VÄGEN TILLBAKA FRÅN STRESS -OCH BELASTNINGSSJUKDOMAR ÄR OCH FÅR ALDRIG VARA EN QUICK FIX...!!

Jag ömmar verkligen för alla dem som sönderstressats på sina arbetsplatser och "gått in i väggen". Jag bryr mig stort om den här växande gruppen eftersom jag själv har en lång utbrändhetshistoria bakom mig och vet hur det känns när man inte längre orkar, när man inte har någon som helst energi kvar att hämta kraft ur...i något sammanhang. Inte sällan för att man faktiskt älskat sitt jobb så mycket och vill göra det väl och inte tycker det är okej att byta ut hjärtat mot en sten, när det till exempel i vården inte längre finns tid för mänsklighet och den goda omvårdnad som var och en har rätt att kräva av samhället.

Jag vill påstå att det här paradoxalt nog, är både ett sjukdomstillstånd och ett tydligt friskhetstecken hos den som drabbas. Friskhetstecknet är att man som människa faktiskt reagerar och svarar på det som själen, emotionerna och psyket skickar ut som alarmsignaler i  kroppens olika delar och funktioner. Och här är vi alla olika med att i olika stadier kunna och vilja, fånga upp ljuset från de här varningslamporna, och det ska man också komma ihåg och förstå.

Och vad gäller sjukdomstillståndet så är det tycker jag, en högst naturlig sak att kroppen till slut måste manifestera obalanser och svagheter för att vara tydlig nog, så att vi då äntligen sätter ner foten, drar i alla bromsar och stannar upp och lyssnar...! 

Tyvärr är många rädda för att verka svaga och dysfunktionella, och för att inte orka med det man förväntas klara av och mäkta med. Det är ett stigma som bara ökad allmänkunskap och en tuff ihärdig kamp mot dumma fördomar kan läka.

Utmattningsdepressioner är verkligen "de många små bäckarnas och "droppen som får bägaren att rinna över" - yttersta konsekvens, och inget kan rent bildligt vara mer tydligt! Naturligtvis drar stressen och överbelastningens stormvågor med sig en hel del annat gammalt skräp från de inre rummen av oss och talar med all önskvärd tydlighet om att nu måste här städas och sorteras, gås igenom och kastas över axeln ! Men först när tiden är inne, tas fram och gås igenom - I - G- E- N-O- M! För vi är många som bär och bär och bär på alldeles för tunga ryggsäckar...

Jag blir ibland rasande på sjukvården när jag ofta hör och läser om personer som gått i väggen och fått kortare sjukskrivning på bara några veckor! Såna här tillstånd kräver inte sällan lika lång läkningstid som det tagit att utveckla det! Och så protesterar jag en del mot den psykologhjälp för att "lära" sig att  hantera orimlig stress, som erbjuds, som om "felet" finns hos patienten själv! Och utan att man gör en koll av hur arbetsmiljön faktiskt ser ut, och utan att fokusera på det ansvar för arbetsmiljö och hälsa, som faktiskt ligger hos chefer och arbetsledning! Psykologhjälp ska man inte underskatta men inte som en "hjälp" för att orka mer av det som ingen rimligen ska orka...

Det här är ett komplext samhällsproblem i en enda röra av attityder, tidsanda, ekonomiska intressen och fördomar. Men nu krävs det samverkan för en lösning för det här folkhälsoproblemet!

Och jag tänker att varaktiga lösningar, vad det än handlar om hittar man bara om man först ser, och vill se, problemet på ett djupare plan och ur en vidare synvinkel.

Och så kan jag inte komma förbi det faktum att utbrändhet nog (har inget statistiskt belägg) oftare drabbar de stora massorna av lågavlönade som av tradition är vana vid dåliga arbetsmiljöer och låga löner.  Och som mera sällan protesterar och som inte har det medinflytande som de av erfarenhet borde ha. Här har de fackliga organisationerna en del att jobba med...

Så det här är tycker jag, är mycket en klassfråga där många röster behöver ropa tillsammans och höras för att kunna kräva sunda goda arbetsplatser där människor får vara människor under mänskliga förhållanden och inte bli sjuka!

Och som sagt: Vägen tillbaka från stress -och belastningssjukdomar, är och får, aldrig vara en quick fix!