Det är inte alltid bara dåligt att ha det dåligt och bekynnersamt ibland...

Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Jag tror inte på räkmackeliven, de är överskattade och nog i allmänhet ganska avtrubbande och till och med förblindande, för det där som är livets egentliga väsentligheter!
När den ena dagen efter den andra bekymmersfri och utan nån som helst friktion, inte ett enda litet skav bara flyter på då tror jag att man ofta har det FÖR bra och för problemfritt för sitt eget egentliga, bästa.

För jag tror, förresten jag vet, av egen erfarenhet att man behöver lite motgångar och en del utmaningar i livet för att inte fastna, stagnera och framför allt för att få en större och vidare blick, och för att kunna behålla sin nyfiken på varför livet är som det är och varför det ser så olika ut för oss alla.

Man får se till att riktigt väl akta sig för, att trots motgångar och sorgligheter, inte fastna i bitterhet och resignation. Och så ska man för allt i världen sky "tyck- syndom - kappan för den blir bara tung och jobbig och ganska patetisk att bära på i längden. Har man då tagit sig igenom jobbiga perioder, kanske år av sitt liv utan att ha förlorat tron på livet, på sig själv och på människor, då har man lyckats med något verkligt stort!

Också de tuffaste dagar kan ha något med sig av godo, och inte sällan är det då som man på allvar börjar "grunna" över hur allting hänger i hop och vad som egentligen är meningen med det här livet. Och när man grunnar så kan man komma i kontakt med inre tankar och känslor och till och med göra oväntade insikter, som nog mer sällan livet på en räkmacka kan erbjuda. För har man allt, det bästa och finaste, nyaste och häftigaste mest hela tiden, och är man konstant nöjd dygnets vakna tid, vad ska man då längta efter eller  drömma om? Och har man då samma behov av att grunna över livets mening och mysterier? Jag är faktiskt inte så säker på det.

Jag vill slå ett slag för både tomheten, tystnaden, svårigheterna och  för downperioderna i våra liv, för de är ofta ganska utvecklande om man bara vill och ta emot den möjligheten. För till och med den mörkaste deppigaste tid i ens liv kan ibland i ett retroperspektiv ses som en lärotid, eller ett nyttigt uppvaknande.

Och det är inte alltid bara dåligt att ha det dåligt och bekymmersamt i livet.

Kära minnen från mitt yrkesliv.

Många är de i historien kända och "stora" människor som ofta fått ge namn åt gator och torg i världen.

I dag vill jag belysa och tacka alla de strävsamma, så kallade "enkla vardagsmänniskor" som en gång levde och arbetade här på jorden, som framlevde sina dagar i glädje och sorg, fattigdom och nöd, och som lade grunden för vårt samhälle genom hårda dagsverken med sina arbetsamma händer. Så många män och kvinnor och också barn...
Och jag hoppas att de alla nu rättmätigt fått ge namn åt de gator och torg i den himmel som jag tror väntar där på oss en gång...

Från ett långt yrkesliv i äldrevården har jag så många kära, både glada och sorgliga minnen. Dem bär jag med mig i mitt liv som en dyrbar skatt. Och jag är så tacksam för alla möten med så många olika människor.

Här är ett sådant minne i form av en dikt jag skrivit.



SOM EN LEVANDE BILD I MITT INRE...

Du satt alltid där vid fönstret ut mot söder. Du ville vara i fred med dina minnen och dina tankar och vände ditt lilla huvud och den fårade nacken, spröd som en fågelunges, bort från de andra och från dagrummets tystnad.

Du talade ibland när jag hjälpte dig till sängen för natten, om dem som inte längre fanns, och du sa
lite drömmande och med stänk av sorg i din blick:
"Först gick min fina yngre syster Anna sen gick min älskade storebror Karl".
Som om ni med bara en vinkning skilts på vägen för att ses igen ...nån gång. Så trösterikt... så fint tänkte jag då.

Dina anletsdrag blev då och då stela, när sorgens och saknadens isvindar blåst över ditt vackra livströtta ansikte.
När den kalla verkligheten knackade på din dörr...
Då brukade jag hålla din hand och ge dig lite av din favoritsaft.

Du blev trygg och glad när dina värkpinade fingrar ordnade bland gamla kära foton,
på tillfälligt besök i minnenas välkända landskap... Vi satt tillsammans, och du berättade med sån glädje och jag blev berörd  och kände beundran över ditt liv och dina minnen.

Varje kväll när jag önskade dig godnatt talade du med ljus i blicken om att "göra en resa", du längtade efter dina föräldrar...
På bordet bredvid låg din gamla slitna pengabörs, till hands inför "färden hem till mor".
Och så många morgnar bar din stökiga bädd spår av din nattliga oro.

Jag log med tårade ögon, förstod din längtan och gladdes över ditt välbehövliga, men kortvariga lugn.
En morgon var din plats vid fönstret tom. Du hade äntligen börjat din resa bort - hem,
dit du alltid längtade...

Jag klappade i hemlighet din stol, tackade för att fått möta dig och önskade dig en lycklig resa...

Ann

Kraften i positiva förväntningar, försoning och förlåtelse och att tro på det lilla fröet av godhet hos varje människa inför ett nytt år!

I dag den allra första spröda och nyvakna dagen av 2018 går mina tankar liksom många andras,  till  en innerlig önskan om en bättre, och "botad" värld och en ljusare och en mer fredlig framtid. Men det här ingen quick fix och vi måste alla verkligen, dra vårt strå till stacken i stort som smått! Jag tror på den obändiga kraften av genuint goda, positiva riktade välmenande tankar. En sån tanke är tveklöst -POSITIVA FÖRVÄNTNINGAR! På varandra och särskilt på dem som begår brott och gör fel, och som förmodligen ofta känner att de inget har att förlora och att ingen längre tror dem om gott eller som inte kan se en förändring växa fram i dem. Då tror jag på att liksom sudda ut de gamla" synderna", och i synnerhet om personen avtjänat sitt straff, för under kan ske och ett litet frö av "att någon förlåter och tror på mig..." kan skapas, gro och växa till ny person och nya tankar! För väldigt lite är ändå, av det som ses  som "kört" "utom räddning" eller "för sent", är egentligen det på allvar om man är beredd att se saken från ett annat, eller gärna fler håll!

Läste en tidningsartikel från mitten av juni om en fängelsevakt i Texas som genom samstämda ingripanden från anstaltens fångar räddades till livet när han fick en hjärtåkomma och medvetslös föll ihop på golvet.

En av interna såg tydligen direkt vad som hänt och satte genast i gång med skrik och höga ljud och såg till att medfångarna gjorde likadant. Trots att de flesta hade handbojor så gjorde de vad de kunde för att påkalla uppmärksamhet så att annan personal kunde se vad som hänt vakten och direkt ingripa.

Tack vare fångarnas gemensamma beundransvärda, godhjärtade insats som möjliggjorde en snabb medicinsk hjälp, så överlevde vakten och var lyckligtvis tillbaka i arbetet knappt en månad senare!
Den här händelsen berörde mig faktiskt till tårar, låt vara att jag är lättrörd, men det finns inte mycket som berör mig som när medkänsla och mänskliga omsorger dyker upp från någonstans där normen, den kollektiva uppfattningen inte förväntar sig det...!

Vilket stärker min uppfattning om att vi alla är individer och olika och definitivt inte stöpta i samma form! Och det goda och medmänskliga det kan man förstås hitta och sakna, i vem som helst, och NATURLIGTVIS också hos de som gjort illa och skadat andra. Även en brottsling, en inbiten sådan kan, de allra flesta, botas och ändra på sig själv och sina liv. För om en människa så bara har en liten, aldrig så liten springa som står öppen in till det hjärta som ofta hos brottslingar är fruset och avstängt från känslor och empati, så är det sällan "kört" när det gäller bot och bättring tror jag!

Alla brottslingar är inte ohjälpliga psykopater, även om det så ser ut. Ett hjärta och känslor kan förstås stängas av - frysas, men under rätt omständigheter vakna upp och fungera igen! Och tänk till vilken glädje för många nära och kära!

Jag tror på läkning, ren healing för många, men inte alla, av de här människorna som inte är rena psykopater. Och jag tror att hjälpen till läkning ligger i att kunna känna anknytning, på djupet och på riktigt till en annan människa. En förmåga som hos många återfallsförbrytare och våldsverkare nog är skadad och satt ur funktion. Så tror jag starkt på goda hoppfulla förväntningar hos människor omkring!

Det är lätt att förledas till schablontankar, och rent korkat att tro att det inte finns något gott i brottslingar, i dem som gör illa sina medmänniskor. Men det är lättare än man kan tro att tänka om och faktiskt förstå att så kan det naturligtvis inte vara!

Och från mitt hjärta önskar jag alla de här fångarna som räddade livet, iförda handbojor, på den som är satt att beröva dem själva friheten, allt gott, och bot och bättring i sina liv!
.