I VÄNTAN PÅ MITT RÄTTA JAG


Stanna där! Låt mig inte störas, bryt inte den förtrollning
i vilken jag vilar, tyngdlöst svävande på luddiga moln av
ihopsamlade visioner.
Jag ska vakna först när jag vuxit till mognad, formats och
mottagit mitt enda, rätta jag som aldrig kan naggas i kanten,
utbytas eller ens för ett ögonblick förställas.

Stanna inte längre!Dröj inte, möt mig nu!
Och jag ska obegränsat dela med mig.
Förenade ska vi sen avnjuta den ordlösa tystnaden
för att högtidligt kunna känna hur sorg och förgänglighet,
utan skuggor lämnar våra innersta mörka rum.

Ann 1990



När jag var 36 år, för nu 26 år sen, skrev jag den här dikten. Jag hade tur och fick vara med som medförfattare till en lyrikantologi som ett förlag så optimistiskt och djärvt gav ut, men som nog inte blev nån försäljningskomet.

Hur som helst dikter skrev jag och jag kan minnas än i dag hur roligt det kändes när jag, som jag då tyckte, "fick till det". I dag måste jag säga att mina alster inte var så särskilt bra, men jag gjorde vad jag då kunde.

Men det finns ett par undantag från min kritik och den här dikten kan jag nu, många år senare, förundra mig över vad gäller texten och innebörden... För vid den tiden ägnade jag mig inte så mycket åt andligt arbete eller övningar,  jag var intresserad och redan då övertygad, men jag hade nog med familj,hem och arbete.
Men det speciella är att jag i vissa dikter, som den här, faktiskt "fick till mig" texten och budskapet liksom från nån annanstans...
Jag hade nämligen ännu inte kommit i kontakt med de här tankarna då... Tyckte underligt nog inte att det var konstigt då. Men i dag när jag läser så hajar jag till och anar att det här  nog var en liten förespegling av vad som senare skulle komma att ske i mitt liv... Och jag tänker att att saker händer inom oss hela tiden, ibland utan att vi förstår eller ens märker...