Funderar över existensen villkor, över liv och död menar du" säger jag igenkännande och fyller i. För har man levt varje dag tillsammans i många år så vet man ofta vad den andra tänker och egentligen vill säga.
"Mmm, just det" replikerar maken och så var samtalet i gång.
" Inte funderar väl djuren över sånt" säger min lagvigde spränglärde filosofie doktor till man, ovanligt direkt, lite naivt och ganska oanalyserat för att vara han.
Efter ytterligare en klunk av det goa starka kaffet lägger jag hakan/ hakorna i handen och säger:
"Nej, vet du det tror jag inte heller att dom gör, funderar över liv och död - djuren alltså... Dom vet redan allt det där, dom har det i sig. Vi människor kallar det lite förenklat för " instinkt". Det som jag tror egentligen handlar om att djurvärlden är bra mycket visare och står närmare den andliga verkligheten än vi kan föreställa oss," filosoferar jag lite snusförnuftigt vidare.
"Vi är inte skapelsens krona som vi gärna vill tro, djuren står närmare det naturliga" hävdar Jan och jag instämmer energiskt. " Vi är ganska övermodiga - egentligen , vi människor" fortsätter han.
"Det handlar om tillit tror jag, djuren vet nog redan allt om existensens mysterier och sitter på svaren på dom eviga gåtor som mänskligheten alltid tampats med. Dom känner full tillit till att allt är som det ska vara i varje ögonblick. Det är det vi kallar "instinkt, det som i själva verket antagligen är visdom på hög nivå", säger jag och brer onödigt mycket Bregott på min rågbulle.
Djur är så uppenbart programmerade för kärlek, och ger oss människor oreserverat av den, vare sig vi förtjänar den eller inte, tänker jag tyst vidare. Hur ofta känner man inte att man mår extra bra när man är nära sin hund till exempel, dom är ju små healingänglar våra djur och dom har en viktig uppgift.
Det är en ynnest, och en gåva att få vara med djur, och dom har mycket klokhet att ge sina ägare!
Bland annat att lära oss förnöjsamhet och att på riktigt vara här och nu. Och så är dom ofta suveräna på att koppla av och microvila!
Djuren står andevärlden, universum och evigheten närmare än människan, det är jag säker på, dom kom ju före oss, det ska vi komma ihåg!
Och att våra husdjur som levt med människor i årtusenden har känslor och kan förstå vad vi säger, eller vad vi menar, känna både sorg, och saknad och ibland kan bli deprimerade, det är jag övertygad om !
Djuren står sannolikt över oss i sin själsliga utveckling och förtjänar alltid människan aktning och kärlek!
Djuren står sannolikt över oss i sin själsliga utveckling och förtjänar alltid människan aktning och kärlek!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar