Om mig


Namnet är Ann Danell, och jag är ett majbarn född i mitten av det optimistiska och ganska okomplicerade 50- talet. Jag är född och uppvuxen i det för mig idylliska Målilla. Numera bor jag i en annan idyll som heter Timmernabben.
 
Bakom mig har jag ett långt förflutet som undersköterska och livsbetraktare. Jag har en tid även jobbat som diakonassistent i Svenska Kyrkan, vilket var en rolig och lärorik tid.
Jag är gift med Jan, jag har tre barn och ett barnbarn, och jag är obotligt förtjust i djur, och då särskilt i hundar.
När jag inte skriver så läser jag det mesta jag kommer över, och jag tycker om musik, men lyssnar helst på det som ger mig en upplevelse. 

onsdag 28 december 2016

Det här budskapet vill jag gärna dela med mig av

Jag har märkt att jag vid den här tiden på året är särskilt mottaglig och receptiv för budskap från det som jag uppfattar som det universella alltet, eller den stora andliga och allomfattande kunskapsbanken. Paradoxalt nog upplever jag att jag på nåt sätt, som jag inte kan sätta fingret på, samtidigt är mer skör, sårbar och extra vemodig än annars. Men den andliga logiken följer sin plan och den liknar inte den som vi i allmänhet finner rimlig. Och jag kan inte komma förbi det faktum att flera naturkatastrofer och extremt väder också inträffat just kring den här tiden. kring det gamla årets slut och kring det nya årets början. Och kanske är det en allt för djärv teori att också jorden har en period av skörhet och sårbarhet vid den här tiden, men jag kan inte låta bli att snudda vid den tanken...

Vad gäller min ökade känslighet så kan det räcka med att jag ser ett gammalt foto eller dokumentär där nån far illa eller överges, då blir jag så oerhört berörd och mer än annars. Och jag kan  gripas av det faktum att de här människorna, eller djuren, på ett gammalt gulnat foto sen länge är döda och då knyter det sig i magen på mig över det så sorgliga... Och man undrar om det är tillåtet att vara så blödig vid fyllda 62... blir det här personlighetsdraget möjligen starkare med åren undrar jag...? Mot det här supervemodet har just då, i såna här stunder heller ögonblick, min absoluta tro och övertygelse på en fortsättning efter livet inte så ofta nån tröst att ge mig, och det är konstigt.  Jag blir bara så översköljd av sorg över separation, livets ändlighet och för att människor och djur inte längre har varandra, och över gamla tiders människor och liv.

För mig är det så att jag är som mest mottaglig för andliga budskap när jag sover och äntligen har släppt taget om min ofta ganska jobbiga oro. Och då precis mellan dröm och vaka, när jag alltid får den mest ljuvliga sömnen, då är i perioder min kanal klar och mottaglig. Och när jag mediterar, vilket jag egentligen har svårt för att göra, så har det verkligen satt fart på postgången där från andra sidan. Och jag är så tacksam för vad jag fått till mig

Och nu jag vill i all välmening dela med mig av ett tänkvärt budskap som jag fick till mig i mitt huvud strax före gryningen i går natt:

"DEN VÄRLD NI OFTA KLAGAR PÅ ÄR NI SJÄLVA MED OCH SKAPAR VARJE DAG. I SAMTAL OCH I MÖTEN MED VARANDRA
OCH GENOM ORD OCH GÄRNINGAR..."

.