Den sunda hälsosamma rädslan har en funktion och är släkt med både överlevnadsinstinkten och självbevarelsedriften.

Jag hörde en nyligen en intervju med en mycket duktig professionell bergsklättrare som framgångsrikt, men förstås inte alltid helt utan komplikationer, nått toppen på flera av världens högsta och  mest svårforcerade berg.

Den här mannen fick många bra frågor och de ganska utförliga svar han gav visade verkligen vilken seriös och klok klättrare han var. Han berättade om sin starka kärlek och den ständigt pågående passionen för bergsklättringen, om lusten till det stora äventyret, den ibland till synes omöjliga utmaningen och den enorma kick som det är förknippat med. Men också om den tomhet som tar vid när en bestigning är över och avklarad. Om sin längtan efter nya klättringar, större och högre berg och om problemlösningen inför varje gång omständigheterna blir svårare  och farligare, och när en bergsbestigning kan bli allt mer riskfylld.

Det här var intressant att lyssna på och så småningom gled intervjuaren in på frågan varför vissa personer söker sig till bergsklättring och andra liknande riskfyllda utmaningar och vad som är den egentliga drivkraften hos de här människorna. Den unge bergsklättraren svarade med att hänvisa till den hjärnforskning som visar på sambandet mellan hjärnans belöningscentrum och den frisättning av Dopamin som sker när vi ägnar oss åt lustfyllda, gärna spännande aktiviteter. Och jag tänker att den aktiviteten kan per definition, hos olika människor vara helt olika saker.

Alldeles på slutet av det här samtalet uttalar intervjuaren sin fulla beundran för bergsklättrarens bravader och för att han inte verkar vara rädd när han tar sig upp för så höga berg. Då svarar han så intressant och ganska oväntat: Jag är alltid rädd när jag klättrar, men låter aldrig rädslan ta över. Och den dag när jag inte längre känner en sund och motiverad rädsla för det som är farligt, som ju klättring kan vara, då kan det också bli farligt på riktigt! För rädslan gör att jag agerar nödvändigt försiktigt och behåller min respekt för berget, naturen och för liv och död.

Min slutsats efter det här, bekräftade vad jag tänkt och känt förut,  att det är skillnad på rädslor och rädslor och på rädslor och fruktan. Ett lagom mått av sund berättigad rädsla särskilt för det som vi inte riktigt kan omfatta med vårt förnuft eller våra sinnen, det vi inte känner igen och som inger fara, den är nära besläktad med klokhet, förnuft och självbevarelsedrift,  är ofta vägledande och kan göra skillnad...

Men fantasifyllda irrationella rädslor som vi alla, då och då, mer eller mindre styrs av, snarare förlamar oss och förvirrar, till ingen som helst nytta. Dess utom tenderar de att bli  permanenta och det är då som de som jag upplever, byter namn till Fruktan. Och att frukta det är för mig bara negativt och förblindande, vad det än gäller.

Och i dag när vi ofta uppmanas att vara orädda, äventyrliga och fartfyllda på många sätt så tror jag att det är en bra insikt att ha med sig att:

Den hälsosamma rädslan har sin funktion och är nära släkt med både överlevnadsinstinkten och självbevarelsedriften och kan ibland faktiskt göra skillnad mellan liv och död!