Om mig


Namnet är Ann Danell, och jag är ett majbarn född i mitten av det optimistiska och ganska okomplicerade 50- talet. Jag är född och uppvuxen i det för mig idylliska Målilla. Numera bor jag i en annan idyll som heter Timmernabben.
 
Bakom mig har jag ett långt förflutet som undersköterska och livsbetraktare. Jag har en tid även jobbat som diakonassistent i Svenska Kyrkan, vilket var en rolig och lärorik tid.
Jag är gift med Jan, jag har tre barn och ett barnbarn, och jag är obotligt förtjust i djur, och då särskilt i hundar.
När jag inte skriver så läser jag det mesta jag kommer över, och jag tycker om musik, men lyssnar helst på det som ger mig en upplevelse. 

lördag 24 september 2016

Vad fick den här lilla pojken och hans lilla barnahand att som vuxen bli den som slår och misshandlar...?



Nyligen fick jag oväntat tillgång till några foton på min far och hans familj. Det var med blandade känslor av sorg, vemod och kärlek, och inte minst med en vilja av att kunna förstå mer av min far och hans historia, som jag betraktade de här gamla fina så värdefulla korten.

På den gulnade svart -vita bilden ovan står min farfar finklädd och med min pappa Åke på armen. Bredvid står lite blygt en av mina farbröder. De båda pojkarna bär små tidstypiska fina kostymer och kanske är det en högtidsdag i familjen. Det är tidigt 1930 -tal och en hel del oro och mörker i världen. Något som tycks avspeglas i min pappa Åkes blick vid tillfället. Ett par år tidigare och året efter pappas födelse, 1929, har Wall Street - kraschen i New York utmynnat i en ekonomisk depression som spridit sig till europa och övriga världen. Första världskrigets fasor har lite bleknat och Gustav den V är Sveriges regent. 1932 inträffar Kreugerkrachen i Sverige en händelse som får konsekvenser för många människor och sammanhang. 

Jag ser länge på min far, förmodligen 3-4 år gammal, i farfars famn och med sin ena lilla hand tätt mot sin pappas trygga bröst. Lille Åke ser inte glad ut, snarare missnöjd och lite allvarlig. Vad kände han egentligen i detta frusna ögonblick...? Sorgligt nog kom min fina farfar som var en konstnärssjäl med många strängar på sin lyra, att vad jag förstått, ungefär 15 år senare hastigt gå bort i blödande magsår mitt uppe i sin livsgärning. Kvar blev stackars farmor med sina tre yngre barn och sitt stora hus. Pappa hade då redan lämnat hemmet och var frisörlärling i Hultsfred. Jag kan ana att han då i sorg och chock för all framtid stängde av sina känslor och låste dörren till sitt empatiska känslorum. Sånt händer, det vet vi idag, och jag har anat det i många år.

Åke blev min pappa, och mer och mer, en till synes känslokall och sadistisk person med en typisk beroendepersonlighet som plågade sin familj svårt. Och i min snälla, starka varma, men lite stukade mamma såg hans sitt offer... Jag tror, att jag har förlåtit pappa nu... efter alla år. Åtminstone hans person, men inte hans onda gärningar. Men jag vill som alltid förstå, nå bortom det uppenbart synbara, fattbara och jag vill söka människan i honom! Jag upplevde, redan som barn, att han aldrig var riktigt glad och att inte kunde  känna kärlek och anknytning till en människa. Med hjälp av alkohol eller tabletter sökte han under många år döva den ångest som han så uppenbart alltid kände. Han kunde inte visa kärlek till mig eller mamma, bara äganderätt. Inför ett djur kunde han ibland, särskilt till hundar, visa sympati. Då kunde jag  som barn känna mig nästan lycklig för hans, och förstås för hundens skull. 

På ett annat foto här nedan, där syskonen Stridh poserar i åldersordning, står pappa i mörka byxor och han är glad...! Det är läkande och healande för mig att se  och veta att han antagligen varit "hel" och  frisk en gång som barn och kunnat känna glädje, och jag är så tacksam för det här fotot.



Den enda rätta vägen till förlåtelse är för mig att först nå förståelse. Och jag tittar igen på pappa i sin älskade pappas trygga famn, och frågar mig som så många gånger förut:

Vad fick den här lilla pojken och hans lilla barnahand att senare bli den man slår och misshandlar?
Det fullständiga svaret på den frågan kan nog bara min far själv ge, och kanske får jag aldrig veta. Men jag vill ändå, fast det fortfarande händer att jag får panikångest över att vara "instängd" i min arvedel, i mina papppagener, fortsätta att, en bit i taget och med högre krafters hjälp, gå förståelsens väg för att hitta full förlåtelse till pappa i mig själv... Så att jag själv kan bli fri och hel i själen.




Vad fick den här lilla pojken och hans lilla barnahand att som vuxen bli den som slår och misshandlar...?



Nyligen fick jag oväntat tillgång till några foton på min far och hans familj. Det var med blandade känslor av sorg, vemod och kärlek, och inte minst med en vilja av att kunna förstå mer av min far och hans historia, som jag betraktade de här gamla fina så värdefulla korten.

På den gulnade svart -vita bilden ovan står min farfar finklädd och med min pappa Åke på armen. Bredvid står lite blygt en av mina farbröder. De båda pojkarna bär små tidstypiska fina kostymer och kanske är det en högtidsdag i familjen. Det är tidigt 1930 -tal och en hel del oro och mörker i världen. Något som tycks avspeglas i min pappa Åkes blick vid tillfället. Ett par år tidigare och året efter pappas födelse, 1929, har Wall Street - kraschen i New York utmynnat i en ekonomisk depression som spridit sig till europa och övriga världen. Första världskrigets fasor har lite bleknat och Gustav den V är Sveriges regent. 1932 inträffar Kreugerkrachen i Sverige en händelse som får konsekvenser för många människor och sammanhang. 

Jag ser länge på min far, förmodligen 3-4 år gammal, i farfars famn och med sin ena lilla hand tätt mot sin pappas trygga bröst. Lille Åke ser inte glad ut, snarare missnöjd och lite allvarlig. Vad kände han egentligen i detta frusna ögonblick...? Sorgligt nog kom min fina farfar som var en konstnärssjäl med många strängar på sin lyra, att vad jag förstått, ungefär 15 år senare att hastigt gå bort i blödande magsår mitt uppe i sin livsgärning. Kvar blev stackars farmor med sina tre yngre barn och sitt stora hus. Pappa hade då redan lämnat hemmet och var frisörlärling i Hultsfred. Jag kan ana att han då i sorg och chock möjligen för all framtid stängde av sina känslor och låste dörren till sitt empatiska känslorum. Sånt händer, det vet vi idag, och jag har anat det i många år.

Åke blev min pappa, och mer och mer, en till synes känslokall och sadistisk person med en typisk beroendepersonlighet som plågade sin familj svårt. Och i min snälla, starka varma, men lite stukade mamma såg hans sitt offer... Jag tror, att jag har förlåtit pappa nu... efter alla år. Åtminstone hans person, men inte hans  onda gärningar. Men jag vill som alltid förstå, nå bortom det uppenbart synbara, fattbara. Jag upplevde, redan som barn, att han aldrig var riktigt glad på riktigt,  kunde inte känna kärlek och anknytning till en människa. Inte till mig eller mamma, bara äganderätt. Inför ett djur kunde han ibland, särskilt till hundar, visa sympati. Då kunde jag  som barn känna mig nästan lycklig för hans skull.

På ett annat foto nedan, där syskonen Stridh står i åldersordning, står pappa i mörka byxor och han är glad...! Det är läkande och healande för mig att veta att han antagligen varit "hel" och  frisk en gång som barn och kunnat känna glädje, och jag är så tacksam för det här fotot.



Den enda rätta vägen till förlåtelse är för mig att först nå förståelse. Och jag tittar igen på pappa i sin älskade pappas trygga famn, och frågar mig som så många gånger förut:

Vad fick den här lilla pojken och hans lilla barnahand att bli den som vuxen slår och misshandlar?
Det fullständiga svaret på den frågan kan nog bara min far själv ge, och kanske får jag aldrig veta. Men jag vill ändå fortsätta att, en bit i taget, och med högre krafters hjälp, gå förståelsens väg för att hitta full förlåtelse till pappa i mig själv...




måndag 19 september 2016

Mamma är lik sin mamma och det där med det sociala arvet......

Med värme i hjärtat minns jag hur det var när min kloka, och annars ganska rationella och realistiska mamma, nån enstaka gång skulle ut på nån längre resa med bil. Hon var en van vardagsförare men gillade inte att resa långt och tyckte mest att det var tryggast och bäst i hemmets vrå.

Men det hände när mina barn var små att vi på sommaren tillsammans tog en tur  till Öland för det tyckte alla om. En sån resa krävde sina förberedelser ansåg mamma... och inte mycket av den utrustning som kunde kopplas till alla eventualiteter, saknades när allt var packat inproppat och klart... inklusive vi själva.

En ölandsresa med start från lilla Målilla var på 70 -talet lite av en mindre utlandsresa och man var nästan lite rosig på kinden av upphetsning när man väl körde upp på den då, ganska nyinvigda mäktiga ölandsbron. Allt var frid och fröjd, förutom det att mamma, som var näst intill patologiskt rädd för BÅDE höga höjder och vatten, skrek rakt ut merparten av broresan, till barnens stora förtjusning, för de var vana... Och min mamma var också en bra aktris som sällan sparade på krutet i sina dramatiska, och ofta roliga utspel...Men det var egentligen synd om henne för hon var så rädd, men hon tvekade ändå aldrig att åka, det var lite typiskt för henne och lite av en styrka.

Mamma hade som sagt alltid packat för allt det där som både rimligen och orimligen" skulle kunde hända"... Och det scenariot att nån skulle bli hungrig det kunde hon inte stå ut med omtänksam som hon var. Till restaurangmat var hon skeptisk och brukade ofta säga "man vet aldrig hur det hygienmässigt ser ut bakom kulisserna...bättre att laga maten själv.". Följden av det resonemanget och i kombination med mammas "tendens" till dominans blev en massa mat, frukt och grönsaker, kaffe och bullar i fleeeera kylväskor...! Att vi alla fick plats i bilen var närmast ett under...!

Och tänka sig, inte helt oväntat och 60 -plussare som jag nu är, gör jag väldigt ofta som mamma Marianne gjorde... tänker ruskigt likadant och för att inte tala om hur lika känslouttrycken är! Det sociala arvet är en tung och förvisso genomslagskraftig faktor i våra liv det vill jag lova, och förstås nåt på både gott och ont. För allt jag känner igen i mig själv och som är "mammarelaterat" uppskattar jag förstås inte lika mycket. Så man får vakta på sig själv, hur man är och hur man gör, så man inte  överskattar affektionsvärdet av sitt sociala arv på olika plan. Och så typiskt är jag den som helst vill vara preparerad och förberedd för just alla eventualiteter, så man inte står där med fötterna i akuta problem som ställer till det...
Och ska maken och jag nån sällsynt gång ut och resa så blir jag trött bara av att tänka på de sjukt långa "att-göra- och -komma-ihåg -listor som jag presterar och bockar av innan själva trippen... Men, när det är gjort och man är på väg i sällskap med maken, handspriten, våtservetterna, handsalvan, näsdropparna,läppceratet, ett orimligt antal byten av kläder, inte minst underkläder, viktiga mediciner och oviktiga mediciner, då känns det hyfsat bra...
Beredskapen är god, och trygghetsbehovet växer banne mig i takt med åldern, och tänk att  jag nu så ofta gör precis som min gamla mor gjorde... och nu är det mig som barnen skrattar åt...!



torsdag 8 september 2016

Roliga funderingar hos frissan

Frekventerade min gulliga, vänligt pratsamma hårfrisörska i dag, besöket var mer än väl motiverat... kunde nästan göra typ flätor, när jag äntligen beställde tid... det finns ju så mycket annat roligt att göra ju.
Jag gillar verkligen atmosfären på de flesta friseringar, det doftar gott, ofta lite bra musik och trevliga okomplicerade frisörskor. Och så känner man med en gång när man sätter foten innanför dörren att här är platsen där alla kan "räddas" och åtgärdas, här finns inga hopplösa fall vad gäller hår och frisyrer. Det är jädrans bra tycker jag.

Och så är det ett utmärkt ställe att för en människointresserad som jag bedriva smygstudier av  beteenden, samtal, hår och olika skratt på. För man sitter oftast en bit ifrån varandra och ser nästan aldrig nån annan kund i ansiktet. Så man kan oftast agera tämligen osedd. Det blir därför så att säga, socialrealism på avstånd, och en del att iaktta och fundera över och ibland att skriva om.

Damfriseringar är demokratiska inrättningar där alla, oavsett vem de är, snällt får underkasta sig nån fånig plasthätta när det ska göras slingor, eller sitta med stripigt blött hår i olika huvudställningar och ibland ofrivilligt stirra sig själv i ansiktet, medan själva saxen gör jobbet. Jag gillar det med.

Och tänk att jag fick huvudmassage också, men den hade säkert känts mer behaglig, om jag som de flesta andra mer normala hade kunnat slappna av, och inte som nån fakir envisats med att hjälpa till och hålla upp huvudet så frissan kunde komma åt... fick nästan nackspärr som jag spände mig, lite typiskt mig faktiskt och synd på frisörskan som nog gjorde ett bra masagejobb.

Hur som helst, jag blev väl tillklippt och fin och nu kan jag banne mig inte göra några flätor, och tur är det...!