Om mig


Namnet är Ann Danell, och jag är ett majbarn född i mitten av det optimistiska och ganska okomplicerade 50- talet. Jag är född och uppvuxen i det för mig idylliska Målilla. Numera bor jag i en annan idyll som heter Timmernabben.
 
Bakom mig har jag ett långt förflutet som undersköterska och livsbetraktare. Jag har en tid även jobbat som diakonassistent i Svenska Kyrkan, vilket var en rolig och lärorik tid.
Jag är gift med Jan, jag har tre barn och ett barnbarn, och jag är obotligt förtjust i djur, och då särskilt i hundar.
När jag inte skriver så läser jag det mesta jag kommer över, och jag tycker om musik, men lyssnar helst på det som ger mig en upplevelse. 

fredag 12 februari 2016

Anns Andrum: JAG DRAS GÄRNA TILL DE MÄNNISKOR SOM, LIKSOM JAG S...

Anns Andrum: JAG DRAS GÄRNA TILL DE MÄNNISKOR SOM, LIKSOM JAG S...: Som barn var jag lillgammal, ibland rätt så påfrestande lillgammal, kan jag tro. Enligt mamma lärde jag mig prata ganska tidigt, kunde läsa ...

JAG DRAS GÄRNA TILL DE MÄNNISKOR SOM, LIKSOM JAG SJÄLV, INTE RIKTIGT PASSAR IN I NORMEN...

Som barn var jag lillgammal, ibland rätt så påfrestande lillgammal, kan jag tro. Enligt mamma lärde jag mig prata ganska tidigt, kunde läsa hjälpligt innan jag började skolan,  var ganska ambitiös och vetgirig, lite envis.  Men att kunna knyta skorna och lära mig klockan var betydligt svårare, det var för mig riktigt knepigt och det tog sin tid innan jag klarade de färdigheterna utan svårigheter. Jag var ganska rädd för en del saker, mest för att komma för sent till skolan, för det hade hänt, långsam och drömmande som jag var... Men mest rädd var jag för att inte vara som de andra barnen i skolan, att inte vara lika duktig, fint klädd eller lika populär. Så har förstås många känt i barndomen men vi är många vuxna som fortsätter leva med den där ängsligheten - för att inte passa in, för att vara annorlunda, och förödande lätt sätter sig det här på självbilden. Till den dag då man inser att man är som man är, och att man inte kan göra våld på sig själv och sin natur, för det ÄR viktigt att var sann mot sig själv om man ska må bra  och ha goda och sunda relationer!

Vad säger det där jag hade svårt för som barn om mig - då,  kan jag fråga mig så här ett antal decennier senare...? Kanske en sen finmotorisk utveckling, och vad gäller klockan möjligen en släng av dyskalkyli? Eller var det bara så tråkigt... Och så det där med språket, att jag tydligen var glad i det - från början, att jag kände mig mer frimodig, mer bekväm med en penna i handen och med att skriva och att läsa, än i sällskap med den för mig krångliga tekniken att knyta skorna, den som de flesta andra ungar lärde sig snabbt. Och det där med att kunna klockan och mitt förhållande till tiden, det var komplicerat för mig från början. Och på nåt sätt har jag aldrig varit riktigt i fas med varken tiden eller det rumsliga, ofta känt mig tidlös och lite utanför, annorlunda helt enkelt.

Kanske är det därför som jag ofta dragits till människor som inte är som alla andra, de som inte klarar av att förhålla sig uppfyllande till förväntningar och krav på anpassning, beteende eller prestation. De som av nån anledning hamnat i marginalen. Såna människor är ofta mycket intressanta och har inte sällan livshistorier som berör och väcker medkänsla, och framför allt har de inte så sällan en del att lära oss andra.

Jag tycker om det som är en bra bit från perfektion och imponeras mindre av skrynkelfritt och det undersköna, när det gäller det yttre. Jag tröttnar fort av nåt bländande vackert och finner ofta skönheten i det slitna och lite patinerade, det som har spår av livet. Det kan gälla både människor, saker och ting.  Ett gammalt lite snett och slitet, men själfullt hus. Ansiktet på en äldre människa, rynkorna, skimret i blicken som berättar en historia. Eller ett gammalt äppelträd med  en vriden bräcklig stam...  Det är skönhet för mig.

För de utsatta, för de utstötta, för de som inte orkar perfektion och "fulländning", för de som inte har nån plats i det normativa hårda samhällsklimatet, för dessa ömmar jag! För jag tror jag vet lite om hur det känns och kan vara...