Anns Andrum: SE DJURENS HJÄLTAR PÅ TV 4 OCH FÖRBERED MED MYCKET...

Anns Andrum: SE DJURENS HJÄLTAR PÅ TV 4 OCH FÖRBERED MED MYCKET...: Jag säger bara VÖRDNAD, för det är vad jag känner ända in i hjärteroten och i hela kroppen när jag ser Djurens Hjältar och det mer än impon...

SE DJURENS HJÄLTAR PÅ TV 4 OCH FÖRBERED MED MYCKET NÄSDUKAR OCH FÖR EN NYTTIGT OMSKAKANDE UPPLEVELSE!

Jag säger bara VÖRDNAD, för det är vad jag känner ända in i hjärteroten och i hela kroppen när jag ser Djurens Hjältar och det mer än imponerande kärleksfulla arbetet med att rädda bland annat elefanter! Arma oskyldiga utrotningshotade djurarter som genom barbariska metoder utsätts för obeskrivliga övergrepp och lidanden av människor som vill tjäna pengar på deras betar.

Och jag säger bara tack till Linda Lindorf! Hon är precis rätt person att leda det här programmet. För bara en människa som verkligen älskar och värnar om djur och  öppet visar sina känslor i rutan, och som skiter i om håret ligger som det ska, om hon har "rätt" kläder, eller om det blir bra TV, kan som Linda med den inlevelsen och det allvaret, sätta fokus på det här hemska som borde engagera varje människa  i hela världen!

All kärlek till dessa utomordentligt osjälviska och godhjärtade människor på de här "barnhemmen" för små bebiselefanter vars föräldrar skjutits till döds, lemlästats och skändats av ofattbart grymma och hjärtlösa människor! Måtte de få fortsätta sitt ovärderligt viktiga arbete med mycket stöd och hjälp från världen utanför, inte minst ekonomiskt. De utför ett helande, ett läkande jobb, som måste var något utav det ädlaste en människa kan ägna sig åt!

Det här programmet har jag inte sett några särskilda reaktioner på i sociala medier, vilket förvånar mig... Och jag kan bara tipsa alla att se det:" Linda och djurens hjältar"TV 4!

I VÄNTAN PÅ MITT RÄTTA JAG


Stanna där! Låt mig inte störas, bryt inte den förtrollning
i vilken jag vilar, tyngdlöst svävande på luddiga moln av
ihopsamlade visioner.
Jag ska vakna först när jag vuxit till mognad, formats och
mottagit mitt enda, rätta jag som aldrig kan naggas i kanten,
utbytas eller ens för ett ögonblick förställas.

Stanna inte längre!Dröj inte, möt mig nu!
Och jag ska obegränsat dela med mig.
Förenade ska vi sen avnjuta den ordlösa tystnaden
för att högtidligt kunna känna hur sorg och förgänglighet,
utan skuggor lämnar våra innersta mörka rum.

Ann 1990



När jag var 36 år, för nu 26 år sen, skrev jag den här dikten. Jag hade tur och fick vara med som medförfattare till en lyrikantologi som ett förlag så optimistiskt och djärvt gav ut, men som nog inte blev nån försäljningskomet.

Hur som helst dikter skrev jag och jag kan minnas än i dag hur roligt det kändes när jag, som jag då tyckte, "fick till det". I dag måste jag säga att mina alster inte var så särskilt bra, men jag gjorde vad jag då kunde.

Men det finns ett par undantag från min kritik och den här dikten kan jag nu, många år senare, förundra mig över vad gäller texten och innebörden... För vid den tiden ägnade jag mig inte så mycket åt andligt arbete eller övningar,  jag var intresserad och redan då övertygad, men jag hade nog med familj,hem och arbete.
Men det speciella är att jag i vissa dikter, som den här, faktiskt "fick till mig" texten och budskapet liksom från nån annanstans...
Jag hade nämligen ännu inte kommit i kontakt med de här tankarna då... Tyckte underligt nog inte att det var konstigt då. Men i dag när jag läser så hajar jag till och anar att det här  nog var en liten förespegling av vad som senare skulle komma att ske i mitt liv... Och jag tänker att att saker händer inom oss hela tiden, ibland utan att vi förstår eller ens märker...

Anns Andrum: MINA FUNDERINGAR KRING SKVALLER OCH FÖRTAL OCH VAR...

Anns Andrum: MINA FUNDERINGAR KRING SKVALLER OCH FÖRTAL OCH VAR...: Man blir ibland bara så arg och förtvivlat ledsen över de människor som tycks ägna en betydande del av sin vakna tid och där igenom merpart...

Anns Andrum: DEN LURIGA MATERIALISTISKA" RELIGIONEN" ÄR ETT FRA...

Anns Andrum: DEN LURIGA MATERIALISTISKA" RELIGIONEN" ÄR ETT FRA...: Ute viner nordanvinden våren till trots. Saker händer, livet lever och följer sin stora väldiga, för oss ännu osynliga plan, och sorgen och ...

DEN LURIGA MATERIALISTISKA" RELIGIONEN" ÄR ETT FRAMGÅNGSRIKT "HITTEPÅ" SOM INTE GER NÅN VARAKTIG LYCKA!

Ute viner nordanvinden våren till trots. Saker händer, livet lever och följer sin stora väldiga, för oss ännu osynliga plan, och sorgen och glädjen de vandrar tillsammans. Och jag tänker på den bönens kraft som jag har erfarit många gånger i mitt liv, nu senast som en stor fantastisk förändring i mtt och min mans liv. Inte sällan blir människor lite besvärade när man nämner böner och bönesvar, som  vore det rena science fiktion. Och jag kan visst förstå det när man kanske associerar till "synd och straff", stränghet, tråkig prudentlighet och skrämmande tungomålstal. Som man vore lite knäpp, särskilt konstigt blir det om man  som jag, inte följer mönstret och inte alltid beter sig som förväntat, inte gör anspråk på att vara" finare" eller mer "helig" och ordentlig än andra. För jag är alls inget dygdemönster och har gjort mycket galet och fel i mitt liv. Men det ingår ju i livens skola - man måste lära sig sina läxor om man ska kunna ta sin examen en gång!

Då vill jag bara avdramatisera en del uppfattningar och säga att bönen är för mig  nåt naturligt som jag själv har kommit fram till. Den goda tankens knopp som i bönens riktade form, vänder sig mot ljuset, blommar, öppnar sig och vänder sitt ansikte mot det som kan stärka, självhjälpa och skydda. En bön kan vara lika olika som de människor som ber är varandra. För mig är bönen just en tät och samlad tanke, en tacksamhet eller vädjan, eller ett förlåt till nån annan, till livet eller mig själv, alltid riktad till den kärlekens källa som jag sen barndomen är van vid att kalla för Gud. Jag skulle lika gärna kunna säga universum,alltet eller mig själv, eftersom att i min värld hör allt samman. Jag är, om jag vill och jobbar för det, själv liksom allt annat levande, lika mycket Gud som Gud eller godhetens själv. Det är vad jag tror och känner. och var och en som vill och önskar, måste få be till det den vill och hur den vill. Det är ju det  goda, koncentrationen av välvilja och kärlek som betyder nåt.

Och i dag fångar jag och håller för ett ögonblick i min hand, de två gamla fina orden FÖRNÖJSAMHET OCH TACKSAMHET... Och jag tänker att om jag i detta nu , i detta välfärdsland, skulle gå ut ur mitt hus och lämna allt det materiella jag har, gå ut och sätta mig på en sten i skogen och begrunda min tillvaro, så skulle jag finna att jag ändå har så mycket kvar, så mycket att förundras över och vara tacksam för!

Hälsan, nära, kära relationer, och gåvan att få älska och bli älskad. Och störst av allt: Förstås att få andas och leva, skratta och gråta! Om jag trots det skulle vilja önska mig nåt litet eller större, vilket inte är nån riksolycka, så måste jag förstås hjälpa till, göra min del. Det har jag lärt mig av den här dikten som jag läste för några år sen:

"Bön med lyfta händer är ej nog,

lantman då du ber för jordens gröda,

bed med handen på din plog.

Då välsignar bönens kraft din möda."

Citat ur Viktor Rydbergs dikt," Hesiodos råd."

'

Anns Andrum: VISST STÅR DJUREN NÄRMARE DEN ANDLIGA VERKLIGHETEN...

Anns Andrum: VISST STÅR DJUREN NÄRMARE DEN ANDLIGA VERKLIGHETEN...: " Konstigt att man ofta vaknar tidigt och funderar..." säger maken vid frukostfikat."  Funderar över existensen villkor, öve...

VISST STÅR DJUREN NÄRMARE DEN ANDLIGA VERKLIGHETEN ÄN MÄNNISKAN, DET TROR JAG!

" Konstigt att man ofta vaknar tidigt och funderar..." säger maken vid frukostfikat."
 Funderar över existensen villkor, över liv och död menar du" säger jag igenkännande och fyller i. För har man levt varje dag tillsammans i många år så vet man ofta vad den andra tänker och egentligen vill säga.

"Mmm, just det" replikerar maken och så var samtalet i gång.

" Inte funderar väl djuren över sånt" säger min lagvigde spränglärde filosofie doktor till man, ovanligt direkt, lite naivt och ganska oanalyserat för att vara han.

Efter ytterligare en klunk av det goa starka kaffet lägger jag hakan/ hakorna i handen och säger: 

"Nej, vet du det tror jag inte heller att dom gör, funderar över liv och död - djuren alltså... Dom vet redan allt det där, dom har det i sig. Vi människor kallar det lite förenklat för " instinkt". Det som jag tror egentligen handlar om att djurvärlden är bra mycket visare och står närmare den andliga verkligheten än vi kan föreställa oss," filosoferar jag lite snusförnuftigt vidare.

"Vi är inte skapelsens krona som vi gärna vill tro, djuren står närmare det naturliga" hävdar Jan och jag instämmer energiskt. " Vi är ganska övermodiga - egentligen , vi människor" fortsätter han.

"Det handlar om tillit tror jag, djuren vet nog redan allt om existensens mysterier och sitter på svaren på dom eviga gåtor som mänskligheten alltid tampats med. Dom känner full tillit till att allt är som det ska vara i varje ögonblick. Det är det vi kallar "instinkt,   det som i själva verket antagligen är visdom på hög nivå", säger jag och brer onödigt mycket Bregott på min rågbulle. 

Djur är så uppenbart programmerade för kärlek, och ger oss människor oreserverat av den, vare sig vi förtjänar den eller inte, tänker jag tyst vidare. Hur ofta känner man inte att man mår extra bra när man är nära sin hund till exempel, dom är ju små healingänglar våra djur och dom har en viktig uppgift.

Det är en ynnest, och en gåva att få vara med djur, och dom har mycket klokhet att ge sina ägare!

Bland annat att lära oss förnöjsamhet och att på riktigt vara här och nu. Och så är dom ofta suveräna på att koppla av och microvila!

Djuren står andevärlden, universum och evigheten närmare än människan, det är jag säker på, dom kom ju före oss, det ska vi komma ihåg!

Och att våra husdjur som levt med människor i årtusenden har känslor och kan förstå vad vi säger, eller vad vi menar, känna både sorg, och saknad och ibland  kan bli deprimerade, det är jag övertygad om !
Djuren står sannolikt över oss i sin själsliga utveckling och förtjänar alltid människan aktning och kärlek!

Anns Andrum: OKEJ...! NU HAJAR JAG ÄNTLIGEN VARFÖR JAG INTE FÅT...

Anns Andrum: OKEJ...! NU HAJAR JAG ÄNTLIGEN VARFÖR JAG INTE FÅT...: Ny dag, ny välsignad gåva! Det får låta HUR klyschigt och uttjatat som helst, men precis så känns det för mig och säkert för många andra. G...

OKEJ...! NU HAJAR JAG ÄNTLIGEN VARFÖR JAG INTE FÅTT SÅ MYCKET GJORT DEN SENASTE TIDEN...!

Ny dag, ny välsignad gåva! Det får låta HUR klyschigt och uttjatat som helst, men precis så känns det för mig och säkert för många andra.
Gårdagen var en bra dag, en riktigt bra dag faktiskt. Besök hos en superbra doktor som gav mycket, bland annat bra provsvar på blodprover. Alla, utom ett, och det har legat och lurat på gränsen i flera år och flera nonchalanta läkare har tyckt att "det är okej". Jag har misstänkt att det inte var helt"okej" - man känner ju sin egen kropp vet ja! Men man orkar inte alltid, när man inte mår toppen, ringa, böna och be, undra "om det inte ändå ska tas ett nytt prov", vänta på svar på det och sannolikt få ett liknande "lugnande" besked igen... Så då låter man bli, det känns inte meningsfullt helt enkelt. Man resignerar...och man riskerar att bli dum i huvudet, slutar tänka själv, och det är jag livrädd för!

Men som sagt, misstankarna, aningarna om att det är nån vajsing med kroppen kvarstår, och ansluter sig förutsägbart till all annan oro som man samlat under en lång sjukskrivningsperiod med omvälvande förändringar av liv och tillvaro, inte minst ekonomi... Och så den krympande tryggheten, och upprepade tankar om hur allt ska bli... Förresten, det  blev sjukbidrag - sjukpension för mig.. .jag nedkom med en för tidig pension, tyckte jag hade mer att ge, bara det är en identitetskris...!

Men, tillbaka till gårdagen. Det visade sig att jag faktiskt har utvecklat en underfunktion av sköldkörteln. Jag har, liksom min unga dotter, en Hypothyreos som jag sällskapat med en längre tid - förstås...! För hur kan man annars sova och sova hur länge som helst och  ändå vara precis lika trött, om man är frisk...?? Det här är ingen ovanlighet, många kvinnor går odiagnostiserade med diffusa symtom som kan förväxlas en hel del  annat faktiskt.

Sköldkörteln är, liksom kroppens andra organ, något som med åren tappar mer och mer av sin funktion, och av de 200 mikrogram thyreodeahormon som kroppen själv normalt ska producera, så klarar den ibland, i min ålder 60-plus, kanske 175 av den siffran. Då indikerar kroppen det via symtom  och blodprover. Och man får ta Levaxin, medicin som ersätter det här livsviktiga hormonet upp till nödvändig gräns. Man kan förstås få den här funktionsnedsättning i andra åldrar och av andra orsaker. Själv har jag en teori om att den kan utlösas av stora påfrestningar, främst, psykiska, under livet. Men det kan  förstås vara en fråga om vad som är hönan och vad som är ägget....

Jag vill gärna dela med mig av den här erfarenheten, då jag tror att många kvinnor går obehandlade och lider i tysthet. Så jag uppmanar alla, som har de här symtomen på underfunktion eller överfunktion av sköldkörteln, att googla på nätet och skaffa kunskap! Och  sen direkt begära ett prov och en utredning om ni misstänker någonting fel!

Det är tyvärr inte alltid lätt att bli tagen på allvar, när man vittnar om oändligt jobbig trötthet och deppighet. Men det ska man högaktningsfullt och omsorgsfullt strunta i och fortsätta envisas och kräva att bli hjälpt på ett riktigt sätt!!

"Långsamma rörelser"," tröghet", "kraschar fram emot eftermiddagen,"
är  symtom man kan läsa om i det här sammanhanget. Det kan jag skratta lite åt, mitt i alltihop, för då hajar jag varför jag inte fått så mycket gjort den senaste tiden...

Anns Andrum: HEJ, JAG ÄR KÄNSLOINKONTINENT - OCH SÄRSKILT NÄR ...

Anns Andrum: HEJ, JAG ÄR KÄNSLOINKONTINENT - OCH SÄRSKILT NÄR ...: Jag blir inte sällan ordentligt trött på min egen, antagligen djupt rotade känslighet/ överkänslighet. För hur praktiskt gångbart är det til...

HEJ, JAG ÄR KÄNSLOINKONTINENT - OCH SÄRSKILT NÄR DET GÄLLER VEMOD...

Jag är en typisk blue notes - person som gillar bluesiga vemodstoner för då får jag bottna ordentligt mig själv och borra in mig i det sköna bitterljuva känslotäcket, jag gillar att vara i de "nästan-gör-ont - landskapen.  Men jag blir ändå inte sällan ordentligt trött på min egen, antagligen djupt rotade känslighet/ överkänslighet. För hur praktiskt gångbart är det till exempel att på en kyrkogård övermannas av sorgligheter i sina tankar över namnen på gravstenar man passerar...?  Man måste ju sköta det man ska och inte fastna i emotionella fällan... vet ja! Det spelar oftast ingen roll om jag en gång kände människorna bakom namnen eller inte, vemodsfantasin spinner ändå igång och ger mig ibland bilder av hur det en gång kan ha varit. Tänker på all den kärlek,sorg ,glädje, och alla de skratt och tårar som finns sparade och samlade i alla dessa vackra gravar... Kan man möjligen kalla  det här för ett handikapp eller, vet verkligen inte...?

Jag kan bli typ övermannad över hur oändligt sorgligt det är, att de som ligger där i mullen inte längre kan vara med sina nära och kära och njuta av vårsolen mot en varm husvägg med en kopp kaffe i handen, eller kunna lyssna på bofinkens ljuvliga vårdrill och bara vara där mitt i livet igen!
Som ett barn, ett aningslöst och inte helt livskraftigt färdigrustat barn är jag inför separation, död och andra livets smärtsamheter... Och redan som liten undrade jag seriöst över hur jag skulle kunna framleva mina dagar med vetskapen om att jag en gång måste skiljas från så många som jag älskar och håller av.

Tänk, att ändå är jag sen länge fast troende på att livet fortsätter i olika inkarnationer och att vi alla människor och djur kommer att ses igen. Men ändå, och trots det, tar ibland det där existentiella vemodet över och jag blir låg.

När jag som liten upptäckte att det fanns glädje och mycket humor här i världen, och där var min mamma min bästa och tydligaste vägvisare, så fick jag en suverän motkraft till svårmodet, och det tackar jag min starka, positiva mamma för! Det är en god hjälp. Och jag är egentligen en salig blandning av både clown och gråterska hahah...och det är jag liksom av ren nödvändighet för att helt enkelt kunna hålla näsan ovan själva livets vattenyta...

Jag är ändå både stolt och glad över att vara, som jag brukar säga, "känsloinkontinent", för det är skönt att kunna känna. Det motsatta alternativet är inget för mig! Att inte ha tillgång till emotioner skulle för mig vara som att vara inlåst i ett mörkt rum utan fönster, jag skulle få panik och se det som ett livslångt straff.

Att ha en högkänslig natur är inte alltid en dans på rosor, inte minst för att alla förstås inte vill eller kan förstå, att det är så man faktiskt fungerar, och vi är många som bär på den här personligheten.
Jag tänker att hade jag inte mitt skrivande, mitt älsklingsuttryck, så vet jag inte var jag skulle göra av alla mina intryck, tankar och känslor...

Och det är ingen svaghet, inget fel, att vara "emotionellt inkontinent"! Det är helt okej att inte kunna hålla sig, eller värja sig när det gäller känslor! Tänk på det systrar och bröder av High sensitivity!

Anns Andrum: En sak har jag lärt mig nu: Att VEM som säger bety...

Anns Andrum: En sak har jag lärt mig nu: Att VEM som säger bety...:  Det tog mig en tid att på allvar förstå att sociala medier är en ytterst väl fungerande sorteringscentral. I varje ögonblick och i det stän...

En sak har jag lärt mig nu: Att VEM som säger betyder mer än det som sägs...!

 Det tog mig en tid att på allvar förstå att sociala medier är en ytterst väl fungerande sorteringscentral. I varje ögonblick och i det ständiga bruset från den gigantiska flod av inlägg, åsikter, klokheter, dumheter, iakttagelser, analyser,elakheter och synpunkter finns det ett litet, men icke obetydligt, hierarkiskt system vill jag påstå. Den ena dagen kan en bloggare eller facebookare  komma med ett intressant inlägg och sätta fingret på nåt verkligt bra och intressant - nåt nytt helt enkelt.
Och förvånad kan jag då bli när jag märker att den som står bakom inte blir så särskilt uppmärksammad eller läst, än mindre kommenterad.

Då tycker jag ibland lite synd om personen och har svårt att förstå varför roliga, kloka, snabbtänkta och sunt reflekterande människors röster inte alltid uppskattas efter förtjänst. I såna lägen tycker jag det är särskilt roligt att få skicka i väg en uppmuntrande kommentar till den som liksom bara tycks försvinna i mediaflödet.

En annan dag kan det mycket väl vara så att den där intressanta eller smarta synpunkten plötsligt dyker upp. nu uttalad av en helt annan person, fast i en lite annorlunda formulering. Och då händer det inte sällan att folk "vallfärdar" i strida strömmar till gillaknappar och kommentarsfält och höjer substansen i inlägget till skyarna... För nu var det nån annan DEN eller HEN som sa det...

Och då tänker jag att det uppenbarligen har en stor betydelse VEM som säger något. vilken mun som talar,.. Och att kända personers uttalanden har en närmast gigantisk genomslagskraft är knappast nåt nytt, så har det varit länge på både gott och ont - förstås. Och ur ett historiskt perspektiv kan man förstås se samma företeelse: Att det som betydelsefulla människor säger det har alltid haft fler lyssnare. Och så handlar det nog en del om identifikation, den vi lättare kan eller vill identifiera oss med den får oftare vår uppmärksamhet. Rena psykologin alltså och förstås ännu renare- sociologin!

Jag tycker att det här är lite ledsamt och undrar om det beror på social lättja där vi redan innan vi läst, har utnämnt vissa till mer trovärdiga eller intressanta. Eller varför klingar samma visa högre och bättre i någon annans mun?