SOM OFTA TRÖSTAR MIG
"MÅ VI ALLA MINNAS ATT FARA VARSAMT FRAM
MED DE OLYCKLIGA,
OCH VARLIGAST I DEN STUND DE ÄRO LYCKLIGA..."
Det här citatet ovan ur boken "Jonas och Helen" av Hjalmar Bergman (1926), sitter sen länge på väggen i vår hall. Jag tycker mycket om det för det säger i enda mening allt om betydelsen av varsamhet mellan oss människobarn och mellan alla levande varelser.
Ett enda ögonblick av lugn och sinnesro kan vara den bro som bär oss över svårigheters vassa egg. Så lätt att vi inte ser varandra, i denna magiska efterlängtade stund när orons vassa klor har släppt taget och när lugnet, om än bara kort och tillfälligt, blir till balsam för ett blödande hjärta. Så värdefullt att fara varligt fram och inte störa, inte förstöra...
söndag 24 januari 2016
Anns Andrum: "DET ÄR BARA PSYKISKT" - DET OBEARBETADE SYNSÄTTE...
Anns Andrum: "DET ÄR BARA PSYKISKT" - DET OBEARBETADE SYNSÄTTE...: Just nu har jag många tankar i huvudet och väldigt mycket sorg och oro i mitt hjärta. Och då lugnar det mig att skriva. Och jag skriver det ...
"DET ÄR BARA PSYKISKT" - DET OBEARBETADE SYNSÄTTET SÄGER SÅ MYCKET OM DET STIGMATISERADE PSYKET...
Just nu har jag många tankar i huvudet och väldigt mycket sorg och oro i mitt hjärta. Och då lugnar det mig att skriva. Och jag skriver det här med respekt för min dotter och för alla andra som är eller har varit psykiskt sjuka, eller själssjuka, som jag tycker är en både vacker och riktig benämning.
Mitt älskade förstfödda barn, nu sen länge vuxen och utflugen, är just nu sjuk i själen och jag önskar att jag kunde göra henne frisk - att jag kunde göra under, vore allsmäktig och kunde hjälpa henne ur detta lidande...! Det är inte farligt att vara psykiskt sjuk och man borde mer naturligt och öppet tala om psykiska illamåenden och lidanden! Jag har hört flera som till exempel hamnat i depression men som är övertydliga med att avsluta sina beskrivningar med att säga: " Men jag har klarat mig från att gå till psykolog, behöver inte det, det är skönt..." Då undrar jag hur den behandlande doktorn tänker ... och jag anar den onödiga rädslan för det mänskliga psykets upplevda "dunkel och faror..." hos ibland kanske både patient och läkare...
V lever förvisso i ett så kallat utvecklat, modernt samhälle och befinner oss inte längre i medeltiden... och vem som helst kan om det vill sig illa, bli sjuk i själen och det är alls inget konstigt med det.
I en sån här utsatt situation när sjukdomen slår till, då har man inget skydd, det hjälper inte att man som min dotter faktiskt har ett gott förstånd i botten, är en synnerligen intelligent person med både utbildning och mänsklig mognad... det hjälper naturligtvis inte då, för sjukdom och lidanden är liksom döden, en högst demokratisk företeelse... Ingen går säker som jag ser det, för det här handlar inte om förstånd eller bristen på det, som man en gång i de oupplysta tidevarven trodde, och som tyvärr en och annan okunnig tolkar det fortfarande... Det handlar om nåt helt annat och betydligt mer komplex i oss människor.
Men som mamma kan jag inte hjälpa just nu, bara finnas kvar, försöka vara lugn, man blir ibland ofattbart lugn i krissituationer, för man bara måste vara det ... Jag måste finnas där, vara där och värma hennes små fina händer som emellanåt är så kalla av all skoningslös ångest som sköljer över henne. Hålla om henne och torka hennes tårar... i den förtvivlan där ALLT som gör ont tränger sig på och invaderar för alla filter är borta... Då är det bra att som anhörig skaffa sig kunskap om de här sjukdomstillstånden, hur de drar fram , och hur de kan upplevas och om bästa förhållningssättet för oss som finns bredvid.
Jag och resten av familjen måste nu tydligt vara den trygga, solida bergfasta grunden, den som finns kvar och består när allt annat har rasat...
Vi måste låta vår kärlek flöda i ett jämn och pålitligt flöde och se till att den omsluter henne på alla sidor och bär genom det här.
Vi måste försöka vara det ljus, det hopp, som kan bli vägen tillbaka för den som snubblat, stängt ner sig själv och tappat orienteringen i tillvaron.
Det här är inte lätt för det är en skrämmande upplevelse, inte så mycket det att se den som är sjuk, för det är mest smärtsamt, utan mer för att man faktiskt inser att liv och ohälsa är obeständiga och att när som helst kan tillvaron ändras, som nu av bland annat starka existentiella krafter inom en människa. Det handlar om en obalans i hela systemet, och då menar jag, och det vill jag särskilt understryka, i HELA människan - i kropp och i själ!
Självklart så kommunicerar en ohälsa via de kanaler som står till människans förfogande... Inte sällan, det vet vi nog alla, så kan det till och med börja med envis huvudvärk, ryggont eller andra kroppsliga symtom som psyket och själen samstämt sänder ut via kroppen. Och har man då för vana att inte lyssna på sin kropp och kanske anser att den fungerar separat oberoende av själen, så kan det hända att psyket i egenskap av själens sekundant måste ta till brösttoner, ikläda sig huvudrollen i signaleringen när de själsliga obalanser som av olika orsaker blivit till direkt ohälsa.
Det här sambandet blev allt mer klart för mig genom min far som var kroniskt psykiskt sjuk och en våldsam outvecklad människa - och som för övrigt inte hade några som helst likheter med min dotter. Jag såg alla hans typiska projiceringar av det, i hans fall, inre vansinnet alla möjliga och upprepade kroppsliga sjukdomar som han ansåg att han hade. 60 - talets läkare stirrade sig länge blinda på hans somatiska problem och såg förvånande länge inte att roten till det onda - i dubbel bemärkelse fanns i psyket... Då lärde jag mig det som jag anser att alla läkare och all sjukvård bör ha full kunskap om och tillämpa:
KROPP OCH SJÄL ÄR ETT, DE ÄR KOMMUNICERANDE KÄRL... och att det handlar mycket om obalanser i energier som kan orsakas av för stor och långvarg belastning i olika former!
Hur många gånger har man inte hört i olika situationer och bland olika människor: " Det är inte farligt det är bara psykiskt" och utan att ta signalen på allvar, som vore det inbillning och som om psyket eller själen inte finns...!
Psyket FINNS och själen med, om du frågar mig. Och det är dags att vi mer utbrett genomskådar fördomar och gamla obearbetade synsätt, skaffar mer helhetskunskaper om människan och äntligen befriar det stigmatiserade psyket!
Mina varmaste medkännande till alla ni andra som liksom nu min dotter, befinner i detta lidande!
Mitt älskade förstfödda barn, nu sen länge vuxen och utflugen, är just nu sjuk i själen och jag önskar att jag kunde göra henne frisk - att jag kunde göra under, vore allsmäktig och kunde hjälpa henne ur detta lidande...! Det är inte farligt att vara psykiskt sjuk och man borde mer naturligt och öppet tala om psykiska illamåenden och lidanden! Jag har hört flera som till exempel hamnat i depression men som är övertydliga med att avsluta sina beskrivningar med att säga: " Men jag har klarat mig från att gå till psykolog, behöver inte det, det är skönt..." Då undrar jag hur den behandlande doktorn tänker ... och jag anar den onödiga rädslan för det mänskliga psykets upplevda "dunkel och faror..." hos ibland kanske både patient och läkare...
V lever förvisso i ett så kallat utvecklat, modernt samhälle och befinner oss inte längre i medeltiden... och vem som helst kan om det vill sig illa, bli sjuk i själen och det är alls inget konstigt med det.
I en sån här utsatt situation när sjukdomen slår till, då har man inget skydd, det hjälper inte att man som min dotter faktiskt har ett gott förstånd i botten, är en synnerligen intelligent person med både utbildning och mänsklig mognad... det hjälper naturligtvis inte då, för sjukdom och lidanden är liksom döden, en högst demokratisk företeelse... Ingen går säker som jag ser det, för det här handlar inte om förstånd eller bristen på det, som man en gång i de oupplysta tidevarven trodde, och som tyvärr en och annan okunnig tolkar det fortfarande... Det handlar om nåt helt annat och betydligt mer komplex i oss människor.
Men som mamma kan jag inte hjälpa just nu, bara finnas kvar, försöka vara lugn, man blir ibland ofattbart lugn i krissituationer, för man bara måste vara det ... Jag måste finnas där, vara där och värma hennes små fina händer som emellanåt är så kalla av all skoningslös ångest som sköljer över henne. Hålla om henne och torka hennes tårar... i den förtvivlan där ALLT som gör ont tränger sig på och invaderar för alla filter är borta... Då är det bra att som anhörig skaffa sig kunskap om de här sjukdomstillstånden, hur de drar fram , och hur de kan upplevas och om bästa förhållningssättet för oss som finns bredvid.
Jag och resten av familjen måste nu tydligt vara den trygga, solida bergfasta grunden, den som finns kvar och består när allt annat har rasat...
Vi måste låta vår kärlek flöda i ett jämn och pålitligt flöde och se till att den omsluter henne på alla sidor och bär genom det här.
Vi måste försöka vara det ljus, det hopp, som kan bli vägen tillbaka för den som snubblat, stängt ner sig själv och tappat orienteringen i tillvaron.
Det här är inte lätt för det är en skrämmande upplevelse, inte så mycket det att se den som är sjuk, för det är mest smärtsamt, utan mer för att man faktiskt inser att liv och ohälsa är obeständiga och att när som helst kan tillvaron ändras, som nu av bland annat starka existentiella krafter inom en människa. Det handlar om en obalans i hela systemet, och då menar jag, och det vill jag särskilt understryka, i HELA människan - i kropp och i själ!
Självklart så kommunicerar en ohälsa via de kanaler som står till människans förfogande... Inte sällan, det vet vi nog alla, så kan det till och med börja med envis huvudvärk, ryggont eller andra kroppsliga symtom som psyket och själen samstämt sänder ut via kroppen. Och har man då för vana att inte lyssna på sin kropp och kanske anser att den fungerar separat oberoende av själen, så kan det hända att psyket i egenskap av själens sekundant måste ta till brösttoner, ikläda sig huvudrollen i signaleringen när de själsliga obalanser som av olika orsaker blivit till direkt ohälsa.
Det här sambandet blev allt mer klart för mig genom min far som var kroniskt psykiskt sjuk och en våldsam outvecklad människa - och som för övrigt inte hade några som helst likheter med min dotter. Jag såg alla hans typiska projiceringar av det, i hans fall, inre vansinnet alla möjliga och upprepade kroppsliga sjukdomar som han ansåg att han hade. 60 - talets läkare stirrade sig länge blinda på hans somatiska problem och såg förvånande länge inte att roten till det onda - i dubbel bemärkelse fanns i psyket... Då lärde jag mig det som jag anser att alla läkare och all sjukvård bör ha full kunskap om och tillämpa:
KROPP OCH SJÄL ÄR ETT, DE ÄR KOMMUNICERANDE KÄRL... och att det handlar mycket om obalanser i energier som kan orsakas av för stor och långvarg belastning i olika former!
Hur många gånger har man inte hört i olika situationer och bland olika människor: " Det är inte farligt det är bara psykiskt" och utan att ta signalen på allvar, som vore det inbillning och som om psyket eller själen inte finns...!
Psyket FINNS och själen med, om du frågar mig. Och det är dags att vi mer utbrett genomskådar fördomar och gamla obearbetade synsätt, skaffar mer helhetskunskaper om människan och äntligen befriar det stigmatiserade psyket!
Mina varmaste medkännande till alla ni andra som liksom nu min dotter, befinner i detta lidande!
söndag 10 januari 2016
Anns Andrum: VARFÖR DENNA ÖVERDRIVNA ÄNGSLAN FÖR ATT AVVIKA FRÅ...
Anns Andrum: VARFÖR DENNA ÖVERDRIVNA ÄNGSLAN FÖR ATT AVVIKA FRÅ...: Ja, jag vet att jag sagt det förut, men jag säger det igen för jag tycker det finns skäl att göra det... Varför är vi, de allra flesta av o...
VARFÖR DENNA ÖVERDRIVNA ÄNGSLAN FÖR ATT AVVIKA FRÅN DET POLITISKT KORREKTA?
Ja, jag vet att jag sagt det förut, men jag säger det igen för jag tycker det finns skäl att göra det...
Varför är vi, de allra flesta av oss, så rädda för att motsäga och avvika från det som i dag anses vara politiskt korrekt i vårt samhället?
Det är för mig en paradox eftersom vi väl nästan aldrig varit mer måna om att vara självständiga i det mesta av vad vi företar oss och nu ju lever i en synnerligen, uttalad individualistisk tid...
Vi vill sticka ut och gärna vara originella och ha det där som ingen annan har, men man ser förvånansvärt många, många likadana, eller liknande hem, inredningsdetaljer och kläder bland människor. Och även med åsikter och uppfattningar är det förbluffande lika.
Ska man sticka ut och bli accepterad och lyssnad på, så verkar det som om man för att kunna passera nålsögat för social acceptans, ska sticka ut/ avvika just på det sätt som de flesta andra gör det på... och för den som har modet att göra det på sitt eget sätt, och med sin egen näbb är den allmänna opinionen inte alltid så nådig...
Den grupp som jag tycker är anmärkningsvärt ofta är undantagen från den här outtalade men förhärskande regeln är inte oväntat Kändisgruppen. De har blivit vår tids nya hyllade elit, de trendsättare som, inte minst genom media får en oerhörd genomslagskraft.
Som med mycket annat, så är det här inte bara dåligt, det kan också vara bra. För den kända person som till exempel går ut med sitt engagemang för världens utsatta, de marginaliserade, för dem som lider under krig och svält, eller för andra behjärtansvärda ändamål, får det här oftast en väldig medial genomslagskraft och en god spridning, och kan göra skillnad i världen. Och det är bra.
Men många som är kända och igenkända för alla möjliga och omöjliga saker kommer förvånansvärt ofta undan med ibland hiskeliga och rent skrämmande övertramp, uttalanden och gärningar...
Det är som om själva kändisskapet inte sällan rättfärdigar sånt som, om det hade gjorts eller sagts av en "vanlig" person, sannolikt och ibland berättigat hade väckt både avsky och vrede.
Det här kallas sen gammalt för dubbelmoral och förekommer både här och där i olika grad. Ibland kanske krasst praktiskt av bekvämlighetsskäl, då och då anar man ren brist på både förstånd och överblick ,och kanske oftare på att vederbörande helt saknar moralisk kompass.
Hur som helst, jag tänker inte heller moralisera över det här, jag nöjer mig för tillfället att konstatera...
Men vad gäller den överdrivet ängsliga politiska korrektheten, denna numera närmast heliga ko, så tycker jag att den börjar närma sig ren dumhet... för vi måste ju, om vi ska vårda och utveckla vårt fria demokratiska samhälle, låta mångfald, högt i tak och social dynamik bland medborgarna vara högst tillåtet, förväntat och välkommet!
Och om man har en från main stream avvikande uppfattning, eller vill se nyanserat på saker och ting så måste det i rimlighetens namn inte uppfattas som till exempel "rasism" "tolerans för mäns våld av kvinnor" eller liknande dumma svart -vita tänkande!
Vi måste, tycker jag, till exempel mer börja se människor och folkslag som individer med olika personligheter, erfarenheter och förutsättningar och inte alltid bli helförbannade och ta till stora släggan, generalisera och fördöma, eller kasta ut alla barn med alla badvatten...!
Och så hoppas jag att tiden snart är inne då vi blir mer trovärdiga och oftare gör praktik av våra rop om "mångfald, vars och ens rätt att vara annorlunda", och våra välvilliga uppmaningar att "våga vara sann mot dig själv" och stå för sin uppfattning även om den inte är direkt PK.
Helt enkelt, att var och en får bli accepterad och respekterad för just det sätt som DEN väljer att sticka ut på så länge det har ett gott syfte!
Låt oss börja förstå att lösningar till många av världens problem ligger så mycket i att ha modet att se saker som de är, i alla kulörer, inte bara i svart - vitt...! Och genom att vara konsekventa och starka på riktigt och bryta tomma, dumma tabun och stigmatiseringar kring våra liv och beteenden!
Varför är vi, de allra flesta av oss, så rädda för att motsäga och avvika från det som i dag anses vara politiskt korrekt i vårt samhället?
Det är för mig en paradox eftersom vi väl nästan aldrig varit mer måna om att vara självständiga i det mesta av vad vi företar oss och nu ju lever i en synnerligen, uttalad individualistisk tid...
Vi vill sticka ut och gärna vara originella och ha det där som ingen annan har, men man ser förvånansvärt många, många likadana, eller liknande hem, inredningsdetaljer och kläder bland människor. Och även med åsikter och uppfattningar är det förbluffande lika.
Ska man sticka ut och bli accepterad och lyssnad på, så verkar det som om man för att kunna passera nålsögat för social acceptans, ska sticka ut/ avvika just på det sätt som de flesta andra gör det på... och för den som har modet att göra det på sitt eget sätt, och med sin egen näbb är den allmänna opinionen inte alltid så nådig...
Den grupp som jag tycker är anmärkningsvärt ofta är undantagen från den här outtalade men förhärskande regeln är inte oväntat Kändisgruppen. De har blivit vår tids nya hyllade elit, de trendsättare som, inte minst genom media får en oerhörd genomslagskraft.
Som med mycket annat, så är det här inte bara dåligt, det kan också vara bra. För den kända person som till exempel går ut med sitt engagemang för världens utsatta, de marginaliserade, för dem som lider under krig och svält, eller för andra behjärtansvärda ändamål, får det här oftast en väldig medial genomslagskraft och en god spridning, och kan göra skillnad i världen. Och det är bra.
Men många som är kända och igenkända för alla möjliga och omöjliga saker kommer förvånansvärt ofta undan med ibland hiskeliga och rent skrämmande övertramp, uttalanden och gärningar...
Det är som om själva kändisskapet inte sällan rättfärdigar sånt som, om det hade gjorts eller sagts av en "vanlig" person, sannolikt och ibland berättigat hade väckt både avsky och vrede.
Det här kallas sen gammalt för dubbelmoral och förekommer både här och där i olika grad. Ibland kanske krasst praktiskt av bekvämlighetsskäl, då och då anar man ren brist på både förstånd och överblick ,och kanske oftare på att vederbörande helt saknar moralisk kompass.
Hur som helst, jag tänker inte heller moralisera över det här, jag nöjer mig för tillfället att konstatera...
Men vad gäller den överdrivet ängsliga politiska korrektheten, denna numera närmast heliga ko, så tycker jag att den börjar närma sig ren dumhet... för vi måste ju, om vi ska vårda och utveckla vårt fria demokratiska samhälle, låta mångfald, högt i tak och social dynamik bland medborgarna vara högst tillåtet, förväntat och välkommet!
Och om man har en från main stream avvikande uppfattning, eller vill se nyanserat på saker och ting så måste det i rimlighetens namn inte uppfattas som till exempel "rasism" "tolerans för mäns våld av kvinnor" eller liknande dumma svart -vita tänkande!
Vi måste, tycker jag, till exempel mer börja se människor och folkslag som individer med olika personligheter, erfarenheter och förutsättningar och inte alltid bli helförbannade och ta till stora släggan, generalisera och fördöma, eller kasta ut alla barn med alla badvatten...!
Och så hoppas jag att tiden snart är inne då vi blir mer trovärdiga och oftare gör praktik av våra rop om "mångfald, vars och ens rätt att vara annorlunda", och våra välvilliga uppmaningar att "våga vara sann mot dig själv" och stå för sin uppfattning även om den inte är direkt PK.
Helt enkelt, att var och en får bli accepterad och respekterad för just det sätt som DEN väljer att sticka ut på så länge det har ett gott syfte!
Låt oss börja förstå att lösningar till många av världens problem ligger så mycket i att ha modet att se saker som de är, i alla kulörer, inte bara i svart - vitt...! Och genom att vara konsekventa och starka på riktigt och bryta tomma, dumma tabun och stigmatiseringar kring våra liv och beteenden!
måndag 4 januari 2016
Anns Andrum: SÅ SER JAG PÅ LIVET JUST I DAG
Anns Andrum: SÅ SER JAG PÅ LIVET JUST I DAG: Jag kan tycka att livet faktiskt är en ganska spännande resa mellan existensens gryning och skymning. Själva tillvaron ser jag som ett oöver...
SÅ SER JAG PÅ LIVET JUST I DAG
Jag kan tycka att livet faktiskt är en ganska spännande resa mellan existensens gryning och skymning. Själva tillvaron ser jag som ett oöverskådligt landskap med många vägval och snåriga stigar, och en hel del ganska höga berg som ska bestigas. Och så dalarna... dem slipper man inte. Och varje gång man tagit sig upp från en sån så är det alltid lika härligt! Och vad gäller det här landskapet så ser jag bara delar, så mycket jag behöver se just då, av det som jag anar och förstår är något mycket större och för mig ofattbart...
Framåt färdas jag inte alltid rustad för de hinder och problem som jag möter. Då måste jag ändå, för så är det tänkt har jag förstått, helst ta mig igenom svårigheterna, inte blunda, inte backa. Och ganska ofta hittar jag då, när vägen är stängd, en ny och oupptäckt framkomlig väg som ger mig nya upptäckter och utmaningar.
Jag reser mot den tid - framtiden, som jag inte vet något om, och som jag inte ska veta något om för den ska jag, om jag får leva, möta hur den är och ser ut. I mitt resebagage finns alla mina erfarenheter, alla tillkortakommanden, sorger och glädjeämnen. Väskan är inte så tungt att bära som man kan tro, egentligen - för i det större sammanhanget väger det förflutna lätt.
Det händer ganska ofta att jag tar fel väg och går helt vilse. Då måste jag bara försöka behålla lugnet, tänka mig för och på nytt ta ut riktningen i livet.
Vissa dagar flyter livet bara på, det mesta känns rätt och oproblematiskt och då är det lätta att vara snäll, hygglig och kärleksfull.
Och så händer det förstås att jag har för bråttom, inte ser mig för och hamnar i diket, det händer mig ofta... och då måste jag ibland be om hjälp för att komma på banan igen, och det har jag faktiskt inte svårt för att göra, be om hjälp alltså, för vi är ju alla bara människor, och människor gör fel ibland...
Om man har tur så varar kanske resan länge och det gäller verkligen att ta vara på resdagarna, se det bästa i sig själv och i sina medresenärer och faktiskt älska sig fram medan det är möjligt.
För jag vill så gärna tro att meningen med livet
är kärlek mellan människor.
Framåt färdas jag inte alltid rustad för de hinder och problem som jag möter. Då måste jag ändå, för så är det tänkt har jag förstått, helst ta mig igenom svårigheterna, inte blunda, inte backa. Och ganska ofta hittar jag då, när vägen är stängd, en ny och oupptäckt framkomlig väg som ger mig nya upptäckter och utmaningar.
Jag reser mot den tid - framtiden, som jag inte vet något om, och som jag inte ska veta något om för den ska jag, om jag får leva, möta hur den är och ser ut. I mitt resebagage finns alla mina erfarenheter, alla tillkortakommanden, sorger och glädjeämnen. Väskan är inte så tungt att bära som man kan tro, egentligen - för i det större sammanhanget väger det förflutna lätt.
Det händer ganska ofta att jag tar fel väg och går helt vilse. Då måste jag bara försöka behålla lugnet, tänka mig för och på nytt ta ut riktningen i livet.
Vissa dagar flyter livet bara på, det mesta känns rätt och oproblematiskt och då är det lätta att vara snäll, hygglig och kärleksfull.
Och så händer det förstås att jag har för bråttom, inte ser mig för och hamnar i diket, det händer mig ofta... och då måste jag ibland be om hjälp för att komma på banan igen, och det har jag faktiskt inte svårt för att göra, be om hjälp alltså, för vi är ju alla bara människor, och människor gör fel ibland...
Om man har tur så varar kanske resan länge och det gäller verkligen att ta vara på resdagarna, se det bästa i sig själv och i sina medresenärer och faktiskt älska sig fram medan det är möjligt.
För jag vill så gärna tro att meningen med livet
är kärlek mellan människor.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)