Om mig


Namnet är Ann Danell, och jag är ett majbarn född i mitten av det optimistiska och ganska okomplicerade 50- talet. Jag är född och uppvuxen i det för mig idylliska Målilla. Numera bor jag i en annan idyll som heter Timmernabben.
 
Bakom mig har jag ett långt förflutet som undersköterska och livsbetraktare. Jag har en tid även jobbat som diakonassistent i Svenska Kyrkan, vilket var en rolig och lärorik tid.
Jag är gift med Jan, jag har tre barn och ett barnbarn, och jag är obotligt förtjust i djur, och då särskilt i hundar.
När jag inte skriver så läser jag det mesta jag kommer över, och jag tycker om musik, men lyssnar helst på det som ger mig en upplevelse. 

fredag 21 oktober 2016

Jag är ingen vinnarskalle men jag tänker banne mig inte ta fram stora skämskudden för det!

Man skulle, antagligen, varje dag kunna "jobba" heltid med att läsa om alla till synes överjordiskt begåvade människor på den alltid så heta "perfektionsmarknaden - inriktning- typ - det mesta"...

Bara en hastig, ganska förflugen blick in i den dagliga mediacirkusen visar på mängder av exempel på såna som lyckas med allt, ser oförskämt bra och oförstörda ut, ibland lite för bra... för att det ska vara sant. Och så jobbar de beundransvärt maximalt, med framgång och i medvind, och genom en massa motgångar - bara så där, och förstås utan att se särskilt trötta eller slitna ut, som om inget alls hade hänt faktiskt.... Och inte sällan nämner de så där i förbifarten, och till synes obekymrat, att de precis separerat. Som de bara lagt av sig sin jacka, kanske rent av tröttnat, och står i begrepp att, mitt i alltihopa, kolla läget och se om de hittar nån snyggare, bättre eller mer spännande...

Och ibland längtar jag faktiskt efter att igen dimpa ner i barndomen ( och jag skriver det här med ett leende, och med risk för att tyckas vara en ledsam och oförbätterlig bakåtsträvare)  och som en feelgood-kontrast titta på typ gamla " På luffen" från 60 -talets tv, där Lasse Holmqvist gick runt på den gamla svenska landsbygden för att hitta gamla, världsfrånvända , smutsiga och rynkiga original som var så bortom, alla både dåtida som nutida framgångskoncept, men som förbluffande ofta var så superintressanta, "operfekta"och bara så totalt genuina och oförstörda. För jag tycker att det har blivit lite av en brist på just såna icke normativa outsiders som bidrar till den där sköna balansen mellan oss.. Och som påminner oss om att man kan leva på väldigt många olika sätt och våga avvika från det "normala" och ändå ha ett bra och meningsfullt liv.

Ja, ni får ursäkta om jag låter kärv och lite cynisk men det är precis min avsikt faktiskt, för man undrar ju i sitt stilla sinne var alla naturliga reaktioner och känslor som ju hör livet till, egentligen  tar vägen bland människor i dag...? Finns det egentligen längre nån plats för den från hjärtat kända sorg och saknad som kommer fram när vi t.ex bryter upp från relationer eller står inför andra separationer och stora omvälvande livsförändringar? Och ett stort VARFÖR reser jag inför det att det nästan är lite mysko och apart att inte vilja vara det som majoriteten av människor i dag redan är eller helst vill vara och sätter högt i livet: Att vara TÄVLINGSMÄNNISKA! Och man frågar sig var alla naturliga känslor då tar vägen om vi inte längre erkänner eller ännu mindre kan omfamna livets alla verkliga sidor och nyanser för att vi måste alltid måste vara på väg framåt i hög speed och inte vill stanna upp eller bli hindrade, inte ens av livet självt...?

Men var och en, måste  ändå få leva och vara som den vill och gilla läget också ta konsekvenserna, så är det bara.

Men själv, och för min egen del vill jag inte vara bäst, ha mest, vara perfekt eller utan fel och brister. Jag är bara ingen tävlingsmänniska, tycker inte det är nån riksolycka om jag inte hamnar i slutstriden eller kanske förlorar, vad det än må gälla faktiskt...
Ligger inte alls inte sömnlös för det och tänker banne mig inte ta fram stora skämskudden för det!

måndag 17 oktober 2016

Ingens liv och erfarenheter ska, när den dagen kommer, behöva bli till några gamla bortglömda, torra smulor i ett hörn av livets stora skafferi...!

Som de flesta andra människor vill jag ogärna att mina erfarenheter, tillkortakommanden, sorger och glädjeämnen, en gång så sorgligt bara blir till några små bortglömda smulor längst där inne i något hörn av livets skafferi...

Och man kunde verkligen önska att det för var och en av oss ändå, hur det än har sett ut under resans gång, kunde bli möjligt att få lämna efter sig någon form av minnesmärke som berättar vem vi varit, och några utvalda stycken av våra glädjeämnen, tillkortakommanden, sorger och prövningar, som ett slags Livets CV. Och kanske inte minst, en del av de insikter och kunskaper som det resulterade i till slut. Det skulle nog vara intressant och lärorikt för många av oss andra och alldeles säkert också för eftervärlden, och i den bästa av världar - för framtiden.

Men idealet vore tycker jag, förstås om vi nutidsmänniskor trots all stress, och i vår ganska egocentriska  ständiga framåtrörelse, också medan vi lever och här och nu, kunde var lite mer nyfikna på varandra i en mer positiv bemärkelse och oftare ta oss tid att, med respekt, blicka in i varandras livskunskaper och erfarenheter, och mer och oftare lyssna och lära oss av varandras mognad eller brist på den...
För det tror jag faktiskt skulle gynna vår utveckling som människor och stärka vår läggning för ödmjukhet och göra oss mer osjälviska.

Men hur ska man egentligen på riktigt, kunna imponeras eller förundras av sina medlevare i en värld som vår, där nästan allt och alla, numera i nästan varje ögonblick toppar sig själv? Och när många är beredda att göra vad som helst för att kunna överträffa någon annan i sin livsstil, sin goda ekonomi, sitt toppenjobb, sin rappa tunga, eller förstås, i sitt senaste slagfärdiga, välformulerade eller uppseendeväckande inlägg på Facebook eller Twitter... hur gör man...?

Kanske, kan man i någon mån sakta ner historielösheten, den galopperande "nyhetens behag" och egots, i längden, meningslösa jakt på att bli mer synlig , intressant och häftig än andra, genom att påminna sig själv, ofta och gärna, om att man nog faktiskt inte är mer unik eller särskild än någon annan... För vi är ju ändå, hur det än det ut, delar av samma helhet och som jag ser det, komna från samma källas vatten och har samma ursprung och samma värde. Och den rättvisetanken tycker jag mycket om!

Och därför skulle INGENS liv och erfarenheter behöva, när den dagen kommer, bara bli  till några gamla torra, bortglömda smulor i livets stora skafferi...
För vi är nog alla, på något plan, men på olika sätt, ändå större än så!

fredag 14 oktober 2016

Tidiga minnen har starka vingar, hittar alltid rätt och flyger fortare och lättare med åren ....

Jag älskar hösten! För lugnet efter sommarstormen, för de brinnande orädda färgerna i trädens stolta vajande kronor, för stillheten och för att den varje nytt upplevt år ger mig en påminnelse om evigheten och livets egentliga oändlighet, bortom allt vårt högresta förstånd och vår så ofta fasta tro  på det mänskliga livets slut när vi drar vårt sista och definitiva andetag...

Kanske är det här förklaringen till att jag har så få och bleka sommarminnen men desto fler minnesbilder från min barndoms höstar. Men säkert också beroende på att jag som barn sökte efter trygghet så ofta. Och det varma ljuset i fönstren i de välkända små husen i min barndoms samhälle blev på hösten och under vintern för mig en symbol för den trygghet och värme som jag själv saknade och längtade efter. Jag fantiserade ibland om hur lugnt och tryggt andra barn hade där bakom gardinerna tillsammans med sina familjer. Jag förstod förstås inte alltid att det inte överallt var så bra och välordnat som det såg ut och kunde verka, och kände mig ofta ensam, väldigt ensam i  det kaos som fanns i min familj.


Och nu är det, många decennier efter min barndom, höst igen och jag får liksom lättare att andas och blir lugnare och får närmare till min barndoms minnesbank.  Och gamla fina minnen kommer på nytt flygande till mig på besök:

Den sötvarma doften av björkvedsbrasor och röken från gamla lite sneda, trogna skorstenar på gatan där jag lekte med kamraterna. Doften av vissna, prassliga löv och tidiga höstkvällars mjuka, lugna skymningar. Skratt och bus, lite småfrusna händer och kalla små nästippar som väntade på vantar och mössor.

Grådagern en mulen lördagseftermiddag fram emot kvällningen i oktober, när nästan allt faktiskt kunde kännas lugn och tryggt, och när byborna, på den tiden 50 -60 -tal, på ett påtagligt sätt firade helg och ledighet genom att oftast verkligen vara lediga. Helgmålsringningen från kyrkan som kändes mäktig och trygg och så naturlig och igenkännbar. De lite sorgmodiga lätena från fåglar som ännu inte flyttat eller som skulle stanna över vintern.

Den underbara doften av "snart - kommer - snön- i luften, minnesbilder av fina skridskor och kälkar i affärsfönstren. Begynnande längtan efter advent och jul, pirret i kroppen, förväntan och väntan.

Känslan av att vara barn i en värld som var både liten och stor, och den då ganska skrämmande tanken på att bli stor och vuxen, och att träda in i den framtid som då kändes mycket långt bort.

Det monotona ljudet av vedkapningar inför höstens värmande brasor. Dova skratt och högljudda samtal mellan gubbarna som med starka bestämda nävar slängde veden i högar som växte och luktade så gott.

Allt det här fanns där när man var barn som en ständigt växlande bakgrund med sina ljud och dofter, olika ljus och dagrar. Och in i minnesbanken gick de för att sparas och för att kunna komma tillbaka när de har något att säga och till nytta och glädje, igen. Eller, som ibland, för att bearbetas och genomskådas på nytt. Kanske till läkedom och som avslut på något som  länge legat där och skavt och gjort ont...

För tidiga minnen har starka vingar, hittar alltid rätt och flyger fortare och lättare med åren...!

torsdag 6 oktober 2016

Så många från äldre generationer bär på obearbetade sorger och trauman livet igenom


När jag, för nu ett antal år sedan, gick en väldigt bra utbildning i Kris - och sorgebearbetning för vårdfolk, hade jag då förmånen att få lyssna till en väldigt bra föreläsare, teolog och terapeut som särskilt lyfte fram en realitet som visar sig gång på gång när vi förtränger och förnekar svåra händelser i våra liv:

"Tar du inte tag i krisen tar krisen alltid tag i dig!"

I äldrevården har jag under åren många gånger sett exempel på hur ett trauma kan finnas kvar, särskilt hos äldre generationer då man ofta hade inställningen att barn skulle"skyddas"från påminnelser om närstående bortgångnas död och att de hade levat, och man talade många gånger inte alls med barn om livshändelser som varit svåra och smärtsamma. Det var en stor kunskapsbrist och ett underskattande av barns förmåga att förstå, och omedvetet ett sätt att frånta en möjlighet till viktig kris- och- sorgebearbetning. Vilket har gjort att många gamla människor inte sällan gått genom livet med en stor och smärtsam oförlöst sorg efter död, och separation från människor som stått dem nära. Det har förstås kunnat ta sig olika uttryck och bidragit till ohälsa, och det är sorgligt och tragiskt att det blivit så.

Därför är de så viktigt för dem som vårdar gamla och sjuka att ha den här kunskapen, och att skaffa sig en bra bild av hur vårdtagarnas liv sett ut. Och där kan man få god hjälp av anhöriga om de tycker att det är okej att berätta vad de vet, om den äldre själv inte längre minns.

Jag har ett exempel från verkliga livet som jag vill berätta om. En äldre dam, mentalt klar men med hjälpbehov som jag en gång träffade i mitt jobb var oftast lugn, social och aktiv på dagarna. Men när kvällen kom och det blev dags att gå till sängs sa hon ibland att det blev för tyst och ledsamt när alla ljud och glada röster tystnat. Varken en hand att hålla i eller stunds samtal vid sängkanten, inte heller en insomningstablett, kunde få hennes nattångest att släppa, och jag tyckte så synd om henne. Hon fick förstås samtal med doktorn och stöd och hjälp på flera sätt. Men så en kväll under ett förtroligt samtal berättade hon sin "mörka hemlighet" och jag kan än i dag undra hur länge hon burit på den sorgen och förstå hur den alltid skrämt henne.

Med tårar i sina fina, lite matta blå ögon sa hon på min  fråga om vad som oroade henne mest:
"Jo, du förstår att när jag var 12 år så dog min  mamma så plötsligt... hon bara försvann från mig och jag var förtvivlad och otröstligt ledsen. Ingen talade med mig om det här och från den dagen nämndes aldrig mer hennes namn. Jag hade så många frågor men ville inte påminna om henne, i fall någon skulle bli ledsen eller kanske arg. Och jag försökte glömma sorgen och min älskade mamma. Sedan blev jag vuxenen och fick familj, men aldrig har jag kommit över saknaden och tomheten efter henne. Aldrig har jag glömt hur hemsk det kändes när jag fick beskedet och att hon bara var försvunnen."

Den lilla damen kunde äntligen tala om det som gjorde att hon fick ångest, separations - och dödsskräck när natten kom och tystnaden och det gamla minnet talade till henne igen.
För det verkar vara så att symbolspråket och associationer talar till gamla oförlösta trauman och obearbetade händelser, och för den här människan blev mörkret, natten och tystnaden en symbol för det som så länge plågat henne, och förstås för den tystnad som mammans död lämnade efter sig i dubbel bemärkelse. Därför signalerade troligtvis ångesten starkare och starkare att nu är det hög tid att ta tag i minnet och bearbeta.

Det var så fint att se hur hennes ansiktsdrag mjuknade när hon fått tala ur hjärtat och gråta ut. Och jag tror att det tillfället blev något av en början på en läkning för denna fina gamla dam som hade  burit den lilla ledsna övergivna flickan inom sig så länge...