Om mig


Namnet är Ann Danell, och jag är ett majbarn född i mitten av det optimistiska och ganska okomplicerade 50- talet. Jag är född och uppvuxen i det för mig idylliska Målilla. Numera bor jag i en annan idyll som heter Timmernabben.
 
Bakom mig har jag ett långt förflutet som undersköterska och livsbetraktare. Jag har en tid även jobbat som diakonassistent i Svenska Kyrkan, vilket var en rolig och lärorik tid.
Jag är gift med Jan, jag har tre barn och ett barnbarn, och jag är obotligt förtjust i djur, och då särskilt i hundar.
När jag inte skriver så läser jag det mesta jag kommer över, och jag tycker om musik, men lyssnar helst på det som ger mig en upplevelse. 

onsdag 28 december 2016

Det här budskapet vill jag gärna dela med mig av

Jag har märkt att jag vid den här tiden på året är särskilt mottaglig och receptiv för budskap från det som jag uppfattar som det universella alltet, eller den stora andliga och allomfattande kunskapsbanken. Paradoxalt nog upplever jag att jag på nåt sätt, som jag inte kan sätta fingret på, samtidigt är mer skör, sårbar och extra vemodig än annars. Men den andliga logiken följer sin plan och den liknar inte den som vi i allmänhet finner rimlig. Och jag kan inte komma förbi det faktum att flera naturkatastrofer och extremt väder också inträffat just kring den här tiden. kring det gamla årets slut och kring det nya årets början. Och kanske är det en allt för djärv teori att också jorden har en period av skörhet och sårbarhet vid den här tiden, men jag kan inte låta bli att snudda vid den tanken...

Vad gäller min ökade känslighet så kan det räcka med att jag ser ett gammalt foto eller dokumentär där nån far illa eller överges, då blir jag så oerhört berörd och mer än annars. Och jag kan  gripas av det faktum att de här människorna, eller djuren, på ett gammalt gulnat foto sen länge är döda och då knyter det sig i magen på mig över det så sorgliga... Och man undrar om det är tillåtet att vara så blödig vid fyllda 62... blir det här personlighetsdraget möjligen starkare med åren undrar jag...? Mot det här supervemodet har just då, i såna här stunder heller ögonblick, min absoluta tro och övertygelse på en fortsättning efter livet inte så ofta nån tröst att ge mig, och det är konstigt.  Jag blir bara så översköljd av sorg över separation, livets ändlighet och för att människor och djur inte längre har varandra, och över gamla tiders människor och liv.

För mig är det så att jag är som mest mottaglig för andliga budskap när jag sover och äntligen har släppt taget om min ofta ganska jobbiga oro. Och då precis mellan dröm och vaka, när jag alltid får den mest ljuvliga sömnen, då är i perioder min kanal klar och mottaglig. Och när jag mediterar, vilket jag egentligen har svårt för att göra, så har det verkligen satt fart på postgången där från andra sidan. Och jag är så tacksam för vad jag fått till mig

Och nu jag vill i all välmening dela med mig av ett tänkvärt budskap som jag fick till mig i mitt huvud strax före gryningen i går natt:

"DEN VÄRLD NI OFTA KLAGAR PÅ ÄR NI SJÄLVA MED OCH SKAPAR VARJE DAG. I SAMTAL OCH I MÖTEN MED VARANDRA
OCH GENOM ORD OCH GÄRNINGAR..."

.



tisdag 20 december 2016

Hälsan är föränderlig och när immunförsvaret sviktar visar sig vår Akilleshäl...

Akilles, en av den grekiska mytologins hjältar, doppades av sin mor i floden Styx för att han skulle bli osårbar. Men eftersom Akilles mamma höll honom i ena hälen så blev förstås den delen den punkt där sårbarheten ändå kunde slå till, och från den myten kommer uttrycket "akilleshäl".

Det här tycker jag är både väldigt intressant och träffande och fullt överförbart på människan i vår moderna tid.
För vem har inte just sina speciellt känsliga delar av kroppen - sin, eller sina "akilleshälar" där man är särskilt sårbar...? Och eftersom immunförsvaret är en verklig "Olle i grind" och som, beroende på om Olle är på plats och fit for fight och kan stänga grinden direkt, och innan baciller, virus och andra försvagande inkräktare hinner in i blodomloppet, så är immunförsvaret onekligen viktigt och oftast avgörande för om våra akilleshälar ger sig till känna eller om de går som segrare ur striden.

Själv är jag en typisk mag - och hudmänniska, och jag tror att vi med den akilleshälen är ganska tydligt överrepresenterade bland personer med hög känslighet, nära till känslor och med en viss psykisk sårbarhet. För huden är verkligen själens spegel och fungerar ju som en skyddsbarriär så väl faktiskt som symboliskt. Och så magen, där jag upplever att känslorna sitter, och uttryck som "en klump i magen," och "gå på magkänsla" talar sitt tydliga språk.

Det är ovärderligt bra att känna sig själv och sin kropp, sin själ och sitt känsloliv - hela, som jag brukar säga, humanpaketet. För då kan man i ganska mycket påverka sin helhetshälsa genom medvetenhet och genom att helt enkelt sköta sig och ta hand om sig själv efter bästa förstånd. Jag vill påstå att själva levandet, och inte minst förståelsen för orsak och verkan ur hälsosynpunkt, ibland nog kan bli onödigt komplicerat för dem som inte riktigt förmår, eller vill, se sig själv utifrån och som därför kanske missar en ofta väsentlig kunskap om sin egen person och kopplingarna livsstil och hälsa, och orsak och verkan kring faktorer som påverkar våra akilleshälar.

Jag tror för min del att immunförsvaret har en särskild och ganska autonom underavdelning som försvarar den psykiska - emotionella - själsliga hälsan. För vissa dagar känner jag mig så alldeles utomordentligt stark och just osårbar inom det området. De dagarna tål jag nästan allt, ser klarheter och förståelser så lätt, är bara så ovanligt klok och irriterar mig inte på något. Andra dagar är försvarsbemanningen låg och jag går lätt i sank. Blir lätt ledsen och uppgiven och har mindre tolerans för det mesta och ser inte lika lätt orsak och verkan. Men lyckligtvis är mitt psykiska immunförsvar oftast starkt och välfungerande även om jag kanske verkar lite knäpp och inte alltid är som andra.

Hur som helst... faktum kvarstår, hälsan - helhetshälsan, är trots allt föränderlig i båda riktningar och mycket tror jag förutsättningarna för den är kopplad till vår personlighet, våra livserfarenheter och hur vi tagit hand om dem, och att vi faktiskt är det vi tänker och känner. Och där i ligger ju föränderligheten och det är bra!

Jag har inte samma övertro på osårbarhet som Akilles mamma Thetis, och jag skräms en del av vår tids jakt på osårbarheten. För jag tror att våra svagheter kan lära oss ödmjukhet och att de får  oss att hålla huvudet i himlen och fötterna på jorden.

För hälsan är föränderlig, har ingen garanti och är ingens absoluta rättighet, och när immunförsvaret sviktar visar sig våra akilleshälar.

måndag 5 december 2016

Den sunda hälsosamma rädslan har en funktion och är släkt med både överlevnadsinstinkten och självbevarelsedriften.

Jag hörde en nyligen en intervju med en mycket duktig professionell bergsklättrare som framgångsrikt, men förstås inte alltid helt utan komplikationer, nått toppen på flera av världens högsta och  mest svårforcerade berg.

Den här mannen fick många bra frågor och de ganska utförliga svar han gav visade verkligen vilken seriös och klok klättrare han var. Han berättade om sin starka kärlek och den ständigt pågående passionen för bergsklättringen, om lusten till det stora äventyret, den ibland till synes omöjliga utmaningen och den enorma kick som det är förknippat med. Men också om den tomhet som tar vid när en bestigning är över och avklarad. Om sin längtan efter nya klättringar, större och högre berg och om problemlösningen inför varje gång omständigheterna blir svårare  och farligare, och när en bergsbestigning kan bli allt mer riskfylld.

Det här var intressant att lyssna på och så småningom gled intervjuaren in på frågan varför vissa personer söker sig till bergsklättring och andra liknande riskfyllda utmaningar och vad som är den egentliga drivkraften hos de här människorna. Den unge bergsklättraren svarade med att hänvisa till den hjärnforskning som visar på sambandet mellan hjärnans belöningscentrum och den frisättning av Dopamin som sker när vi ägnar oss åt lustfyllda, gärna spännande aktiviteter. Och jag tänker att den aktiviteten kan per definition, hos olika människor vara helt olika saker.

Alldeles på slutet av det här samtalet uttalar intervjuaren sin fulla beundran för bergsklättrarens bravader och för att han inte verkar vara rädd när han tar sig upp för så höga berg. Då svarar han så intressant och ganska oväntat: Jag är alltid rädd när jag klättrar, men låter aldrig rädslan ta över. Och den dag när jag inte längre känner en sund och motiverad rädsla för det som är farligt, som ju klättring kan vara, då kan det också bli farligt på riktigt! För rädslan gör att jag agerar nödvändigt försiktigt och behåller min respekt för berget, naturen och för liv och död.

Min slutsats efter det här, bekräftade vad jag tänkt och känt förut,  att det är skillnad på rädslor och rädslor och på rädslor och fruktan. Ett lagom mått av sund berättigad rädsla särskilt för det som vi inte riktigt kan omfatta med vårt förnuft eller våra sinnen, det vi inte känner igen och som inger fara, den är nära besläktad med klokhet, förnuft och självbevarelsedrift,  är ofta vägledande och kan göra skillnad...

Men fantasifyllda irrationella rädslor som vi alla, då och då, mer eller mindre styrs av, snarare förlamar oss och förvirrar, till ingen som helst nytta. Dess utom tenderar de att bli  permanenta och det är då som de som jag upplever, byter namn till Fruktan. Och att frukta det är för mig bara negativt och förblindande, vad det än gäller.

Och i dag när vi ofta uppmanas att vara orädda, äventyrliga och fartfyllda på många sätt så tror jag att det är en bra insikt att ha med sig att:

Den hälsosamma rädslan har sin funktion och är nära släkt med både överlevnadsinstinkten och självbevarelsedriften och kan ibland faktiskt göra skillnad mellan liv och död!