Tänk så fel det kan bli...
Redan i barndomen och under alldeles för många år av mitt vuxna liv har jag så dumt och fel släpat omkring på en mörk och hopplöst negativ inre bild av mig själv. En bild av den som är ful och fel och som inte riktigt duger, inte passar in, inte håller måttet - en dysfunktionell och missvisande bild helt enkelt. Och i ett retroperspektiv kan jag i dag se mig som en ganska patetisk självutnämnd martyr... Och förklaringen till det självföraktet låg långt bak i min ganska dramatiska historia...
Enligt min mamma var jag som liten ofta glad och hade barnets naturliga självförtroende. Och jag har faktiskt vissa minnesfragment av att jag verkligen kände att jag då med samma förutsättningar som andra "var på banan,"och att jag hade så mycket energi att jag ibland inte kunde stå stilla för jag var så glad, framåtriktad och nyfiken på livet. Men livet följer sin plan och i min familj hände saker- svårigheter som gjorde att jag för tidigt fick ta vuxenansvar. Och jag förvandlades då till en liten orolig, lillgammal ängslig flicka som hade alla sinnen vidöppna och som alltid var beredd att gripa in och rädda min mamma från pappas våldsamheter, vilket jag inte alltid kunde... Jag tappade den glädje som var en sådan stor del av mig och började lägga skam - och skuld - på mig själv för det som naturligtvis inte var mitt fel eller mitt ansvar, för de tillkortakommanden och den dysfunktion som mina föräldrar på olika sätt hade.
Men det hindrade mig inte från att också utveckla en mindre clownsida hos mig själv... För jag hade upptäckt att jag ibland kunde avstyra en uppåtgående spiral av aggressivitet hos min pappa om jag kunde påverka hans associationer, berätta någon rolig historia, eller ännu bättre, om jag matade hans ego och kunde stärka hans jagsvaghet genom att anknyta till något gammal lumparminne som han berättat, för det militära idealiserade han och där hade han en gång funnit sin plats och känt sig stark och säker. Då kunde han ibland lugna sig litet, och det där hade jag sett och förstått. Den här metoden fick jag senare nytta av i mitt jobb med oroliga gamla dementa människor, för kunde jag ibland lugna och stärka dem genom att bryta oron med positiva associationer och anknyta till deras yrkesverksamma tid eller till ett annat skede i livet då de var lugna, harmoniska, jordförankrade och trygga i en stark identitet. Barn i utsatta miljöer blir ofta otäckt anpassbara och översensibla, utvecklar lätt en stor lyhördhet och formas inte sällan till små duktiga diplomater och problemlösare, vilket senare i livet kan bli en gåva på både gott och ont...
Mina föräldrars problem och svagheter var förstås en produkt av de obearbetade sår och skador som de båda hade från sin respektive historia. Det är inte ovanligt att barn tar på sig vuxenvärldens skuld och blir små tappra korsbärare, och så många med mig har till priset av kraschade självbilder gjort likadant. Och tar man inte hand om det här i tid så risker trauman att gå i arv, i värsta fall i generationer, vilket lyckligtvis är mer sällsynt.
För mig som vuxen gick det till synes bra i livet och jag bildade tidigt familj och blev förstås en ganska överbesyddande mamma, som mest av allt ville ge mina älskade barn den trygghet som jag själv inte fått. Men naturligtvis fick de sprickor jag hade i mitt fundament, den osäkerhet jag bar på, en påverkan på mina barn, det kan jag se i dag och det är sorgligt. Men det min historia lärde mig var att vara öppen med känslor och våga vara sårbar, och det blev ett positivt arv till mina barn.
Jag började jobba i vården och skaffade mig ett yrke som jag älskade, och där fortsatte jag förstås att hjälpa och ta ansvar och oroa mig för att inte vara tillräckligt duktig eller bra nog. Och när jag fick beröm och uppskattning regredierade jag då och då och kände mig som den "lilla duktiga Ann" igen, den lilla flickan som kunde lugna, sprida god stämning, ta ansvar och ställa allt till rätta. Och länge levde jag i den villfarelsen att jag måste prestera för att bli älskad, sedd och bekräftad, för jag hade en sorglig brist på det sen barndomen. Men inom mig blev min självbild allt mindre och mörkare och talade till mig genom de larmsignaler som både kroppen, själen och psyket allt tätare och tydligare skickade mig.
Men mot bättre vetande lät jag allt rulla på och satte inte ner foten då heller, trots att jag nånstans hade en vetskap om hur illa det var, och att det inte skulle hålla i längden. Jag gjorde det för att mitt gamla invanda,"trygga" självdestruktiva förhållningssätt var att hålla locket på, för jag var så rädd för vad som skulle hända om grytan skulle koka över... Och jag var då fortfarande fast i ett känslomässigt medberoende, i en lojalitetskonflikt till min mamma som fått lida så mycket och som tyvärr mitt i livet för att döva sin ångest utvecklade ett svårt alkoholberoende. Det beroendet skulle långt senare, efter många komplikationer för hela familjen, ta min älskade, fina kloka mammas liv. Men i allt det här glömde jag bort mig själv... Och genom att förstå och hjälpa andra, kunde jag ofta avleda fokus från mitt eget underliggande behov av förståelse och hjälp. Det här var ett mönster som jag hade fastnat i, MEN som gick att släppa...!
För naturligtvis kom till slut den dag för nu 15 år sedan när jag gick jag in i väggen i mitt jobb, och jag gjorde det med eftertryck och så det bara small om det....! Men utbrändheten blev det utlösande, min hjälpare, min räddare, och det som till slut stack hål på ballongen... gamla trauman aktualiserades, ryggsäcken tömdes och allt låg där på bordet blottat och bart, illaluktande och smutsigt framför mig. Krisen var tydlig och ett faktum, den hade sin bestämda riktning, sitt absoluta syfte, och jobbade på som kriser brukar jobba. För tar du inte tag i krisen tar krisen alltid tag i dig... Nästan allt från min barndom kröp ibland motvilligt, men oftast med lätthet fram ur mörka bortglömda vrår av min historia, och i det förflutnas rum som jag för längesedan stängt dörren till. Det här blev början på den förändring av mitt liv som skulle leda till att jag till slut började se mig själv och mina beteendemönster utifrån och jag började ifrågasätta synen på mig - på Ann, och först då såg jag, accepterade jag att se, hur felaktig och orättvisande den bilden var!
Under en lång sjukskrivningsperiod återupptog jag mitt skrivande igen, det som jag alltid älskat och det blev, och har fortsatt att vara, en ganska framgångsrik terapi för mig Det blev så uppenbart att det var den lustfyllda kreativiteten som lugnade mig, som äntligen fick mig att lyssna till min egen röst, till det som verkligen var jag! Och jag förstod att det var i de här inre landskapen jag skulle vara, att det skulle hjälpa mig framåt, till min kärna, till den avskalade Ann, som precis som alla andra var värd den självklara villkorslösa kärleken! Det var något nästan religiöst över det här, men det var inte så att jag hittade Gud eller så, för honom hade jag redan upptäckt. Det var större än så, för jag började förstå att han nog inte var en sträng farbror med skägg som bara fanns i kyrkan, det blev för instängt och trångsynt för mig. Utan att han var kärlekskraften och det goda, snälla och välvilliga som någonstans finns i oss alla, och i allt det andra som lever och andas! Och det här var min melodi, den andliga, universella helheten! Och det här blev som en uppenbarelse, en "Lidnersk knäpp" för mig! För jag hade länge sökte den där helheten...
Så småningom blev nästa steg, som var ett naturligt steg, att igen närma mig det andliga och tankarna om en högre mening och ett större syfte med våra liv. Redan som liten och senare under tonåren funderade jag när allt var som värst kring det här, och jag tog mig tillbaka den nyfikenheten, till de frågorna och då började det hända saker i mitt liv! Jag började på ett djupare plan förstå att jag hörde ihop med allt det andra som lever och andas, och att jag, liksom alla andra faktiskt hade ett oförstörbart människovärde... Och det var min grej! Att jag faktiskt var helt okej redan från början, villkorslöst och helt oberoende av vad jag varit med om! Och jag jobbade hårt och envist med tanken att man ALDRIG per automatik ska låta smutsa ner sin egen självbild med de fel och dåliga vägval som nån annan gjort! Och inte heller låta egna fel och dikeskörningar göra det heller, för man behöver också kunna förlåta och förstå sina egna fel och snedsteg!
Men vägen till att tycka om sig själv på riktigt var för mig inte att desperat gripa efter en "jag - är - bäst - identitet", det är inget för mig, utan jag ville känna vi - känslan och glädjen i samhörighet, att var en del i ett större sammanhang där människovärdet är lika mellan människor oavsett prestation, tillkortakommanden, fel och brister! Och jag ville tycka om mig själv på riktigt och utan att drunkna i mitt eget självmedvetande.
I dag kan jag, efter många år av "spegelskräck", se min spegelbild och faktiskt gilla läget och jag känner mig inte längre smutsig inombords. Och det bästa av allt: Jag känner ingen bitterhet, det har jag faktiskt aldrig gjort. Och jag har genom ett större andligt medvetande och mer kunskap, kunnat se och förstå varför mina föräldrar blev som de blev, och faktisk kunnat förlåta dem. Men DET har varit det jobbigaste för mig, när det gäller min pappa. Men jag har fått med mig en del livs - och människokunskap under en ganska tuff resa och på en rätt så gropig och ibland nästan oframkomlig väg, och för det känner jag stor tacksamhet!
Så till alla er där ute som har samma sorgligt negativa, felaktiga självbild, och som kanske har liknande erfarenheter som jag, jag ömmar så för er alla, för jag vet hur det kan kännas!
Och jag vill så innerligt gärna från mitt hjärta ge er lite hopp och tröst:
Kära medsystrar och medbröder!
Tro mig, det är ALDRIG försent att göra slut med en gammal smutsig och dålig självbild som INTE är du!
Det finns alltid tid för en förändring som får dig att må bra, som får dig andas lätt igen och som ger dig tryggheten tillbaka!
Det ligger inget ädelt i att förminska sig själv!
Släpp det gamla, välkomna krisen - vändpunkten, och ta fram de gåvor och de goda egenskaper som du har!
Gör gärna det som är kreativt, lustfullt och roligt. Och se dig själv som den kompletta människa du är, har varit från början, och kommer fortsätta vara i evighetens perspektiv!
Och låt ALDRIG någon annan, och inte heller dig själv, förstöra och förmörka din självbild!
