Anns Andrum: MAN SPELAR PÅ DE STRÄNGAR MAN HAR...MEN NU ÄR JAG ...

Anns Andrum: MAN SPELAR PÅ DE STRÄNGAR MAN HAR...MEN NU ÄR JAG ...: Jag har aldrig varit någon skönhet och har ofta varit onödigt kritisk och negativ till mitt eget utseende.Men alla kan inte vara snygga så ä...

MAN SPELAR PÅ DE STRÄNGAR MAN HAR...MEN NU ÄR JAG TRÖTT PÅ CLOWNERIET..

Jag har aldrig varit någon skönhet och har ofta varit onödigt kritisk och negativ till mitt eget utseende.Men alla kan inte vara snygga så är det bara, och med åren har jag med hjälp av den mogna kvinnans försonande blick "vuxit i mitt utseende" och tycker nu mer än ett decennium efter halvsekeldagen att det faktiskt är helt okej.

Jag har alltid varit fullt på det klara med betydelsen av alla andra egenskaper, vid sidan av just utseendet,  som vi har att jobba med under vår livstid/ livstider... Och utifrån just den insikten började jag tidigt att jobba, så att säga, "kompensatoriskt"...
De barn som under uppväxten inte får höra av de viktigaste människorna i sitt liv - sina föräldrar, att de är söta och fina och duger som de är, blir inte sällan tidigt, självkritiska och osäkra. Och skapar ofta sin självbild av det som de upplever som fel och brister i sitt utseende eller sätt att vara. Upplevelser som paradoxalt nog uppstår ur föräldrars egna brister och fel i sitt föräldraskap. Vilket förstås alltid har sin förklaring och ganska ofta i den egna barndomens upplevelser.

Hur som helst, så upptäckte jag  som liten att jag kunde få lite uppmärksamhet och uppskattning, om än i en mindre form, om jag sa något roligt eller kanske berättade en rolig historia. Då kunde till och med min hårda och av mig ointresserade pappa ägna ett kort ögonblick åt mig och bortse från sitt ego.
Det gjorde att jag blev en liten clown med en stor beredvillighet att uppträda när som helst. Jag blev en typisk clown med det typiska allvaret och det underliggande vemodet som ofta mitt i skojandet blev till en klump i halsen...

Man spelar på de strängar man har till sitt förfogande och man greppar efter den roll som funkar bäst, kanske  helt enkelt den som ger mest kärlek...
Och tidigt lagda spår och mönster fortsätter man gärna med, på både gott och ont.. Jag har förstås fortsatt med clowneriet, vid sidan av grubblerier och skrivande. Och inte så sällan tar vi clowner ett onödigt stort socialt ansvar och tror att vi måste vara isbrytare och skrattmakare i alla sociala sammanhang, Så dumt att tro att man alltid har ansvaret för att "alla ska må bra och ingen ska känna sig utanför,.. annars kanske någon blir arg på mig". En form av vanföreställning som ofta föds ur ett dysfunktionellt hem i barndomen där tryggheten saknas.

I huvudet kan det fortfarande eka: "Om jag bara är snäll och duktig så blir jag nog lite sedd och kanske omtyckt... och älskad".. Barnets röst finns kvar där inne som den nog gör i oss alla.

Jag är inte helt missnöjd med att liksom andra, faktiskt kunna glädja och skapa skratt och trivsel. Men ibland blir jag bara så trött på mig själv och mitt "clowneri" och tänker att nu säger jag upp det härsjälvpåtagna, till synes livslånga slavkontraktet. Nu är jag snart pensionär och andra pigga småclowner får ta över!
Nu vill jag bara ägna mig åt att utan uppvisningar gilla mig själv , livet och läget, och bara vara Ann precis som den jag är...!

Anns Andrum: INTRESSANT DET DÄR MED ATT SE SAMMA BILD MEN OLIKA...

Anns Andrum: INTRESSANT DET DÄR MED ATT SE SAMMA BILD MEN OLIKA...: Det så roligt med mig och min Jan, vi är verkligen så olika som två människor rimligtvis kan vara och till råga på det så har vi helt olika...

INTRESSANT DET DÄR MED ATT SE SAMMA BILD MEN OLIKA SAKER...SÅ ÄR DET OFTA FÖR MIG OCH MIN JAN.

Det så roligt med mig och min Jan, vi är verkligen så olika som två människor rimligtvis kan vara
och till råga på det så har vi helt olika bakgrund och har växt upp under så helt olika förhållanden.
Men tänk så bra det ändå kan bli och vara i en sådan relation, det hade jag förut inte kunnat tro.

Men förutsättningen är förstås att man direkt bestämmer sig för att lära känna varandras sätt att se på saker och ting, och nå förståelse för vars och ens livssyn. Så får man vara konsekvent och i nästa steg respektera olikheterna och för allt i världen... släppa eventuella dumma föreställningar om att man själv sitter på det "enda rätta och sanna" och inte tro att man ska omvända varandra.

För när jag tänker vad jag lärt mig och varje dag lär mig av min mans lugn och eftertänksamhet, hans saklighet och hans beundransvärda förmåga att inte låta känslor dra i väg med honom så är jag väldigt tacksam. En ibland ostoppbar känslomänniska som jag behöver en bra broms inom räckhåll och det har jag - en levande sån...
Å andra sidan så händer det faktiskt att jag att jag blir den motor och den känsloinspiratör som maken då och då, saknar men behöver. Det tycker jag är mer än bra faktiskt.

Men om man då, trots olikheter,ska kunna bli ett tight par tillsammans och funka bra och utan större driftstörningar då måste man i grunden vara riktigt goda vänner, varandras bästa vill jag påstå. Och den gåvan har vi fått min Jan och jag!

Ofta ser vi ju samma bild, samma händelser och scenerier i vardagens livsflöden, men inte sällan så lägger vi märke till helt olika saker för vår hjärnor jobbar olika och skickar liksom därför också ut olika prioriteringsdirektiv till sinnena. Och vars och ens blick fastnar på olika detaljer, och bortser gör vi också olika från inslag i skeenden och händelser. Jan är förresten en mästare på att lägga märke till och memorera de inte sällan viktiga detaljer som jag missar för jag istället fastnat i en stämning, i känslor och lättare minns helhetsbilden - hela upplevelsen. Då kan jag säga att det är suveränt att vara just olika, det berikar, för då kan man verkligen hjälpa varandra och förstärka intryck och upplevelser.

Det är skillnad mellan människor och det ska det vara tycker jag. Det är lite som att vi förfogar över till exempel olika sociala filter och sökmotorer i våra hjärnor bland  våra sinnen och i våra emotionella system, som gör att vi fast vi ser samma bild, samma verklighet, gör selektiva fokuseringar och prioriteringar av det vi upplever och det blir sen vars och ens upplevda verklighet.

Det här är så intressant och det styrker den gamla klyschan att olikheter och mångfald berikar...

Anns Andrum: PENSIONAT EDEN Fortsättning.

Anns Andrum: PENSIONAT EDEN Fortsättning.: Efter en kopp hett Lady Grey i nya rosblommiga koppen från Indiska och en snabb promenad med bästa väninnan labradoren Molly, ringde jag och...

Anns Andrum: " Pensionat Eden" En berättelse i flera små delar....

Anns Andrum: " Pensionat Eden" En berättelse i flera små delar....: "Pensionat Eden" öppnar inom kort i Hallinge!" Ung f.d.datakonsult vågar satsa nytt i slumrande landsbygd." Just så lö...

Anns Andrum: VI ÄR VARANDRAS BILDHUGGARE OCH VARANDRAS MATERIAL...

Anns Andrum: VI ÄR VARANDRAS BILDHUGGARE OCH VARANDRAS MATERIAL...: Det finns en mängd väldigt intressanta böcker skrivna av numera, tyvärr mer eller mindre bortglömda, riktigt bra författare. En av dem ä...

VI ÄR VARANDRAS BILDHUGGARE OCH VARANDRAS MATERIAL...

Det finns en mängd väldigt intressanta böcker skrivna av numera, tyvärr mer eller mindre bortglömda, riktigt bra författare.

En av dem är Olle Hedberg som föddes år 1900. En lysande skriftställare, mycket produktiv och den som inte utan anledning blev invald i svenska akademin.

En av hans böcker tycker jag är särskilt intressant och den heter " Bekänna färg" och kom ut 1947.

Kort beskrivet handlar boken om en man som ärver ett hus där en för honom okänd man lämnat efter sig ett digert kortregister över människor som passerat hans liv. 

Guldkornet i den här fantastiska berättelsen blir beskrivningen av de personer och deras egenskaper som i det här registret benämns som " bildhuggare". Människor som på olika sätt format och  " huggit fram honom" och genom det gjort honom till den han är. 

Det här är för mig lysande bild av hur livet ju faktiskt är:

Vi är, och blir alla under vår stund på jorden varandras bildhuggare och varandras material... och genom friktioner, beröring, konflikter, kärlek och besvikelser bygger vi varandra och bidrar till varandras utveckling.
Och för mig är reinkarnationen, själavandringen så tydligt rätt och riktig. Vi föds på nytt tills vi har lärt oss våra läxor. under vägen fram till den fullkomlighet som är våra livs yttersta mening,
Och det är stort tycker jag.

Anns Andrum: VÄGEN TILLBAKA FRÅN STRESS -OCH BELASTNINGSSJUKDOM...

Anns Andrum: VÄGEN TILLBAKA FRÅN STRESS -OCH BELASTNINGSSJUKDOM...: Jag ömmar verkligen för alla dem som sönderstressats på sina arbetsplatser och "gått in i väggen". Jag bryr mig stort om den här v...

VÄGEN TILLBAKA FRÅN STRESS -OCH BELASTNINGSSJUKDOMAR ÄR OCH FÅR ALDRIG VARA EN QUICK FIX...!!

Jag ömmar verkligen för alla dem som sönderstressats på sina arbetsplatser och "gått in i väggen". Jag bryr mig stort om den här växande gruppen eftersom jag själv har en lång utbrändhetshistoria bakom mig och vet hur det känns när man inte längre orkar, när man inte har någon som helst energi kvar att hämta kraft ur...i något sammanhang. Inte sällan för att man faktiskt älskat sitt jobb så mycket och vill göra det väl och inte tycker det är okej att byta ut hjärtat mot en sten, när det till exempel i vården inte längre finns tid för mänsklighet och den goda omvårdnad som var och en har rätt att kräva av samhället.

Jag vill påstå att det här paradoxalt nog, är både ett sjukdomstillstånd och ett tydligt friskhetstecken hos den som drabbas. Friskhetstecknet är att man som människa faktiskt reagerar och svarar på det som själen, emotionerna och psyket skickar ut som alarmsignaler i  kroppens olika delar och funktioner. Och här är vi alla olika med att i olika stadier kunna och vilja, fånga upp ljuset från de här varningslamporna, och det ska man också komma ihåg och förstå.

Och vad gäller sjukdomstillståndet så är det tycker jag, en högst naturlig sak att kroppen till slut måste manifestera obalanser och svagheter för att vara tydlig nog, så att vi då äntligen sätter ner foten, drar i alla bromsar och stannar upp och lyssnar...! 

Tyvärr är många rädda för att verka svaga och dysfunktionella, och för att inte orka med det man förväntas klara av och mäkta med. Det är ett stigma som bara ökad allmänkunskap och en tuff ihärdig kamp mot dumma fördomar kan läka.

Utmattningsdepressioner är verkligen "de många små bäckarnas och "droppen som får bägaren att rinna över" - yttersta konsekvens, och inget kan rent bildligt vara mer tydligt! Naturligtvis drar stressen och överbelastningens stormvågor med sig en hel del annat gammalt skräp från de inre rummen av oss och talar med all önskvärd tydlighet om att nu måste här städas och sorteras, gås igenom och kastas över axeln ! Men först när tiden är inne, tas fram och gås igenom - I - G- E- N-O- M! För vi är många som bär och bär och bär på alldeles för tunga ryggsäckar...

Jag blir ibland rasande på sjukvården när jag ofta hör och läser om personer som gått i väggen och fått kortare sjukskrivning på bara några veckor! Såna här tillstånd kräver inte sällan lika lång läkningstid som det tagit att utveckla det! Och så protesterar jag en del mot den psykologhjälp för att "lära" sig att  hantera orimlig stress, som erbjuds, som om "felet" finns hos patienten själv! Och utan att man gör en koll av hur arbetsmiljön faktiskt ser ut, och utan att fokusera på det ansvar för arbetsmiljö och hälsa, som faktiskt ligger hos chefer och arbetsledning! Psykologhjälp ska man inte underskatta men inte som en "hjälp" för att orka mer av det som ingen rimligen ska orka...

Det här är ett komplext samhällsproblem i en enda röra av attityder, tidsanda, ekonomiska intressen och fördomar. Men nu krävs det samverkan för en lösning för det här folkhälsoproblemet!

Och jag tänker att varaktiga lösningar, vad det än handlar om hittar man bara om man först ser, och vill se, problemet på ett djupare plan och ur en vidare synvinkel.

Och så kan jag inte komma förbi det faktum att utbrändhet nog (har inget statistiskt belägg) oftare drabbar de stora massorna av lågavlönade som av tradition är vana vid dåliga arbetsmiljöer och låga löner.  Och som mera sällan protesterar och som inte har det medinflytande som de av erfarenhet borde ha. Här har de fackliga organisationerna en del att jobba med...

Så det här är tycker jag, är mycket en klassfråga där många röster behöver ropa tillsammans och höras för att kunna kräva sunda goda arbetsplatser där människor får vara människor under mänskliga förhållanden och inte bli sjuka!

Och som sagt: Vägen tillbaka från stress -och belastningssjukdomar, är och får, aldrig vara en quick fix!