Då vill jag bara avdramatisera en del uppfattningar och säga att bönen är för mig nåt naturligt som jag själv har kommit fram till. Den goda tankens knopp som i bönens riktade form, vänder sig mot ljuset, blommar, öppnar sig och vänder sitt ansikte mot det som kan stärka, självhjälpa och skydda. En bön kan vara lika olika som de människor som ber är varandra. För mig är bönen just en tät och samlad tanke, en tacksamhet eller vädjan, eller ett förlåt till nån annan, till livet eller mig själv, alltid riktad till den kärlekens källa som jag sen barndomen är van vid att kalla för Gud. Jag skulle lika gärna kunna säga universum,alltet eller mig själv, eftersom att i min värld hör allt samman. Jag är, om jag vill och jobbar för det, själv liksom allt annat levande, lika mycket Gud som Gud eller godhetens själv. Det är vad jag tror och känner. och var och en som vill och önskar, måste få be till det den vill och hur den vill. Det är ju det goda, koncentrationen av välvilja och kärlek som betyder nåt.
Och i dag fångar jag och håller för ett ögonblick i min hand, de två gamla fina orden FÖRNÖJSAMHET OCH TACKSAMHET... Och jag tänker att om jag i detta nu , i detta välfärdsland, skulle gå ut ur mitt hus och lämna allt det materiella jag har, gå ut och sätta mig på en sten i skogen och begrunda min tillvaro, så skulle jag finna att jag ändå har så mycket kvar, så mycket att förundras över och vara tacksam för!
Hälsan, nära, kära relationer, och gåvan att få älska och bli älskad. Och störst av allt: Förstås att få andas och leva, skratta och gråta! Om jag trots det skulle vilja önska mig nåt litet eller större, vilket inte är nån riksolycka, så måste jag förstås hjälpa till, göra min del. Det har jag lärt mig av den här dikten som jag läste för några år sen:
"Bön med lyfta händer är ej nog,
lantman då du ber för jordens gröda,
bed med handen på din plog.
Då välsignar bönens kraft din möda."
Citat ur Viktor Rydbergs dikt," Hesiodos råd."
'
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar