Om mig


Namnet är Ann Danell, och jag är ett majbarn född i mitten av det optimistiska och ganska okomplicerade 50- talet. Jag är född och uppvuxen i det för mig idylliska Målilla. Numera bor jag i en annan idyll som heter Timmernabben.
 
Bakom mig har jag ett långt förflutet som undersköterska och livsbetraktare. Jag har en tid även jobbat som diakonassistent i Svenska Kyrkan, vilket var en rolig och lärorik tid.
Jag är gift med Jan, jag har tre barn och ett barnbarn, och jag är obotligt förtjust i djur, och då särskilt i hundar.
När jag inte skriver så läser jag det mesta jag kommer över, och jag tycker om musik, men lyssnar helst på det som ger mig en upplevelse. 

söndag 12 juni 2016

Anns Andrum: När allting stämmer ett hundscenario att glädjas å...

Anns Andrum: När allting stämmer ett hundscenario att glädjas å...: Det var en av de där vansinnigt heta dagarna då varken djur eller människor har ork att stå ut med varandra, knappast med sig själva heller....

När allting stämmer ett hundscenario att glädjas åt...!

Det var en av de där vansinnigt heta dagarna då varken djur eller människor har ork att stå ut med varandra, knappast med sig själva heller... egentligen. En sån dag är det förstås läge att vara glassälskare, och förstås glassförsäljare. Vad mig anbelangar så tillhör jag den förment obskyra minoritet som inte är så överdrivet förtjust i just glass, hur varmt det än är. Och tur är det, tänkte jag lite småklurigt där jag stod i hettan utanför ICA.

För en bit ifrån mig  fick en ivrig glassätare snopet se sin goa glass smälta ner från sin moderspinne mot ett bestämt mål bara några centimeter från ägarens snygga sommarsandaler ...
Själv stod jag där och kylstyrkte mig med en iskall MER passionsfrukt, medan jag förstås transpirerade ymnigt... Ur en bil, som lyckligtvis var parkerad i skuggan, och  med samma färg som ögonen på en avundsvärd nyhetsuppläserska på TV1 - otrooooligt blååå, rann en ljudligt flåsande vovve befriad från bilens värme, och direkt slängde han sig förstås över en välsignad vattenskål.  Han var i sällskap med sin husse (lägger oftast först märke till de fyrbenta...) hunden var med tanke på värmen onödigt välklädd: En, som tur var, tunnare "häftig" halsduk och förstås halsband i "don-efter- person - modell i ordentlig bredd och rejäla nitar.

Hundens päls glänste, men på ett lite skumt sätt, som om glansen snarare kom utifrån än inifrån vovven, ungefär som hårvax. Han var av medelstor ras, och väldigt vacker med sina fina smäckra linjer. Och lydig verkade den också vad jag hann uppfatta.Tätt intill sin husse gick han, och bortsett från några snabba "kollaläget- blickar" mot omgivningen, såg han oavbrutet, nästan tillbedjande, och lite undergivet upp mot sin herre.

Det var väl okej, men det var nåt som inte stämde...Tråkigt nog så var det som om den tomma glädjelösa blicken och den kyliga, nästan fientliga utstrålningen var den enda gemensamma nämnaren mellan hunden och hans husse.

Det kom mig att tänka på ett annat hundscenario som jag sett: En välväxt Goldenpojke med det där typiska retrieversympatiska uttrycket. Och här var det inte tal om att "missa" matte eller husse, för nu handlade det så uppenbarligen om en harmonisk duo, ett på riktigt sammansvetsat team!
Busglatt såg den pigga vovven upp mot sin husse som gav tillbaka ett ögonkast av samma valör, tillsammans med nåt uppmuntrande tilltal till den konstant svansviftande fyrfotingens omåttliga förtjusning!
Den här vovven var så där lite lagom och normalt lydig, och att det här trevliga ekipaget inte hade Elitlydnad i sikte det kunde jag förstå. Men hur viktigt är egentligen det? Här fanns det annat att imponeras av: En sund och naturlig kommunikation och en fin och positiv kontakt mellan hund och ägare. En glad, och tillitsfull hund som hade goda skäl att älska sin ägare! Vilket ju oftast ger en trygg och harmonisk vovve. och av en sån sak blir i alla fall jag hjärtevarm!

Då och då får man tyvärr anledning att känna motsatta känslor. Som när den stackars hunden bara är en impulsinköpt utfyllnad eller  "chic accessoar"...
Eller ännu värre, får spela rollen som "coolfaktor" åt nån jagsvag  besviken snubbe elller snubba, som så nesligt kanske inte kom in på polisskolan, eller som aldrig fick till den där vrålhäftiga BMW:n. Kanske bådadera, åh hemska tanke...!

i såna fall vill jag väldigt gärna införa införa obligatorisk mentaltest på alla hundägare!

onsdag 8 juni 2016

Anns Andrum: En märklig ängslighet, en hyperkorrekthet, gör att...

Anns Andrum: En märklig ängslighet, en hyperkorrekthet, gör att...: Ingen, absolut ingen, vare sig vuxen eller barn ska någonsin  behöva bli utsatt för kränkningar, personangrepp eller mobbing, för att någo...

En märklig ängslighet, en hyperkorrekthet, gör att vissa ibland bortser från uppenbara hälsorisker med övervikt också hos barn.

Ingen, absolut ingen, vare sig vuxen eller barn ska någonsin  behöva bli utsatt för kränkningar, personangrepp eller mobbing, för att någon outvecklad elak person tycker att deras sätt att vara eller se ut, tjock eller smal, val av religion, livsval eller etnicitet, inte passar dem!! Därför borde alla föräldrar se till att fostra sina barn till tolerans och respekt för människors olikheter och själva föregå med gott exempel. Det behöver barn i dag mer av än alla saker och prylar!

Ser ibland på sociala medier bilder på människor som säger sig vara stolta över sina valkar och sin ibland uppenbara övervikt, och tänker att den stoltheten är bra och sund, och jag är glad om varje människa överviktig eller anorektisk, eller med normalvikt, på djupet kan känna så och om det inte handlar om en idealisering till följd av en uppgivenhet eller ett rent förnekande av problemet. För det handlar ytterst inte om vad någon annan händelsevis tycker eller vad modet föreskriver, det handlar om vars och ens självbild! Och blir den bilden skadad redan tidigt i barndomen så uppstår lätt både identitetsförvirring och permanent grumling av linsen i synen på sig själv. Och det kan ta lång tid och kräver ett hårt arbete att laga en brusten självbild.

Så det viktigaste, och mest hållbara är naturligtvis att på riktigt kunna tycka om sig själv, sin kropp, sin själ och sitt psyke - hela humanpaketet kort sagt! Då har man en bra och inte sällan livslång immunitet mot ondsinta korttänkta människors personangrepp och ett, i bästa fall, orubbligt fundament i en sund kärlek till sig själv.

Men vi får inte heller bli så ängsliga och rädda för att göra illa oss själva eller varandra att vi faktiskt blundar för de välkända, uppenbara hälsorisker som ligger i en ohälsosam mathållning och en skadlig livsstil, vare sig det gäller barn eller vuxna!
Allt för många barn är i dag överviktiga och riskerar att tidigt utveckla mer eller mindre allvarliga symtom på typiska välfärdssjukdomar, vilket är väldigt oroande tycker jag!

Barn måste inte alltid "skonas" från berättigade gränssättningar och regler, inte heller från ett väl förklarat och motiverat NEJ från föräldrar och andra vuxna! Att alltid tillåta och säga ja, av rädsla för att göra barn ledsna, eller för att det är jobbigt, tycker jag ibland kan vara lite egoistiskt av föräldrar som kanske inte alltid tar sig tid och prioriterar viktiga samtal med sina barn. Och det tror jag är mer till skada för barnen och en dålig förberedelse för den vuxenvärld där de sannolikt och förhoppningsvis kommer att möta regler, gränssättningar och begränsningar och som de förväntas rätta sig efter, både för andras och sitt eget bästa.

Så vi får inte bli så ängsliga och hyperkorrekta att vi inte vill se, att vi bortser från de hälsorisker som också våra barn och tonåringar lever med i dag!


måndag 6 juni 2016

Anns Andrum: Förnöjsamhetens lov - en kärleksfull hyllning dem ...

Anns Andrum: Förnöjsamhetens lov - en kärleksfull hyllning dem ...: Gamla ord och talesätt  tycker jag mycket om, och jag är glad för vår svenska historiska ordskatt som känns både stadig och trygg. Många äld...

lördag 4 juni 2016

Anns Andrum: Vad är det hos vissa människor som får en att må s...

Anns Andrum: Vad är det hos vissa människor som får en att må s...: Sent i går kväll såg jag dokumentären  "Mot kvällen uppklarnande," om och med, konstnären Lars Lerin. Och jag blev än mer berörd ä...

Vad är det hos vissa människor som får en att må så bra på djupet av sig själv?

Följer förstås serien "Vänligen Lars Lerin," och sent i går kväll såg jag också dokumentären  "Mot kvällen uppklarnande," om och med, konstnären och människan Lars Lerin. Och jag blev precis så berörd som jag väntat mig.

Denne så sällsynt begåvade konstnär och författare är en oerhört sympatisk person som till alla delar i sin personlighet är något så ovanligt som en alldeles äkta och oförstörd person som låtit problem och svårigheter lära och utveckla honom. Jag bara älskar såna människor!
En hel del svårigheter och hinder såg han från början i sin blyghet, sitt vemod och i sin finstämda känslighet. Vilka alla så nåderikt tycks ha berikat hans konstnärssjäl vilket hans helt fantastiska akvareller tydligt visar på!

Men lusten att måla var för Lars uppenbart starkare än rädslan för att möta livet i ett större sammanhang. Och i sitt konstnärskap och i sina enastående målerier har Lars låtit existensens svärta få stå sida vid sida med glädjen och ljuset, precis så som det är i livet självt.

Lars Lerin har en enastående förmåga att fängsla människor, inte bara med sin konst, utan också med sin närvaro och sin kloka eftertänksamhet, sin humor och sina allmänmänskliga, ibland djupt andliga insikter. Allt förpackat i en enkel genuin och mycket vänlig, på något sätt tidlös, och fortfarande lite blyg värmlandspojke, som tycks ha behållit sin värdefulla inre kärna.
Lars har i ett rikt mått, det som hos mig inger känslan av att vi alla - allt levande, hör samman som i ett omfattande urstarkt rotsystem, och att vi alla trots allt, är så lika varandra - egentligen.

Han sätter med stort mod och alldeles naturligt fingret på de här likheterna, på det allmänmänskliga, genom att våga visa sina egna krackeleringar och tala om sin livsångest. Och genom att blotta sina svagheter och berätta om sina tillkortakommanden så blir han för mig en människa som är stark på riktigt!

Lars vågar ställa de där frågorna som de flesta andra människor tillfälligt dränker och tystar i den materiella floden. Och det han gör är viktigt, och jag högaktar honom för det!

Vad är det då hos vissa människor som får oss att må så bra på djupet av oss själv?... Vilken är hemligheten?

Jag vet inte säkert, men jag tror att förklaringen kan ligga i konstnärssjälens ibland, nästan obrutna kontakt med sitt inre och sina känslor. Och i att våga ställa frågor, tänka och fundera kring livet och meningen med det. Är det då kombinerat med en vänlig, välvillig och godhjärtad mogen personlighet som hos Lars Lerin, då är det ofta till välsignelse för andra människor, det blir helande.