lördag 8 juli 2017
Anns Andrum: Bakom mycket psykosomatiskt illamående och missbru...
Anns Andrum: Bakom mycket psykosomatiskt illamående och missbru...: Jag har under mitt liv haft en del kontakter med människor som haft missbruk och med såna som dagligen och stundligen lever, eller snarare f...
Bakom mycket psykosomatiskt illamående och missbruk ligger ångest och rädslor inför liv och död...
Jag har under mitt liv haft en del kontakter med människor som haft missbruk och med såna som dagligen och stundligen lever, eller snarare försöker leva, med det vi kallar psykiska problem. Och bakom en ibland hård, tuff och avstängd attityd har jag, genom att vara lyssnande, fördomsfri och respektfull, så många gånger funnit spillrorna av en mycket mjuk och snäll, i grunden osjälvisk men inte sällan högkänslig, sårbar person. En människospillra som djupt där inom sig inget hellre vill, än att bli fri från sitt missbruk, göra rätt för sig och som drömmer om riktig gemenskap, och som både vill ge och ta emot kärlek. Sorgligt ofta har de här människorna också fötts in i lidanden, missbruk och otrygghet som givit dem många skador och oläkta sår. Och jag ömmar så för dessa arma människor...!
Jag har sett dem bli tårögda av att bli vänligt bemötta, sedda, kramade och lyssnade på. Jag har sett en ljusgnista tändas i deras ögon när jag bett dem berätta om oftast få lyckliga, men så dyrbara minnen från barndomen, jag har sett människan och det lilla svikna barnet i dem och blivit djupt berörd! Och jag har tyckt mig förstå ett och annat om sammanhang, och om orsak och verkan i en människas liv, och jag är tacksam för det för det har givit mig både insikter och en del kunskaper.
Min övertygelse är att bakom mycket av missbruk, tvångsmässiga vanor och livsmönster, depressioner, ibland permanent oro och annan psykosomatisk ohälsa, ligger en svår ångest och en ibland förlamande rädsla inför inför livets yttersta, kärva och ofrånkomliga villkor. Inför det mest demokratiska och rättvisa villkor som ingen av oss kommer undan: Livets ändlighet och att vi en gång ska skiljas från varandra. Och att vi lever NU en stund på jorden, men att vi en gång alla ska dö och sluta våra ögonlock. Och vad som händer mellan de här två stationerna, och när resan tar slut, det har vi lyckligtvis ingen aning om, det står helt enkelt bortom vår kontroll....
Och för en skadad mycket känslig människa kan livets hårda, icke förhandlingsbara villkor bli för mycket och oöverstigligt svåra, och då kan droger och missbruk, av olika slag, kännas som det enda skyddet och en den bedövning som för några timmar kan tysta livsångestens kalla, metalliska röst. Det här bör vi vara klara över och helst förstå helheten, när vi ser och förhåller oss till vad vi ofta slarvigt kallar, (och som jag tycker så illa om) "knarkare" och "tokstollar", för den kunskapen är, som jag tror, den enda djupgående och varaktiga förståelsen och bästa hjälpen, både som medmänniskor och i missbruksvården, vi kan ge de här människorna, av vilka vi själva lika gärna kunde ha varit en av....
Och kanske slår ett faktum av den här kalibern hårdare på oss nutida trygghetsberoende människor vars tillvaro i stort sett går ut på att ha just KONTROLL - stenkoll , planering och förutseende vad gäller så mycket...?
För saker händer omkring oss, människor blir sjuka och dör, olyckor och krig pågår världen kring. Men så länge det inte är direkt kopplat till oss själva och våra familjer så kan vi lättare slå det sorgliga ifrån oss, och lite blunda iför tillvarons ändlighet och det att villkoren inte är förhandlingsbara. Och efter ett tag är man på banan igen efter att ha stängt dörren till de där dystra rummen. Så måste det få vara för vi kan rimligen inte gå omkring och tänka på döden hela tiden, för vi är ju faktiskt här för att leva ett liv!
Äldre tiders människor i jordbrukssamhället fick dagligen bland djuren och naturen stå öga mot öga med livets hårda villkor när djur dog, när skörden slog fel och när maten inte räckte, och inte sällan dog barn vid födseln eller som små när de just börjat sin livsresa. Det är inte svårt att förstå att det här nog gjorde människor mer ödmjuka och tacksamma, och framför allt mer realistiska och klarsynta inför att livet är dyrbart och att det kan ta slut - när som helst. Och det tror jag var en sund och bra inställning som jordade människor och fick dem att stå med båda fötterna på jorden och med huvudet mot himlen i dubbel bemärkelse... Mot något större, något mäktigare i vars händer man lade sin tilltro till att allt nog hade sin mening och sitt högre syfte. Och den tidens människor förstod mer än i dag tror jag, att människan inte mår bra av att ha kontroll på allt... det är nog inte menat så.
När kontrollen av olika skäl går förlorad, när vi blir sjuka, krisar, eller drabbas av sorg och svårigheter, det är DÅ som vi oftast står med näsan mot den vägg där bilden av livets villkor, ändligheten och döden står klar och uppenbar....Då kan det bli mycket svårt och sorgligt och ångest och oro, det är mänskligt. Men i det här vilar en möjlighet att skaffa sig en solid grundplatta som hjälper en vidare fram genom ett gott och glädjefullt liv mot just den bakgrunden att inget varar för evigt...
Och jag är säker på att det är rena hälsopreventionen att tugga i sig lite varje dag, men att inte låta det ta över, av den sannaste av sanningar: Livet tar en gång slut och det gäller att leva rätt och riktigt och ta vara på alla möjligheter som det ger. Lita på att allting ordnar sig och att livet har sin plan och följer den, och att det sker alldeles utan min absoluta kontroll...! Och så att fatta och förstå att vi alla har OLIKA förutsättningar att möta och motstå svårigheter och att för en del är själva livsuppgiften i sig övermäktig...
Jag har sett dem bli tårögda av att bli vänligt bemötta, sedda, kramade och lyssnade på. Jag har sett en ljusgnista tändas i deras ögon när jag bett dem berätta om oftast få lyckliga, men så dyrbara minnen från barndomen, jag har sett människan och det lilla svikna barnet i dem och blivit djupt berörd! Och jag har tyckt mig förstå ett och annat om sammanhang, och om orsak och verkan i en människas liv, och jag är tacksam för det för det har givit mig både insikter och en del kunskaper.
Min övertygelse är att bakom mycket av missbruk, tvångsmässiga vanor och livsmönster, depressioner, ibland permanent oro och annan psykosomatisk ohälsa, ligger en svår ångest och en ibland förlamande rädsla inför inför livets yttersta, kärva och ofrånkomliga villkor. Inför det mest demokratiska och rättvisa villkor som ingen av oss kommer undan: Livets ändlighet och att vi en gång ska skiljas från varandra. Och att vi lever NU en stund på jorden, men att vi en gång alla ska dö och sluta våra ögonlock. Och vad som händer mellan de här två stationerna, och när resan tar slut, det har vi lyckligtvis ingen aning om, det står helt enkelt bortom vår kontroll....
Och för en skadad mycket känslig människa kan livets hårda, icke förhandlingsbara villkor bli för mycket och oöverstigligt svåra, och då kan droger och missbruk, av olika slag, kännas som det enda skyddet och en den bedövning som för några timmar kan tysta livsångestens kalla, metalliska röst. Det här bör vi vara klara över och helst förstå helheten, när vi ser och förhåller oss till vad vi ofta slarvigt kallar, (och som jag tycker så illa om) "knarkare" och "tokstollar", för den kunskapen är, som jag tror, den enda djupgående och varaktiga förståelsen och bästa hjälpen, både som medmänniskor och i missbruksvården, vi kan ge de här människorna, av vilka vi själva lika gärna kunde ha varit en av....
Och kanske slår ett faktum av den här kalibern hårdare på oss nutida trygghetsberoende människor vars tillvaro i stort sett går ut på att ha just KONTROLL - stenkoll , planering och förutseende vad gäller så mycket...?
För saker händer omkring oss, människor blir sjuka och dör, olyckor och krig pågår världen kring. Men så länge det inte är direkt kopplat till oss själva och våra familjer så kan vi lättare slå det sorgliga ifrån oss, och lite blunda iför tillvarons ändlighet och det att villkoren inte är förhandlingsbara. Och efter ett tag är man på banan igen efter att ha stängt dörren till de där dystra rummen. Så måste det få vara för vi kan rimligen inte gå omkring och tänka på döden hela tiden, för vi är ju faktiskt här för att leva ett liv!
Äldre tiders människor i jordbrukssamhället fick dagligen bland djuren och naturen stå öga mot öga med livets hårda villkor när djur dog, när skörden slog fel och när maten inte räckte, och inte sällan dog barn vid födseln eller som små när de just börjat sin livsresa. Det är inte svårt att förstå att det här nog gjorde människor mer ödmjuka och tacksamma, och framför allt mer realistiska och klarsynta inför att livet är dyrbart och att det kan ta slut - när som helst. Och det tror jag var en sund och bra inställning som jordade människor och fick dem att stå med båda fötterna på jorden och med huvudet mot himlen i dubbel bemärkelse... Mot något större, något mäktigare i vars händer man lade sin tilltro till att allt nog hade sin mening och sitt högre syfte. Och den tidens människor förstod mer än i dag tror jag, att människan inte mår bra av att ha kontroll på allt... det är nog inte menat så.
När kontrollen av olika skäl går förlorad, när vi blir sjuka, krisar, eller drabbas av sorg och svårigheter, det är DÅ som vi oftast står med näsan mot den vägg där bilden av livets villkor, ändligheten och döden står klar och uppenbar....Då kan det bli mycket svårt och sorgligt och ångest och oro, det är mänskligt. Men i det här vilar en möjlighet att skaffa sig en solid grundplatta som hjälper en vidare fram genom ett gott och glädjefullt liv mot just den bakgrunden att inget varar för evigt...
Och jag är säker på att det är rena hälsopreventionen att tugga i sig lite varje dag, men att inte låta det ta över, av den sannaste av sanningar: Livet tar en gång slut och det gäller att leva rätt och riktigt och ta vara på alla möjligheter som det ger. Lita på att allting ordnar sig och att livet har sin plan och följer den, och att det sker alldeles utan min absoluta kontroll...! Och så att fatta och förstå att vi alla har OLIKA förutsättningar att möta och motstå svårigheter och att för en del är själva livsuppgiften i sig övermäktig...
söndag 18 juni 2017
TONÅRENS KLARSYN INFÖR LIVETS ÄNDLIGHET OCH DET VEMODET GÅR I REPRIS NÄR MAN BLIR ÄLDRE...
Jag minns så väldigt väl hur livets kärva villkor och tankarna på döden- ändligheten och insikten om att det roliga, glada färgrika livet en gång tar slut drabbade mig på allvar i förpuberteten, det kändes som ett knytnävsslag rakt i magen. Se den dagen har jag burit på en skörhet och ett existentiellt vemod som ibland plågat mig men som lyckligtvis varit mindre kännbart under vissa åldrar.
Det här har inte varit bara dåligt utan också en drivkraft och en mycket bra inspirationskälla i mitt skrivande,och jag är tacksam för det.
Livet går fram i faser, och under 20-30- års-åldern och när barnen kom och växte upp var livet som för de flesta andra fyllt av handfast vardagsliv, jobb och barn. Under de åren och framåt har de där mer allvarliga tankarna kring tillvarons eviga frågor funnits i bakgrunden men jag har alltid känt att de står där stand by för att poppa upp i mig igen.
Och med åren kommer den där bekanta nostalgin och det bitterljuva vemodet smygande tillbaka då man vänder sig om och kan konstatera att den väg man tillryggalagt nu är betydligt längre än den man sannolikt har framför sig att gå...
Man stannar oftare än på många år upp och tittar i backspegeln, och gamla minnen från barndomsåren och tonåren ställer sig plötsligt nära och tätt intill en. Eftersom bild- och känslominnen tycks fungera efter "först in- sist ut" - principen så kan just en gammal låt eller ett kärt gulnat foto från ungdomen väcka upp en mängd känslor och minnen från det djupaste av en själv, och man kan under några ögonblick hämta upp 16- åringen eller 20- åringen från det inre rum, där i alla fall jag, har alla mina hittills genomlevda åldrar sparade och bevarade.
Med en förvånansvärd tydlighet kan man då igen retroaktivt få återuppleva både dofter och smakminnen, och man kan till och med inom sig känna hur det kändes att ta i sin gamla snyggkappa, hur tyget kändes mellan fingrarna eller hur det kändes att ha vissa skor på sig, eller hur favoritparfymen doftade.
För mig är musiken den effektivaste återkopplaren till ungdomstiden och därför lyssnar jag ofta på 60-tals musik, och då blir jag inte sällan väldigt berörd och ganska nostalgisk, men nästan alltid på ett skönt och behagligt sätt.
Jag tror att tonårstidens för många av oss ganska turbulenta känslovärld och klarsynen inför livets stora frågor och deras ofrånkomliga sanningar, inte utan anledning så att säga , går i repris i min ålder, 60-plus. Det är nog menat så av en vis natur att vi ska få lite hjälp med den här fasen i livet, inför en av de stora sista nyorienteringarna i tillvaron, genom att dels få återknyta till välbehaget i ungdomsåren, men också till allvaret kring "var, hur och varför", de frågor som kanske inte besökt oss sen vi var unga och nyfikna, men som nu knackar på dörren och vill in...på nytt. Den tanken tilltalar mig verkligen!
Det här kan röra om i de emotionella landskapen och man kan bli både lättrörd och orolig, men också befriande fnissig och lite skönt "ansvarslös".Men det tycker jag är något att vara tacksam för eftersom jag tror att det är bra för både kropp och själ att fyllas av olika känslor, bli berörd och kanske också kunna bearbeta livets händelser och upplevelser. Och ju äldre man får gåvan att bli desto mer angeläget blir det oundvikliga jobbet.
I bland möter man människor som inte riktigt verkar vara i synk med sin ålder, som konsekvent bär typiska tonårskläder, och som talar och beter sig som den upplagan av sig själv. Det här har jag upplevt i mitt jobb med äldre och mest bland kvinnor, och det har verkligen berört mig när jag känt att de så mycket längtat efter att vara unga, och antagligen mer sorglösa igen, som då -en gång för länge sen... De här människorna verkar inte riktigt bekväma med sig själva och inte med sin ålder, inte med tillvaron heller. Då tänker jag att den idealiseringen av ungdomstiden kan bli som ett skydd och en "självmedicinering genom att regrediera till tid då de mådde som bäst och var tryggast i livet. Och jag tror att det är så vi fungerar, att vi särskilt under svårigheter söker efter de starkaste identiteterna i oss själva, där vi varit lugnast, tryggast och mest funktionella, eller lyckligast helt enkelt, och det är för mig fullt förståeligt.
Den här teorin kom till användning för mig när jag jobbade i demensvården,( jag hade först utvunnit den ur min psykiskt sjuka pappa i barndomen) och den här insikten blev faktiskt till lugn och trygghet för mina patienter när jag kunde hjälpa dem genom att återknyta deras oroliga förvirrade sinnen till gamla minnesbilder från t.ex jobbidentiteter, eller från barndomen, för där kunde minnen lättare hämtas upp och fylla deras hålrum av självkänsla och identitet under senil oro och demens.
Så det är nog inte så konstigt att tonårens klarsyn och vemodet inför livets ändlighet går i repris när man blir äldre...det har nog sin absoluta mening tror jag...
För precis så vis är den kraft som är andevärldens signum.
Det här har inte varit bara dåligt utan också en drivkraft och en mycket bra inspirationskälla i mitt skrivande,och jag är tacksam för det.
Livet går fram i faser, och under 20-30- års-åldern och när barnen kom och växte upp var livet som för de flesta andra fyllt av handfast vardagsliv, jobb och barn. Under de åren och framåt har de där mer allvarliga tankarna kring tillvarons eviga frågor funnits i bakgrunden men jag har alltid känt att de står där stand by för att poppa upp i mig igen.
Och med åren kommer den där bekanta nostalgin och det bitterljuva vemodet smygande tillbaka då man vänder sig om och kan konstatera att den väg man tillryggalagt nu är betydligt längre än den man sannolikt har framför sig att gå...
Man stannar oftare än på många år upp och tittar i backspegeln, och gamla minnen från barndomsåren och tonåren ställer sig plötsligt nära och tätt intill en. Eftersom bild- och känslominnen tycks fungera efter "först in- sist ut" - principen så kan just en gammal låt eller ett kärt gulnat foto från ungdomen väcka upp en mängd känslor och minnen från det djupaste av en själv, och man kan under några ögonblick hämta upp 16- åringen eller 20- åringen från det inre rum, där i alla fall jag, har alla mina hittills genomlevda åldrar sparade och bevarade.
Med en förvånansvärd tydlighet kan man då igen retroaktivt få återuppleva både dofter och smakminnen, och man kan till och med inom sig känna hur det kändes att ta i sin gamla snyggkappa, hur tyget kändes mellan fingrarna eller hur det kändes att ha vissa skor på sig, eller hur favoritparfymen doftade.
För mig är musiken den effektivaste återkopplaren till ungdomstiden och därför lyssnar jag ofta på 60-tals musik, och då blir jag inte sällan väldigt berörd och ganska nostalgisk, men nästan alltid på ett skönt och behagligt sätt.
Jag tror att tonårstidens för många av oss ganska turbulenta känslovärld och klarsynen inför livets stora frågor och deras ofrånkomliga sanningar, inte utan anledning så att säga , går i repris i min ålder, 60-plus. Det är nog menat så av en vis natur att vi ska få lite hjälp med den här fasen i livet, inför en av de stora sista nyorienteringarna i tillvaron, genom att dels få återknyta till välbehaget i ungdomsåren, men också till allvaret kring "var, hur och varför", de frågor som kanske inte besökt oss sen vi var unga och nyfikna, men som nu knackar på dörren och vill in...på nytt. Den tanken tilltalar mig verkligen!
Det här kan röra om i de emotionella landskapen och man kan bli både lättrörd och orolig, men också befriande fnissig och lite skönt "ansvarslös".Men det tycker jag är något att vara tacksam för eftersom jag tror att det är bra för både kropp och själ att fyllas av olika känslor, bli berörd och kanske också kunna bearbeta livets händelser och upplevelser. Och ju äldre man får gåvan att bli desto mer angeläget blir det oundvikliga jobbet.
I bland möter man människor som inte riktigt verkar vara i synk med sin ålder, som konsekvent bär typiska tonårskläder, och som talar och beter sig som den upplagan av sig själv. Det här har jag upplevt i mitt jobb med äldre och mest bland kvinnor, och det har verkligen berört mig när jag känt att de så mycket längtat efter att vara unga, och antagligen mer sorglösa igen, som då -en gång för länge sen... De här människorna verkar inte riktigt bekväma med sig själva och inte med sin ålder, inte med tillvaron heller. Då tänker jag att den idealiseringen av ungdomstiden kan bli som ett skydd och en "självmedicinering genom att regrediera till tid då de mådde som bäst och var tryggast i livet. Och jag tror att det är så vi fungerar, att vi särskilt under svårigheter söker efter de starkaste identiteterna i oss själva, där vi varit lugnast, tryggast och mest funktionella, eller lyckligast helt enkelt, och det är för mig fullt förståeligt.
Den här teorin kom till användning för mig när jag jobbade i demensvården,( jag hade först utvunnit den ur min psykiskt sjuka pappa i barndomen) och den här insikten blev faktiskt till lugn och trygghet för mina patienter när jag kunde hjälpa dem genom att återknyta deras oroliga förvirrade sinnen till gamla minnesbilder från t.ex jobbidentiteter, eller från barndomen, för där kunde minnen lättare hämtas upp och fylla deras hålrum av självkänsla och identitet under senil oro och demens.
Så det är nog inte så konstigt att tonårens klarsyn och vemodet inför livets ändlighet går i repris när man blir äldre...det har nog sin absoluta mening tror jag...
För precis så vis är den kraft som är andevärldens signum.
fredag 2 juni 2017
En hyllning till alla de gamla fina, trogna äppelträd som blommar än en gång
De gamla äppelträden
I den tysta övergivna trädgården
står de gamla knotiga givmilda äppelträden ännu kvar...
Så milda och stilla, så älskansvärda de är.
De har så vackra vridna stammar,
formade av tidens kraft och många genomlevda dagar.
Förunderligt blommar grenarna på nytt än en gång,
som så många vårar förr.
Bara lite mindre, lite tröttare.
Bjuder generöst av sin tidlösa skönhet.
Så mycket kärlek som under sekler
samlats i de majestätiska träden...
Så många minnen av skratt, sorg och tårar.
Så mycket visdom samlad i de djupa hålrummen.
Jag ser med kärlek på dem alla. Låter blicken vila
i den vackra syn som bara ett åldrat, lite livstrött träd
kan bjuda ett mänskligt öga.
Medan kronan ännu blommar,
medan allting spirar än en gång,
viskar träden till lärkan som flyger förbi
att vara klok och ta vara på sin ungdom.
Bort flyger fågeln i ungdomlig yra
och hör alls ingenting.
Medan de gamla trädet minns
och begrundar många svunna vårar...
Ann, 2002
onsdag 31 maj 2017
MIN BEUNDRAN TILL DE KVINNOR SOM FATTAR MOD OCH SLUTGILTIGT DRAR SIG UR EN VÅLDSAM NEDBRYTANDE RELATION
Så många kvinnor världen över lever i i helvetet på jorden varje dag - i det inferno av lidande som det innebär att ha en relation med en våldsam, sadistisk man. Min egen mamma gjorde det och själv blev jag som så många andra barn en ofrivillig åskådare av detta hemska. Men jag lärde mig också en del om män och hur de ofta fungerar i relationer. Att män är klart överrepresenterade som våldsutövare i nära relationer är kalla fakta och väl känt, men man bör nog ändå komma ihåg, tycker jag, att det faktiskt också finns kvinnor som både psykiskt och fysiskt misshandlar sina män eller andra närstående, och då inte sällan sina egna barn. En tragisk företeelse som antagligen rymmer ett större mörkertal då man kan ana att många män, just utifrån schablonen av att den alltid "starkare" mannen inte hamnar i sån här våldssituation under en dominerande kvinna... och att barn inte alltid berättar eller kan tala för sig själva.
Orsakerna och det bakomliggande till att just män så ofta slår sin kvinna eller sina barn, och inte så sällan både och, finns förstås att hämta i de faktorer som styr sambandet till våldet, generellt också mellan män i samhället. Och ska man få bukt med, och kunna förebygga och bekämpa den här vidriga våldskulturen som varje dag kostar lidanden och liv, så anser jag att man måste öka kunskapen kring mäns sätt att tänka agera och deras så tydliga benägenhet, att repetera generationer av mäns syn på vad som är manligt och "stärkande" för mansidealet.
Man måste helt enkelt hitta de egentliga orsakerna till varför män företrädesvis tar till nävarna och "löser" sina konflikter på det här primitiva, destruktiva viset. Och jag envisas fortfarande med att det sannolikt mycket är en fråga om svar på förväntade genusbeteende och att man inte så lättvindigt kan koppla mäns våld mot kvinnor till att det här mönstret från början finns i mannen just för att han är man... Och man bör också hålla i minnet att varje man alltid är en fristående individ med ett bagage av arv, miljöpåverkan och ett spektrum av erfarenheter i livet. Så jag tror inte att man kan rubricera män generellt som potentiella misshandlare och våldsutövare mot kvinnor. Det är för mig en förenklad bild av ett allvarligt komplext samhällsproblem.
I dag vill jag jag hedra alla de kvinnor, och en och annan man, som liksom min egen mamma, TILL SLUT, fattade mod och vågade bryta sig ur en sån här plågsam våldsam, nedbrytande relation! Beröm till er som själva fann kraften till att ta detta steg, eller som vågade be om hjälpen från någon annan. Som hann bryta sig ur detta helvete med livet i behåll innan det värsta hände...! Jag vill hylla er alla för att ni lät förståndet och kraften i er själva segra i en till synes hopplös destruktiv livssituation! Jag önskar er ALLA att få börja LEVA på nytt igen och läkas och helas! Och jag önskar att ni alla ska kunna sudda ut en trasig missvisande självbild och ersätta den med en ny färgrik, frisk och rättvisande!
- Ingen, kvinna, barn eller man - ingen enda människa, i en pågående relation eller efter en separation, ska behöva ens nudda vid tanken på att skulden till situationen ligger i dem själva eller i hur de har agerat!
- Och till dem som ännu inte orkat, vågat eller förmått ta steget ut ur en våldsam relation vill jag säga: Bryt upp, tro på er själva, be om hjälp! Ni förtjänar ett gott och bra liv i frihet! Tro inte på fagra löften om bot och bättring, kvinnomisshandel är tecken på sjukdom och måste behandlas!
- Sluta att tycka synd om eller "förstå och förlåta" den som slår! Det är "att kasta pärlor för svin" och det hjälper ALDRIG någon part!
- Inse att den empatiska personlighet som du själv har ofta är rena magneten för en i grunden svag och våldsbenägen sadistisk man, och att din medkänsla många gånger tycks provocera mannen och skapa förakt för dig!
- Att be om hjälp kan innebära skillnad mellan liv och död! Tveka ALDRIG!
- Den dag du släpper och går vidare överlåter du till den som slår att själv ta ansvar för fortsättningen av sitt liv och sina gärningar. Det händer ALDRIG så länge du finns där som ett skenbart "stöd"!
Orsakerna och det bakomliggande till att just män så ofta slår sin kvinna eller sina barn, och inte så sällan både och, finns förstås att hämta i de faktorer som styr sambandet till våldet, generellt också mellan män i samhället. Och ska man få bukt med, och kunna förebygga och bekämpa den här vidriga våldskulturen som varje dag kostar lidanden och liv, så anser jag att man måste öka kunskapen kring mäns sätt att tänka agera och deras så tydliga benägenhet, att repetera generationer av mäns syn på vad som är manligt och "stärkande" för mansidealet.
Man måste helt enkelt hitta de egentliga orsakerna till varför män företrädesvis tar till nävarna och "löser" sina konflikter på det här primitiva, destruktiva viset. Och jag envisas fortfarande med att det sannolikt mycket är en fråga om svar på förväntade genusbeteende och att man inte så lättvindigt kan koppla mäns våld mot kvinnor till att det här mönstret från början finns i mannen just för att han är man... Och man bör också hålla i minnet att varje man alltid är en fristående individ med ett bagage av arv, miljöpåverkan och ett spektrum av erfarenheter i livet. Så jag tror inte att man kan rubricera män generellt som potentiella misshandlare och våldsutövare mot kvinnor. Det är för mig en förenklad bild av ett allvarligt komplext samhällsproblem.
I dag vill jag jag hedra alla de kvinnor, och en och annan man, som liksom min egen mamma, TILL SLUT, fattade mod och vågade bryta sig ur en sån här plågsam våldsam, nedbrytande relation! Beröm till er som själva fann kraften till att ta detta steg, eller som vågade be om hjälpen från någon annan. Som hann bryta sig ur detta helvete med livet i behåll innan det värsta hände...! Jag vill hylla er alla för att ni lät förståndet och kraften i er själva segra i en till synes hopplös destruktiv livssituation! Jag önskar er ALLA att få börja LEVA på nytt igen och läkas och helas! Och jag önskar att ni alla ska kunna sudda ut en trasig missvisande självbild och ersätta den med en ny färgrik, frisk och rättvisande!
- Ingen, kvinna, barn eller man - ingen enda människa, i en pågående relation eller efter en separation, ska behöva ens nudda vid tanken på att skulden till situationen ligger i dem själva eller i hur de har agerat!
- Och till dem som ännu inte orkat, vågat eller förmått ta steget ut ur en våldsam relation vill jag säga: Bryt upp, tro på er själva, be om hjälp! Ni förtjänar ett gott och bra liv i frihet! Tro inte på fagra löften om bot och bättring, kvinnomisshandel är tecken på sjukdom och måste behandlas!
- Sluta att tycka synd om eller "förstå och förlåta" den som slår! Det är "att kasta pärlor för svin" och det hjälper ALDRIG någon part!
- Inse att den empatiska personlighet som du själv har ofta är rena magneten för en i grunden svag och våldsbenägen sadistisk man, och att din medkänsla många gånger tycks provocera mannen och skapa förakt för dig!
- Att be om hjälp kan innebära skillnad mellan liv och död! Tveka ALDRIG!
- Den dag du släpper och går vidare överlåter du till den som slår att själv ta ansvar för fortsättningen av sitt liv och sina gärningar. Det händer ALDRIG så länge du finns där som ett skenbart "stöd"!
lördag 27 maj 2017
IBLAND VISUALISERAR JAG I MITT INRE ETT MÖTE MED MINA FÖRÄLDRAR OCH GENOMLYSER DE GAMLA EKON SOM DERAS RÖSTER GIVIT MIG PÅ GOTT OCH ONT...
När jag en gång inte längre finns önskar jag att mina barn kommer att minnas mig precis som den jag var, med alla de fel och brister och förtjänster och med alla de mer eller mindre goda egenskaper som är jag. Att de i ett realistiskt retroperspektiv ska kunna se "hela paketet" av mig, och förädla den insikten till en bra kunskap till gagn för sin egen utveckling till bra och goda människor.
Och jag hoppas genljuden av det som en gång kommit ur min mun, mina åsikter och uttalanden och värderingar, i deras öron ska få klinga oförvanskade, icke förskönade och inte bli idealiserade. Att barnen ska ha modet att också se mig som en människa som ibland kunde säga dumma oövertänkta saker och som inte alltid hade "rätt" eller var den bästa förebilden. Att de ska kunna betrakta mig som den människa jag var på gott och ont. Och mest av allt önskar jag att de ska behålla förståelsen för att det är så det ÄR att vara människa... och låta den insikten gå vidare till andra i deras liv och till nästa generation.
För jag tror, att det bästa man kan göra är att med öppen blick vända sig mot sin historia, spola tillbaka bandet och lyssna in vad våra föräldrar, som ju var våra allra första förebilder i livet, EGENTLIGEN uttryckte på olika sätt. Och att oavvänt genomskåda och utvärdera det som tidigt bygger bon i våra huvuden och öron, och det som inte sällan blir till livsvariga ekon och bilder i våra liv.
Hur ofta citerar jag själv inte min mamma utifrån en ibland lite idealiserad bild av henne och hennes åsikter...? Det kan rent psykologiskt, handla om rena efterkonstruktioner som man ibland mer eller mindre undermedvetet gör. För man så innerligt gärna VILL att ens älskade mamma eller pappa, i minnet, ska vara den förälder som man egentligen ville ha och behövde, men som man under uppväxten av olika skäl kanske inte alltid hade tillgången till. Själv kan jag paradoxalt nog ibland tycka synd om mina föräldrar för deras tillkortakommande i livet och liksom ta dem i försvar, fast min barndom var långt ifrån en Bullerbydröm...... Ett gammalt invant, improduktivt mönster som fortfarande lever kvar i mig.
Det är bara nyttigt att i anden möta sina gamla föräldrar på nytt, föreställa sig att man har dem framför sig, lägga örat mot sin historia och återkalla deras röster. Stanna upp, bortse från känslor och subjektiva minnen, och lyssna på vad de stod för och hade för värderingar och synsätt - egentligen. Kanske kan man då, upptäcka att de inte alltid var så bra och föredömliga, men ändå bara förstå och acceptera att det var så. För naturligtvis var/är de liksom alla vi andra - människor och föräldrar, med blandade förutsättningar för föräldrauppgiften. Och framför allt, var också DE under en pågående utveckling, i en växande mognad och påverkade av olika influenser, och inte minst av sitt förflutna och sin historia och egen uppväxt. Och var förstås alls inte färdiga med sin mänskliga utveckling, det ska man tänka på tycker jag.
Kan man lära sig att se det här, inte vända bort blicken och utan att idealisera och rationalisera, förkasta, eller i värsta fall, förtränga och motsäga sig verkligheten, så har man lärt sig nånting bra och nyttigt tror jag! Nämligen det, att vi inte i någon mening ÄR våra föräldrar eller det de gjorde eller inte förmådde att göra! Vi är alla enskilda , mer eller mindre självständiga individer, med högst egna förutsättningar som inte behöver göra om våra föräldrars misstag eller oreflekterat köra repris på deras livsval, genom att alltid lyssna till deras röster i våra huvuden!
Och det finns ingen som helst anledning till att vi måste vara "duktiga" och felfria eller behärska allt, och vi måste inte leva upp till föräldrars eller någon annans förväntningar! Det utvecklar oss inte som människor och hindrar oss bara från att vara vårt sanna, genuina "jag", och kan bli en mycket onödig ohälsofaktor.
Den här känslan kan inte sällan spöka ett helt liv hos en människa om man inte ser villfarelsen och inte tar fram den spökillusionen, ställer den på bordet och punkterar den...!
Men vi kan däremot göra selektiva val genom att använda det arv av värderingar, beteenden och det vi finner klokt från våra föräldrar, om det gagnar oss. Och vi BEHÖVER alls inte ägna oss åt nån retroaktiv rehabilitering av våra föräldrar eller anhöriga för att kunna stå ut med gamla minnesbilder eller för att "rädda" äreminnet av dem. Det leder ofta bara till dumma piedestal-positioneringar som vi inte sällan dumt och aningslöst, inplanterar som övermäktiga krav i oss själva.
Gamla minnesbilder och röster är ofta älskvärda, lärorika och värdefulla och laddade med helande affektioner. Men ibland också mindre betydelsefulla, mindre användbara, särskilt om man petar lite i dem och skrapar på förgyllningen... Och såna tycker jag att man efter en viss reflektion och genomlysning, helt osentimentalt men med försoning kan säga "hejdå" till och förpassa lång ifrån ens eget huvud och medvetande...! Och så kan man faktiskt tacka, för man brukar ofta kunna lära sig något av dem, om man vill och är öppen för det.
Men det viktiga är, att på det djupare planet, kunna erövra insikten att våra föräldrar och deras föräldrar, precis som vi själva och våra egna barn, ALLA - alltigenom, är och måste få vara, människor med de styrkor, begränsningar och "svagheter" som det naturligt innebär. Och oberoende av allt det.... kunna tillmäta oss vårt rättmätiga människovärde!!
Hur ofta citerar jag själv inte min mamma utifrån en ibland lite idealiserad bild av henne och hennes åsikter...? Det kan rent psykologiskt, handla om rena efterkonstruktioner som man ibland mer eller mindre undermedvetet gör. För man så innerligt gärna VILL att ens älskade mamma eller pappa, i minnet, ska vara den förälder som man egentligen ville ha och behövde, men som man under uppväxten av olika skäl kanske inte alltid hade tillgången till. Själv kan jag paradoxalt nog ibland tycka synd om mina föräldrar för deras tillkortakommande i livet och liksom ta dem i försvar, fast min barndom var långt ifrån en Bullerbydröm...... Ett gammalt invant, improduktivt mönster som fortfarande lever kvar i mig.
Det är bara nyttigt att i anden möta sina gamla föräldrar på nytt, föreställa sig att man har dem framför sig, lägga örat mot sin historia och återkalla deras röster. Stanna upp, bortse från känslor och subjektiva minnen, och lyssna på vad de stod för och hade för värderingar och synsätt - egentligen. Kanske kan man då, upptäcka att de inte alltid var så bra och föredömliga, men ändå bara förstå och acceptera att det var så. För naturligtvis var/är de liksom alla vi andra - människor och föräldrar, med blandade förutsättningar för föräldrauppgiften. Och framför allt, var också DE under en pågående utveckling, i en växande mognad och påverkade av olika influenser, och inte minst av sitt förflutna och sin historia och egen uppväxt. Och var förstås alls inte färdiga med sin mänskliga utveckling, det ska man tänka på tycker jag.
Kan man lära sig att se det här, inte vända bort blicken och utan att idealisera och rationalisera, förkasta, eller i värsta fall, förtränga och motsäga sig verkligheten, så har man lärt sig nånting bra och nyttigt tror jag! Nämligen det, att vi inte i någon mening ÄR våra föräldrar eller det de gjorde eller inte förmådde att göra! Vi är alla enskilda , mer eller mindre självständiga individer, med högst egna förutsättningar som inte behöver göra om våra föräldrars misstag eller oreflekterat köra repris på deras livsval, genom att alltid lyssna till deras röster i våra huvuden!
Och det finns ingen som helst anledning till att vi måste vara "duktiga" och felfria eller behärska allt, och vi måste inte leva upp till föräldrars eller någon annans förväntningar! Det utvecklar oss inte som människor och hindrar oss bara från att vara vårt sanna, genuina "jag", och kan bli en mycket onödig ohälsofaktor.
Den här känslan kan inte sällan spöka ett helt liv hos en människa om man inte ser villfarelsen och inte tar fram den spökillusionen, ställer den på bordet och punkterar den...!
Men vi kan däremot göra selektiva val genom att använda det arv av värderingar, beteenden och det vi finner klokt från våra föräldrar, om det gagnar oss. Och vi BEHÖVER alls inte ägna oss åt nån retroaktiv rehabilitering av våra föräldrar eller anhöriga för att kunna stå ut med gamla minnesbilder eller för att "rädda" äreminnet av dem. Det leder ofta bara till dumma piedestal-positioneringar som vi inte sällan dumt och aningslöst, inplanterar som övermäktiga krav i oss själva.
Gamla minnesbilder och röster är ofta älskvärda, lärorika och värdefulla och laddade med helande affektioner. Men ibland också mindre betydelsefulla, mindre användbara, särskilt om man petar lite i dem och skrapar på förgyllningen... Och såna tycker jag att man efter en viss reflektion och genomlysning, helt osentimentalt men med försoning kan säga "hejdå" till och förpassa lång ifrån ens eget huvud och medvetande...! Och så kan man faktiskt tacka, för man brukar ofta kunna lära sig något av dem, om man vill och är öppen för det.
Men det viktiga är, att på det djupare planet, kunna erövra insikten att våra föräldrar och deras föräldrar, precis som vi själva och våra egna barn, ALLA - alltigenom, är och måste få vara, människor med de styrkor, begränsningar och "svagheter" som det naturligt innebär. Och oberoende av allt det.... kunna tillmäta oss vårt rättmätiga människovärde!!
torsdag 18 maj 2017
Om det fantastiska med änglavakt och minnet från när mina barns pappa fick ett gudomligt ingripande...!
Bilder av vackra änglar med överjordiskt milda, kärleksfulla anletsdrag och stora skyddande vitglänsande vingar... Alltid har dessa bilder påverkat oss på olika sätt och fått människor att för en stund stanna upp i en stunds kontemplation och reflektera över liv och död.
Så många bonader som under historiens gång broderats av kvinnors flitiga händer. Med motiv av just ljusbringande skyddsänglar som laddade med kärlek, beskydd och en stark symbolkraft, givit så många människor känslan av tillit, trygghet och beskydd inför nattens vila. Det är nåt väldigt vackert med det tycker jag.
Men i min och så många andra människors verklighetsuppfattning är skyddsänglar inte bara vackra bilder utan också högst verkliga, om än inte jordiska varelser, som alltid har ingripit, och fortsätter träda in i våra liv, när vi drabbas av olyckor och när våra liv är i fara.
Vi är många som själva eller indirekt kan vittna om gudomlig hjälp och välsignelsen av änglavakt. Och varje gång det händer kommer man ett stort steg närmare livets verkliga mysterium och alltings mening närmare, ser klarare och känner en stor och ödmjuk tacksamhet, det har jag själv erfarit.
Jag ska berätta om en sådan händelse nu:
Tiden var sent 1970- tal och jag och min dåvarande man hade precis byggt hus i min hembygd. Två av barnen var då födda, vi var unga och friska, hade båda bra jobb och tillvaron rullade på utan större komplikationer, som den oftast gör under den där delen av livet.
Som den känsliga lite grubblande själ jag är så tänkte jag redan då på livets skörhet, och var inte sällan orolig för att något skulle hända och skada min familj. Men min starka övertygelse om ett högre beskydd var, som det alltid varit, min tröst i såna tankar.
Krister pendlade vid den här tiden mellan Målilla och Oskarshamn där han gick en vårdutbildning. Han hade turen att få samåka med annan ortsbo som jobbade som lärare i stan och det fungerade bra att de körde varannan dag.
Det hör till saken, och det vill jag särskilt framhålla, att min dåvarande man var känd för att ha en hög arbetsmoral och att alltid, dyka upp fast han var både febrig och sjuk, och jag kan bara komma ihåg att han under vår 22 -åriga relation bara var sjukskriven vid två tillfällen.
Vi hade olika uppfattningar om det här med att stanna hemma om man är sjuk, och om vad lojalitet mot en arbetsgivare och arbetskamrater egentligen är. Och så en dag vaknar Krister och känner sig som han sa "dålig", och jag minns i dag inte hur det yttrade sig, men det jag kommer ihåg är att jag typ "svimmade" av förvåning över att han så bestämt, och utan tidigare tecken, sjukskrev sig till skolan och meddelade sin samåkare att han fick köra själv till Oskarshamn den dagen...
Fram emot kvällen ringde mannen som Krister skulle ha åkt med och berättade det som fick oss alla att rysa ...
Han sa: " Ja du Krister, jag måste tala om för dig att du kan vara tacksam för att du inte var med mig i bilen i dag...!"
Jag fick sladd på vägen och voltade mot ett räcke... på höger sida där du skulle suttit blev bilen helt intryckt, medan förarsidan klarade sig och jag med, utan skador ...!"
Efter samtalet var vi båda rörande överens om att det inte var meningen att Krister skulle ut och till stan den dagen, inte sitta i den bilen vid just det tillfället...
Och vid ett sånt tillfälle blir det också väldigt tydligt att vi, fast vi inte alltid själva förstår det följer vår livsplan, och är det under resans gång ännu inte dags för avstigning så är det inte det, inte i förtid.... Och innan dess har vi gåvan att få beskydd och för tillfället lämplig hjälp av våra skyddsänglar och av den gudomliga kraften. Som båda naturligtvis vill att vi ska kunna fullfölja den livsuppgift som vi en gång i samförstånd med våra guider godkände och "signade"....
I dag finns mina barn pappa på andra sidan, eller är antagligen nere på jorden i en annan kropp och roll, säkert lika arbetsam som då, men säkert mycket klokare... Han fick lyckligtvis många år av liv efter den här remarkabla händelsen men dog ändå för tidigt.
Det här minnet lever i mig och jag vill genom det belysa det goda änglabeskydd som vi alla har, om vi vill och ber om det, allt enligt den fria viljans principer...
De finns där runt omkring oss om än för de flesta av oss osynliga....
och är alls inte bara andliga symboler, en vacker bild eller en bonad på väggen.
Andevärldens änglateam finns där, som jag tror, liksom bara i rummet bredvid. Och mellan oss
föreställer jag mig väggar som av glas, och aldrig är vi nog riktigt skilda åt - aldrig separerade, men står förmodligen ändå inte alltids i kontakt med varandra... För ibland måste vi ju också, alldeles själva få träna på att bli mer kloka och försiktiga och vidareutbilda oss i skyddsjobbet inför livets faror och farligheter, kan jag tro....
söndag 2 april 2017
Egoism och självcentrering kan ha sina orsaker och kunskap är nyckeln till den förståelsen.
Jag har själv minsann som alla andra mina dåliga egenskaper och en del svaga inslag i min personlighet. Konstigt vore det annars, eftersom människan ju är en mix och ett naturligt urval av just blandade egenskaper på gott och på ont.
Men hur mina mindre bra egenskaper uppfattas av andra, av min omvärld, det tror jag inte att jag själv är bäst på att bedöma, för där är jag förstås part i målet och en högst subjektiv bedömare.
Men ändå har man ju med åren utvecklat en viss självkännedom, så helt insiktslös om sin personlighet är man naturligtvis inte.
Och osökt kommer jag då in på det där med FÖRSTÅELSE, och hur viktig den är för när vi knallar omkring här på jorden tillsammans under ett, från det kosmiska perspektivet sett, mycket kort ögonblick av genomlevd tid.
I det sociala livet och bland människor, så måste jag säga att jag under mitt liv haft minst fördragsamhet med dem som är upprepat egoistiska och snåla och som är ogenerösa med sig själva och med det som de osjälviskt skulle kunna ge och berika andra med. Och jag tycker helt enkelt att det är väldigt osympatisk att vara sån.
Men jag är nyfiken på människor och jag vill lära mig mer, vill ändå FÖRSTÅ varför vissa så genomgående är så egofixerade, vissa så pass, att det verkar som om de nästan inte kan se nån annan om det inte handlar om att få hjälp eller fördelar för egen vinning. Jag har förstått att det naturligtvis finns MÅNGA olika orsaker till det här. Och jag vill fortsätta påminna mig själv om att inte moralisera, och aldrig döma någon innan jag, om det är möjligt, kan förstå det bakomliggande.
De människor som kallas för funktionsnedsatta (begränsade vill jag hellre säga) har man mycket att lära av. Och när det gäller den grupp som till exempel har neuropsykiatriska diagnoser inom Autismspektrumet, så kan man ibland bli frustrerad över att de tycks ha fastnat i en bubbla av egocentricitet och har svårt att se andras behov och känslor. Men har man en gång lärt känna en sån person så förstår man efter ett tag att det finns en del djupliggande orsaker till den här begränsningen och självcentreringen.
För en människa som finner livet och det sociala samspelet svårt, snårigt och stundtals obegripligt och som lider, skäms och plågas över sina tillkortakommanden går det naturligtvis åt massor av kraft och energi för att bara överleva. Och har man från början svårt att förstå de sociala koderna och läsa av kroppsspråk eller upplever att underförstådda budskap är näst intill obegripliga, då blir det antagligen inte så mycket, eller alls ingen, motivation kvar för att rikta sitt fokus mot nån annan. För det här som många av oss andra inte riktigt kan förstå är för dem med svagheter i förmågan till social interaktion, ett hästjobb som varje dag måste göras, och göras om i nya försök att göra "rätt".
En extra sten på bördan blir ju också att samma människor också har ett mer eller mindre begränsat intresse för andra människor och oftast inte heller ser vitsen med mellanmänskliga samtal där man ger och tar. Och det här får ju förstås också betydelse för förståelsen för andra människors tankar och känslor. Men det har oftast inget alls att göra med det som vi kallar för intelligens och bland många framstående, både nutida och i vår historia, kan vi hämta många framgångsrika vetenskapsmän och konstnärer, inte minst geniala musiker.
FÖRSTÅELSEN är verkligen kunskapens absoluta förutsättning. Men utan VILJAN till förståelse så blir all kunskap ett enbent, svajigt och kortvarigt bygge...
Men med lite god vilja kan ändå det mesta förstås av de allra flesta, och det är utvecklande för människan på flera plan att lära sig nåt om varför nån annan inte kan tänka , känna eller bete sig som en själv.
Jag tänker att också de egenskaper hos en person som vi absolut inte tycker om och finner osympatiska, som till exempel egoism och självupptagenhet, har sin förklaring.
Och också de förtjänar att genomlysas av kunskapen ljus för att vi, oberoende av vem vi är, ska förstå, hjälpa och stötta varandra!
Men hur mina mindre bra egenskaper uppfattas av andra, av min omvärld, det tror jag inte att jag själv är bäst på att bedöma, för där är jag förstås part i målet och en högst subjektiv bedömare.
Men ändå har man ju med åren utvecklat en viss självkännedom, så helt insiktslös om sin personlighet är man naturligtvis inte.
Och osökt kommer jag då in på det där med FÖRSTÅELSE, och hur viktig den är för när vi knallar omkring här på jorden tillsammans under ett, från det kosmiska perspektivet sett, mycket kort ögonblick av genomlevd tid.
I det sociala livet och bland människor, så måste jag säga att jag under mitt liv haft minst fördragsamhet med dem som är upprepat egoistiska och snåla och som är ogenerösa med sig själva och med det som de osjälviskt skulle kunna ge och berika andra med. Och jag tycker helt enkelt att det är väldigt osympatisk att vara sån.
Men jag är nyfiken på människor och jag vill lära mig mer, vill ändå FÖRSTÅ varför vissa så genomgående är så egofixerade, vissa så pass, att det verkar som om de nästan inte kan se nån annan om det inte handlar om att få hjälp eller fördelar för egen vinning. Jag har förstått att det naturligtvis finns MÅNGA olika orsaker till det här. Och jag vill fortsätta påminna mig själv om att inte moralisera, och aldrig döma någon innan jag, om det är möjligt, kan förstå det bakomliggande.
De människor som kallas för funktionsnedsatta (begränsade vill jag hellre säga) har man mycket att lära av. Och när det gäller den grupp som till exempel har neuropsykiatriska diagnoser inom Autismspektrumet, så kan man ibland bli frustrerad över att de tycks ha fastnat i en bubbla av egocentricitet och har svårt att se andras behov och känslor. Men har man en gång lärt känna en sån person så förstår man efter ett tag att det finns en del djupliggande orsaker till den här begränsningen och självcentreringen.
För en människa som finner livet och det sociala samspelet svårt, snårigt och stundtals obegripligt och som lider, skäms och plågas över sina tillkortakommanden går det naturligtvis åt massor av kraft och energi för att bara överleva. Och har man från början svårt att förstå de sociala koderna och läsa av kroppsspråk eller upplever att underförstådda budskap är näst intill obegripliga, då blir det antagligen inte så mycket, eller alls ingen, motivation kvar för att rikta sitt fokus mot nån annan. För det här som många av oss andra inte riktigt kan förstå är för dem med svagheter i förmågan till social interaktion, ett hästjobb som varje dag måste göras, och göras om i nya försök att göra "rätt".
En extra sten på bördan blir ju också att samma människor också har ett mer eller mindre begränsat intresse för andra människor och oftast inte heller ser vitsen med mellanmänskliga samtal där man ger och tar. Och det här får ju förstås också betydelse för förståelsen för andra människors tankar och känslor. Men det har oftast inget alls att göra med det som vi kallar för intelligens och bland många framstående, både nutida och i vår historia, kan vi hämta många framgångsrika vetenskapsmän och konstnärer, inte minst geniala musiker.
FÖRSTÅELSEN är verkligen kunskapens absoluta förutsättning. Men utan VILJAN till förståelse så blir all kunskap ett enbent, svajigt och kortvarigt bygge...
Men med lite god vilja kan ändå det mesta förstås av de allra flesta, och det är utvecklande för människan på flera plan att lära sig nåt om varför nån annan inte kan tänka , känna eller bete sig som en själv.
Jag tänker att också de egenskaper hos en person som vi absolut inte tycker om och finner osympatiska, som till exempel egoism och självupptagenhet, har sin förklaring.
Och också de förtjänar att genomlysas av kunskapen ljus för att vi, oberoende av vem vi är, ska förstå, hjälpa och stötta varandra!
fredag 31 mars 2017
Vissa människor är så HJÄRTEVÄNLIGA och bidrar till andras och sin egen hälsa...!
Världen är antagligen full av jättevänliga goa, snälla personer som verkligen tjänar godheten och den mellanmänskliga kärleken på riktigt.
Plötsligt, och ibland helt oväntat stöter man på en sån här välsignad vardagsförankrad jordängel. Ja, jag brukar kalla de här människorna så, för de förtjänar det och har full täckning för sin välvilja gentemot andra.
Det går nämligen inte att ta miste på när snällheten och medkänslan kommer ända inifrån och från hjärterummet, för den ger en tydlig återklang och man känner den i sitt eget hjärta...!
De här jordänglarna verkar aldrig förtröttas i sitt filantropiska arbete och tycks aldrig gå förbi en möjlighet att lyfta en medvarelse, och det gäller förstås också djur, med en välriktad innerlig portion uppmuntran eller medkänsla. De har ofta en utomordentligt god och djup förståelse för andra. Och det är därför som de jobbar med en sån hög kvalitet tror jag, och av den anledningen går deras goda gärningar i smått som i stort på djupet, och gör då skillnad i våra liv.
Jag har ibland, som många andra, lite besvär med hjärtklappning och tendens till stresshjärta, och om jag vid ett sånt tillfälle möter en sån här HJÄRTEVÄNLIG människa så får det en absolut och rent fysisk inverkan på mig. Jag blir lugnare, bättre till mods och hjärtrytm, tryck och puls lugnar
sig ... Tänk vad vi egentligen kan påverka varandra på flera plan och tyvärr också i en mer negativ riktning.
Men valet är mitt och alla andra är också fria att göra sina val i livet. Man kan välja sin uppdragsgivare och föredra antingen det ljusa eller jobba med negativa mörkare energier...
Lyckligtvis har de allra flesta av oss gjort valet att jobba livslångt för det goda: För vänlighet, godhet och kärlek, och det utgör den största av alla samlade motkrafter inför det negativa och onda i världen.
HJÄRTEVÄNLIGA människor är för mig de läkemänniskor som med sitt mogna, väl utvecklade sätt att vara, öppnar allas hjärtedörr ( i alla fall de allra flesta människors..) och som påverkar oss med så välstämda, balanserade energier att det gör gott och ger läkning och healing åt både kropp och själ!
Att få var en sån måste vara ett av de mest hedervärda uppdrag en människa kan få.
Gud välsigne alla HJÄRTEVÄNLIGA jordänglar och må de öka sin ljusa skara!
Och ge oss alla kraft och inspiration att kunna vara elever i den skolan!
Plötsligt, och ibland helt oväntat stöter man på en sån här välsignad vardagsförankrad jordängel. Ja, jag brukar kalla de här människorna så, för de förtjänar det och har full täckning för sin välvilja gentemot andra.
Det går nämligen inte att ta miste på när snällheten och medkänslan kommer ända inifrån och från hjärterummet, för den ger en tydlig återklang och man känner den i sitt eget hjärta...!
De här jordänglarna verkar aldrig förtröttas i sitt filantropiska arbete och tycks aldrig gå förbi en möjlighet att lyfta en medvarelse, och det gäller förstås också djur, med en välriktad innerlig portion uppmuntran eller medkänsla. De har ofta en utomordentligt god och djup förståelse för andra. Och det är därför som de jobbar med en sån hög kvalitet tror jag, och av den anledningen går deras goda gärningar i smått som i stort på djupet, och gör då skillnad i våra liv.
Jag har ibland, som många andra, lite besvär med hjärtklappning och tendens till stresshjärta, och om jag vid ett sånt tillfälle möter en sån här HJÄRTEVÄNLIG människa så får det en absolut och rent fysisk inverkan på mig. Jag blir lugnare, bättre till mods och hjärtrytm, tryck och puls lugnar
sig ... Tänk vad vi egentligen kan påverka varandra på flera plan och tyvärr också i en mer negativ riktning.
Men valet är mitt och alla andra är också fria att göra sina val i livet. Man kan välja sin uppdragsgivare och föredra antingen det ljusa eller jobba med negativa mörkare energier...
Lyckligtvis har de allra flesta av oss gjort valet att jobba livslångt för det goda: För vänlighet, godhet och kärlek, och det utgör den största av alla samlade motkrafter inför det negativa och onda i världen.
HJÄRTEVÄNLIGA människor är för mig de läkemänniskor som med sitt mogna, väl utvecklade sätt att vara, öppnar allas hjärtedörr ( i alla fall de allra flesta människors..) och som påverkar oss med så välstämda, balanserade energier att det gör gott och ger läkning och healing åt både kropp och själ!
Att få var en sån måste vara ett av de mest hedervärda uppdrag en människa kan få.
Gud välsigne alla HJÄRTEVÄNLIGA jordänglar och må de öka sin ljusa skara!
Och ge oss alla kraft och inspiration att kunna vara elever i den skolan!
söndag 12 mars 2017
VÄLDIGT LÄNG TRODDE JAG DET VAR NÅT FABRIKATIONSFEL PÅ MIG... MEN MED ÅREN KOM SVARET..
Jag har tänkt det länge och jag har sagt det förr, men jag säger det igen:
Vi är alla en del av en stor och väldigt brokig skara...! Och var och en bidrar vi med vårt eget speciella mönster och våra egenheter och inte minst med våra personligheter, till livets färgrika väv...
Att lära sig klockan, och det där med att förstå och fixa hur man knyter skorna. Att kunna orientera sig efter en karta och lära sig väderstrecken...
Att komma ihåg i vilken ordning man skulle göra vad i syslöjden, eller fatta och lära sig de regler som "magistern" ropade ut inför basketbollen eller brändbollen i skolan.
Att skynda sig så pass och att utan nervositet och oro få på sig kläderna efter gympan så man inte kom för sent till nästa lektion...
Allt det där var svåra saker som tog tid för mig att lära mig och framför allt att kunna göra praktik av när jag var barn, och nåt som de flesta lärde sig fort och utan några större problem. Vad jag kunde beundra dem för det! Det var främst när saker skulle göras efter en instruktion eller i en viss ordning som jag blev blockerad och osäker, fast jag tyckte om skolan och annars var ganska duktig i teoretiska ämnen, förutom matte som var närmast obegripligt för mig.
Redan då var jag lite smått nördig, tyckte om det svenska språket och älskade att bläddra i ordlistor och lära mig nya ord och betydelser, och jag riktigt smakade på dem genom att ibland helt enkelt skriva av dem i en liten bok jag hade. Det här gav mig trygghet för jag kände att språket var kravlöst och lite som en kompis som aldrig ställde några direkta tidskrav eller nån press på mig, bara fanns där och aldrig gjorde mig nervös. Jag roade mig ofta med att skriva små berättelser och i tonåren blev det förstås några dikter, inte särskilt bra men skrivarglöden saknade jag inte.
Gamla hus och gamla fotografier gillade jag också skarpt och jag kunde sitta länge och fantisera framför ett gulnat foto, om jag kände människorna eller inte spelade alls ingen roll. Det var bara så skönt och lite vemodigt att fundera hur personerna kanske en gång levat och haft det i sina liv.
Att vara långsam och drömmande och inte fatta enkla saker är inte helt komplikationsfritt för en liten skolflicka. Det som förstås låg bakom var att jag i grunden var osäker från början och när jag inte klarade att göra det de flesta andra kunna göra, så låste det sig förstås för mig, på flera plan och mest i huvudet, och jag hade glömt hur man egentligen gjorde. Hjärnan hade raderat och jag skämdes...
Men jag märkte att jag underligt nog ibland kunde intressera mig för och fatta en del svåra saker som andra barn ibland kunde tycka var både tråkiga och ganska ofattbara. Det här stärkte mig och jag kände mig duktig, och jag blev typiskt nog rätt så lillgammal. Det här har följt mig genom livet och det händer att jag än i dag inte alltid förstår en del enkla sammanhang som t.ex min man eller andra fattar direkt. Men det händer också att jag tycker mig förstå och kan lösa en del knepiga problem, gärna teoretiska, och ofta om det handlar om människor och mänskliga beteenden. Och då blir jag blir alltid lika stolt och glad.
När jag som vuxen blev undersköterska i äldrevården och först gick min utbildning så blev det förstås som det varit i skolan och gamla mönster upprepades.Jag var en typisk teoretiker och klarade proven galant, men att ta blodprover eller sätta katetrar var inte min bästa gren. Jag vande mig aldrig vid det och det låste sig ofta för mig - igen. Min styrka i jobbet var mitt intresse av att försöka förstå de gamlas behov och önskningar utifrån deras olika personligheter och erfarenheter jag älskade att hitta nya sätt att förbättra och utveckla vården, och det hände ganska ofta att jag faktiskt lyckades med det.
Eftersom jag är en typisk högkänslig människa så har jag svårt att orka med för stor social exponering och min psykiska dagsform kan variera. Det här har inte varit och är fortfarande inte problemfritt då jag samtidigt är social och ibland vill mer än vad mina sinnen och mitt psyke orkar... Men där är jag också lite paradoxal, för att vissa dagar kan det vara nästan omöjligt att gå in i en affär och handla, träffa folk eller att bjuda hem gäster. Men det har hänt - förr, att jag vissa dagar utan minsta osäkerhet eller rädsla kunnat leda kurser eller hålla en föreläsning om t.ex demensvård, för det är liksom mitt område och där är jag trygg och ganska säker.
Så här funkar jag och jag och jag tror inte längre att det är nåt fel på mig. Det handlar bara om att hitta sina styrkor och att förstå och acceptera sina så kallade svagheter.
Och om att få andra att göra detsamma, och att försöka förstå varandra i den där brokiga skaran där vi alla är en del och en länk av samma vikt och värde...!
Vi är alla en del av en stor och väldigt brokig skara...! Och var och en bidrar vi med vårt eget speciella mönster och våra egenheter och inte minst med våra personligheter, till livets färgrika väv...
Att lära sig klockan, och det där med att förstå och fixa hur man knyter skorna. Att kunna orientera sig efter en karta och lära sig väderstrecken...
Att komma ihåg i vilken ordning man skulle göra vad i syslöjden, eller fatta och lära sig de regler som "magistern" ropade ut inför basketbollen eller brändbollen i skolan.
Att skynda sig så pass och att utan nervositet och oro få på sig kläderna efter gympan så man inte kom för sent till nästa lektion...
Allt det där var svåra saker som tog tid för mig att lära mig och framför allt att kunna göra praktik av när jag var barn, och nåt som de flesta lärde sig fort och utan några större problem. Vad jag kunde beundra dem för det! Det var främst när saker skulle göras efter en instruktion eller i en viss ordning som jag blev blockerad och osäker, fast jag tyckte om skolan och annars var ganska duktig i teoretiska ämnen, förutom matte som var närmast obegripligt för mig.
Redan då var jag lite smått nördig, tyckte om det svenska språket och älskade att bläddra i ordlistor och lära mig nya ord och betydelser, och jag riktigt smakade på dem genom att ibland helt enkelt skriva av dem i en liten bok jag hade. Det här gav mig trygghet för jag kände att språket var kravlöst och lite som en kompis som aldrig ställde några direkta tidskrav eller nån press på mig, bara fanns där och aldrig gjorde mig nervös. Jag roade mig ofta med att skriva små berättelser och i tonåren blev det förstås några dikter, inte särskilt bra men skrivarglöden saknade jag inte.
Gamla hus och gamla fotografier gillade jag också skarpt och jag kunde sitta länge och fantisera framför ett gulnat foto, om jag kände människorna eller inte spelade alls ingen roll. Det var bara så skönt och lite vemodigt att fundera hur personerna kanske en gång levat och haft det i sina liv.
Att vara långsam och drömmande och inte fatta enkla saker är inte helt komplikationsfritt för en liten skolflicka. Det som förstås låg bakom var att jag i grunden var osäker från början och när jag inte klarade att göra det de flesta andra kunna göra, så låste det sig förstås för mig, på flera plan och mest i huvudet, och jag hade glömt hur man egentligen gjorde. Hjärnan hade raderat och jag skämdes...
Men jag märkte att jag underligt nog ibland kunde intressera mig för och fatta en del svåra saker som andra barn ibland kunde tycka var både tråkiga och ganska ofattbara. Det här stärkte mig och jag kände mig duktig, och jag blev typiskt nog rätt så lillgammal. Det här har följt mig genom livet och det händer att jag än i dag inte alltid förstår en del enkla sammanhang som t.ex min man eller andra fattar direkt. Men det händer också att jag tycker mig förstå och kan lösa en del knepiga problem, gärna teoretiska, och ofta om det handlar om människor och mänskliga beteenden. Och då blir jag blir alltid lika stolt och glad.
När jag som vuxen blev undersköterska i äldrevården och först gick min utbildning så blev det förstås som det varit i skolan och gamla mönster upprepades.Jag var en typisk teoretiker och klarade proven galant, men att ta blodprover eller sätta katetrar var inte min bästa gren. Jag vande mig aldrig vid det och det låste sig ofta för mig - igen. Min styrka i jobbet var mitt intresse av att försöka förstå de gamlas behov och önskningar utifrån deras olika personligheter och erfarenheter jag älskade att hitta nya sätt att förbättra och utveckla vården, och det hände ganska ofta att jag faktiskt lyckades med det.
Eftersom jag är en typisk högkänslig människa så har jag svårt att orka med för stor social exponering och min psykiska dagsform kan variera. Det här har inte varit och är fortfarande inte problemfritt då jag samtidigt är social och ibland vill mer än vad mina sinnen och mitt psyke orkar... Men där är jag också lite paradoxal, för att vissa dagar kan det vara nästan omöjligt att gå in i en affär och handla, träffa folk eller att bjuda hem gäster. Men det har hänt - förr, att jag vissa dagar utan minsta osäkerhet eller rädsla kunnat leda kurser eller hålla en föreläsning om t.ex demensvård, för det är liksom mitt område och där är jag trygg och ganska säker.
Så här funkar jag och jag och jag tror inte längre att det är nåt fel på mig. Det handlar bara om att hitta sina styrkor och att förstå och acceptera sina så kallade svagheter.
Och om att få andra att göra detsamma, och att försöka förstå varandra i den där brokiga skaran där vi alla är en del och en länk av samma vikt och värde...!
måndag 6 mars 2017
I dag på internationella kvinnodagen får du min postuma hyllning kära mormor!
Du var sannerligen inte den som tog plats eller ville synas, sånt var av underordnad betydelse för dig och du var inte särskilt vad vi i dag kallar social, till skillnad mot din dotter - min mamma. Och jag undrar om du själv förstod hur vacker lång, smärt och stilig du också var i din ungdom och långt fram i livet...?
Du föredrog att betrakta tillvaron och människorna och gärna på avstånd, i stället för att var med i händelsernas centrum. Och du tillhörde en av alla de kvinnor i historien som kom att hamna i skuggan av andra, och inte minst av männen i sina liv. I dag vill jag lyfta fram och hedra dig och alla dem!
Ofta satt du där i din fåtölj och lyssnade på radion, du älskade musik och du var en tyst och ganska introvert människa som inte hade svårt att vara i ditt eget sällskap. Du avskydde bråk och ovänskap mellan människor och när nån höjde rösten blev du tydligt en nyans blekare i ditt ansikte och du vred då besvärat på dig. Du saknade liksom redskap för strid, konflikt och självhävdelse och blev därför obekväm när det förväntades av dig. Men du hade andra och mer värdefulla gåvor än så...
Jag tyckte mycket om dig mormor och särskilt för din vänlighet och jag minns att du på något underligt sätt alltid var likadan, alltid snäll, vänlig och en smula onaturlig / osäker tyckte jag ibland. Du personifierade verkligen det uttryck som du ibland citerade: "Vänlighet är den rätta finheten hos en människa". Det hade du fått från din pappa Ruben och jag är säker på att han i sin tur hört det av sin mamma Emma, barnmorskan som på 1800 -talet följde sitt hjärtas önskan att hjälpa fattiga och sjuka.
Som tonåring kunde jag ibland bli lite irriterad över att du aldrig sa i från, uttryckte åsikter eller hävdade dig mer än du gjorde och jag tyckte ofta synd om dig. Du begärde inte mycket av livet och du gjorde egentligen aldrig anspråk på det livsrum som rättmätigt var ditt. Men det var som om du hade en inre kunskap om vad som var mer värt och viktigt och om det som stod över det världsliga... Men som vuxen förstod jag att du var ditt sanna jag och jag kom genom åren att beundra dig mer och mer.
Lilla mormor, du var med din lite drömmande blick ditt liv igenom nästan lite mystisk, som om du bar på en hemlighet, något outtalat ... Du var lite distanserad men aldrig sval eller kylig som de flesta andra människor kan vara, och du var ingen bullmormor men en fin människa att vara tillsammans med. Det var sorgen i dina mörkblå ögon jag tidigt såg och fann outgrundlig och jag kände ett vemod kring dig. Om den sorgen sa du aldrig någonting, och jag ville inte fråga... Du hade som många andra av historiens kvinnor tigit och lidit genom en del sorger och prövningar som förstås lämnade spår. Och du var i din uppväxt omgiven av fyra känslostarka systrar med ett öppet nästan sydländskt temperament, kanske kom du i kläm redan där...?
När du väntade min mamma blev du som trolovad sviken av fadern till barnet som bara inte dök upp där vid kyrktrappan....! VEM hade inte blivit olycklig för det och talat mycket om det...? Men det gjorde aldrig du mormor, du bar utan bitterhet det grymma kärlekssveket och andra sorger med behärskning och tålamod genom livet, och du tappade aldrig din mänskliga värdighet. Du var en särskild och intressant människa som jag tyvärr aldrig riktigt lärde känna, för det fanns hinder i dig, värn och skydd sen länge, och det hade förstås sin förklaring.
I år är det 30 år sedan du lämnade livet och jag är glad att jag fick så många år med dig och många härliga kaffestunder. Du berömde mig ibland men du kramades aldrig, och du sa att "det är huvud på dig Ann" och du tyckte jag hade humor, de orden bär jag med mig i hjärtat. Förmodligen tyckte du också jag hade humör... men det sa du aldrig finkänslig som du var... Jag är tacksam för att du fick träffa alla mina tre barn, och tänk att du hann få hålla min lille yngste, Petter, i din famn några gånger innan du gick bort.
Mormor du är för mig en riktig hjältinna och en sån god förebild med ditt vänliga blida väsen! Du lärde mig hur fint det är att vara snäll och vänlig, och för det är jag dig evigt tacksam! Och jag skulle önska att nutidens kvinnor hade modet att som du, mer våga vara mjuka och vänliga och skör -starka, utan rädsla för att vara "mesiga eller underdåniga". För det är inte alls detsamma och det behöver inte hindra kraften och styrkan i en kvinna.
Kära fina mormor lika ovanligt som ditt namn - Axi var, lika ovanlig var du som människa i den mest positiva betydelsen! Men jag har alltid undrat om du någonsin under din ganska långa levnad var en riktigt harmonisk, och om du egentligen fick vara riktigt lycklig? Jag är inte riktigt säker på det tyvärr... och du sa aldrig något om det, du var allt för anspråkslös. Därför tänder jag ett ljus för dig i dag och hedrar ditt ljusa fina minne på den stora kvinnodagen! Och jag önskar att du har det riktigt bra där du nu är, och att din goda själ kanske i ett nytt liv fått känna riktig lycka och glädje i livet, och att de mörka stänken av sorg i din kloka blick nu försvunnit...
Puss och kram lilla mormor, tack för ditt liv din vänlighet och ditt goda kvinnliga föredöme! Jag vet att vi träffar på varandra en gång igen...!
I dag min hyllning till min egen mammma och till andra kvinnor som kämpat och till slut vågat bryta en våldsam relation
Otäckt många kvinnor har världen över och genom historien suttit fast i en destruktiv ofta, inte sällan långvarig relation, med en våldsam man och utsatts för systematiskt upprepat fysiskt och psykiskt våld.Jag vill för riktighetens skull tillägga att det hänt och händer fortfarande att föRHÅLLANDETvara det motsatta:
lördag 25 februari 2017
HUR LÅNGT BÖR EGENTLIGEN VÅR FÖRSTÅELSE FÖR VARANDRA STRÄCKA SIG?
"Så mycket skit det händer hela tiden" sa en välklädd dam i min egen ålder i affären rakt ut i luften efter att ha kastat en blick på dagens feta löpsedlar, som inte helt otippat inte var nån särskilt upplyftande läsning, den här dagen heller....
Nu får man väl ändå säga att löpsedlar väldigt sällan visar en hel omvärldsbild och jag vill påstå att alla de goda, roliga och hoppingivande saker som ju faktiskt också händer där ute i den stora världen och runt omkring oss varje dag, är ganska dåligt representerade tycker jag.... Så man får praktisera sitt förnuft, och själv tänka till och balansera intryck och uttryck när man står där och gapar över den världsbild som nyhetsmakarna målar upp med sin breda pensel, för väldigt sällan har de koll på HELA BILDEN...
Och jag tänker, hur ofta har vi själva hela bilden av händelser och skeenden, och hur mycket förstår vi egentligen av det som ligger bakom? Finns det förresten en bortre gräns för hur mycket vår förståelse för våra medmänniskor eller för världens ondska egentligen kan sträcka sig ...? Det här är förstås en fråga om att både kunna och vilja, för det ena är otvetydigt beroende av det andra.... Kan man förstå men inte vill, så stupar det på det, och i de fall när viljan faktiskt finns men där själva förståelsen brister, så felar det ändå. Men jag tycker förstås att det sistnämnda exemplet är mer sympatiskt...
Det är inte lätt att vara människa och förmodligen finns det en orsak till det, men att därtill vara en bra människa ställer en hel del ytterligare krav, det har jag förstått och jag gillar det konceptet och jag köper det fullt ut.
Men att vara förstående, klok och vidsynt och ytterst bli accepterande, kan för vem som helst vara en nära nog övermäktig uppgift. Och det är fullt fattbart att vi då och då, trots vår goda vilja, fast goda intentioner, hamnar där i empatins återvändsgränd både uppgivna och resignerade, ibland till och med förbannade på det som är allt annat än gott i världen. I den gränden har jag själv gjort några besök genom min historia...
Det har blivit en del grubblerier kring det här för mig, men trots min mänskliga ofullkomlighet har jag ändå alltid kommit fram till samma sak: Man måste gå kärlekens väg, när det gäller allt... ! Det finns banne mig ingen som helst genväg till att förstå, lära sig och utvecklas och att se orsaker och samband, inte minst när det gäller det vi tycker är galenskaper hos varandra.
Så jag vill jag inte begränsa min vilja till det här för det ger oftast så bra utdelningar, förr eller senare, och man ska nog akta sig för att döma eller fördöma innan man har just HELA BILDEN... Och det må låta hur patetiskt som helst, men kärleken ÄR det bästa hjälpmedlet till nästan allt som rör det mellanmänskliga i våra liv, och det är sannolikt inte heller en slump att det är på det viset...
Och har man skaffat sig en viss förståelse för det här, så tror i alla fall jag att det är lite som med typ Postkodlotteriet, man investerar i sig själv och andra och ju fler andelar, ju mer gott kan man göra, och desto större blir utdelningen och vinsterna....! Med den skillnaden att här handlar det INTE om det materiella tillskottet i kassan.... Men man blir helt enkelt rik på mänsklig kärlek, via förståelsen och acceptansen för nån annan eller nåt annat!
Och jag ser det som att de dagar när jag inte orkar vara så förstående, när jag inte förmår vara en så bra och hygglig medmänniska jag borde, då är det liksom TILLFÄLLIGT AVBROTT I SÄNDNINGARNA från det där härligt, mystiska och spännande stället, nånstans där uppe, var ifrån en för mig gränslöst kärleksfull och tålmodig kraft ger mig, och alla andra som vill ta emot, den undervisning och den stöttning vi behöver i våra liv...!
Nu får man väl ändå säga att löpsedlar väldigt sällan visar en hel omvärldsbild och jag vill påstå att alla de goda, roliga och hoppingivande saker som ju faktiskt också händer där ute i den stora världen och runt omkring oss varje dag, är ganska dåligt representerade tycker jag.... Så man får praktisera sitt förnuft, och själv tänka till och balansera intryck och uttryck när man står där och gapar över den världsbild som nyhetsmakarna målar upp med sin breda pensel, för väldigt sällan har de koll på HELA BILDEN...
Och jag tänker, hur ofta har vi själva hela bilden av händelser och skeenden, och hur mycket förstår vi egentligen av det som ligger bakom? Finns det förresten en bortre gräns för hur mycket vår förståelse för våra medmänniskor eller för världens ondska egentligen kan sträcka sig ...? Det här är förstås en fråga om att både kunna och vilja, för det ena är otvetydigt beroende av det andra.... Kan man förstå men inte vill, så stupar det på det, och i de fall när viljan faktiskt finns men där själva förståelsen brister, så felar det ändå. Men jag tycker förstås att det sistnämnda exemplet är mer sympatiskt...
Det är inte lätt att vara människa och förmodligen finns det en orsak till det, men att därtill vara en bra människa ställer en hel del ytterligare krav, det har jag förstått och jag gillar det konceptet och jag köper det fullt ut.
Men att vara förstående, klok och vidsynt och ytterst bli accepterande, kan för vem som helst vara en nära nog övermäktig uppgift. Och det är fullt fattbart att vi då och då, trots vår goda vilja, fast goda intentioner, hamnar där i empatins återvändsgränd både uppgivna och resignerade, ibland till och med förbannade på det som är allt annat än gott i världen. I den gränden har jag själv gjort några besök genom min historia...
Det har blivit en del grubblerier kring det här för mig, men trots min mänskliga ofullkomlighet har jag ändå alltid kommit fram till samma sak: Man måste gå kärlekens väg, när det gäller allt... ! Det finns banne mig ingen som helst genväg till att förstå, lära sig och utvecklas och att se orsaker och samband, inte minst när det gäller det vi tycker är galenskaper hos varandra.
Så jag vill jag inte begränsa min vilja till det här för det ger oftast så bra utdelningar, förr eller senare, och man ska nog akta sig för att döma eller fördöma innan man har just HELA BILDEN... Och det må låta hur patetiskt som helst, men kärleken ÄR det bästa hjälpmedlet till nästan allt som rör det mellanmänskliga i våra liv, och det är sannolikt inte heller en slump att det är på det viset...
Och har man skaffat sig en viss förståelse för det här, så tror i alla fall jag att det är lite som med typ Postkodlotteriet, man investerar i sig själv och andra och ju fler andelar, ju mer gott kan man göra, och desto större blir utdelningen och vinsterna....! Med den skillnaden att här handlar det INTE om det materiella tillskottet i kassan.... Men man blir helt enkelt rik på mänsklig kärlek, via förståelsen och acceptansen för nån annan eller nåt annat!
Och jag ser det som att de dagar när jag inte orkar vara så förstående, när jag inte förmår vara en så bra och hygglig medmänniska jag borde, då är det liksom TILLFÄLLIGT AVBROTT I SÄNDNINGARNA från det där härligt, mystiska och spännande stället, nånstans där uppe, var ifrån en för mig gränslöst kärleksfull och tålmodig kraft ger mig, och alla andra som vill ta emot, den undervisning och den stöttning vi behöver i våra liv...!
tisdag 7 februari 2017
Vi vinner ingen ny mark åt jämställdheten genom att kategoriskt demonisera mannen och idealisera alla kvinnor...!
Hörde en i övrigt intelligent och vidsynt känd man som jag annars uppskattar, här om dagen i TV lite beskäftigt slänga ur sig att " alla män över 40 borde gå i terapi."
Bra, visst är det bra att också män inser att de har ett psyke och att de faktiskt förstår att det inte på något sätt hotar deras manliga identitet... det är föredömligt. För jag tror verkligen att det finns ett stort mörkertal av män som faktiskt går omkring och alldeles i onödan mår psykiskt dåligt och som hellre projicerar det på kroppen än att tar det rätta steget mot en bra psykolog för de är så rädda att verka "svaga" och omanliga," för en redig karl han har väl inte några problem med känslolivet, själen eller känslor"... typ. Och ännu mindre i dag när det styrande idealet oberoende av kön i hög grad är att vara osårbar, ohejdbar och högpresterande, och framför allt att vara STARK och orka ALLT...
I botten ligger fortfarande, förvånande och trots allt, bilden av kvinnan som den mjuka, känslosamma och sårbara, och som just därför mindre skamlöst kan erkänna sitt psyke och sina känslor, och att det faktiskt kan uppstå ett illamående där. Men det här är inte okomplicerat, för så länge den mjuka förenklade bilden är förbehållen kvinnan så underblåser den också den lika förenklade, konserverade bilden av det motsatta, det mansideal som låg, och fortfarande ligger till grund för patriarkatet. En dumhet blir liksom beroende av en annan och bildar en improduktiv symbios...
Det här tycker jag tål att tänkas på, för jämställdhet på riktigt är ett viktigt mål att jobba för. Och frågan är om vi egentligen på allvar är beredda att ömsesidigt och seriöst, släppa på de gamla genusrollerna och omvärdera förväntningarna på män och kvinnor ur ett mer allmänmänskligt perspektiv.... Vågar vi det, kan vi, eller vill vi ens det - på riktigt..? Och är vi av bekvämlighetsskäl eller av invand falsk trygghet, beredda att ta eventuella förluster? Och ser vi EGENTLIGEN vinsterna, de mer långsiktiga vinsterna av att se människor över könsgränserna?
Jag frågar för jag tycker att det fortfarande råder en viss motsägelsefullhet och ganska mycket inkonsekventa inslag i arbetet med jämställdhet mellan kvinnor och män i dag. Och att vi kvinnor liksom ganska ofta både tycks vilja äta men ändå behålla kakan ... Och det både förvirrar och bekymrar mig, för jag tycker att vi snart måste bestämma oss för hur vill att kvinnoidealet egentligen ska se ut...!
Anledningen till de hinder som finns på den feministiska framfartsvägen mot det ideala kvinnosamhället vill jag påstå är det bortglömda, ovedersägliga faktum att vi alla, mer än vi är ett kön, är MÄNNISKOR och i det fundamentet är mer lika än olika! Och det här måste vi ha i minnet för det är viktigare för jämställdheten än man kan tro!
Mot den här bakgrunden är jag alltså ingen vän av att "alla män över 40 bör gå i terapi" och jag skulle vara lika lite entusiastisk om samma påstående skulle gälla kvinnor i samma åldersgrupp. DÄRFÖR att vi är individer, olika människor med olika behov, skilda erfarenheter , värderingar och mognadsgrad. Och att vi måste ha rätt att få vara de hela människor med fel och brister , svagheter och förtjänster oberoende av kön vi ändå är!
Bra, visst är det bra att också män inser att de har ett psyke och att de faktiskt förstår att det inte på något sätt hotar deras manliga identitet... det är föredömligt. För jag tror verkligen att det finns ett stort mörkertal av män som faktiskt går omkring och alldeles i onödan mår psykiskt dåligt och som hellre projicerar det på kroppen än att tar det rätta steget mot en bra psykolog för de är så rädda att verka "svaga" och omanliga," för en redig karl han har väl inte några problem med känslolivet, själen eller känslor"... typ. Och ännu mindre i dag när det styrande idealet oberoende av kön i hög grad är att vara osårbar, ohejdbar och högpresterande, och framför allt att vara STARK och orka ALLT...
I botten ligger fortfarande, förvånande och trots allt, bilden av kvinnan som den mjuka, känslosamma och sårbara, och som just därför mindre skamlöst kan erkänna sitt psyke och sina känslor, och att det faktiskt kan uppstå ett illamående där. Men det här är inte okomplicerat, för så länge den mjuka förenklade bilden är förbehållen kvinnan så underblåser den också den lika förenklade, konserverade bilden av det motsatta, det mansideal som låg, och fortfarande ligger till grund för patriarkatet. En dumhet blir liksom beroende av en annan och bildar en improduktiv symbios...
Det här tycker jag tål att tänkas på, för jämställdhet på riktigt är ett viktigt mål att jobba för. Och frågan är om vi egentligen på allvar är beredda att ömsesidigt och seriöst, släppa på de gamla genusrollerna och omvärdera förväntningarna på män och kvinnor ur ett mer allmänmänskligt perspektiv.... Vågar vi det, kan vi, eller vill vi ens det - på riktigt..? Och är vi av bekvämlighetsskäl eller av invand falsk trygghet, beredda att ta eventuella förluster? Och ser vi EGENTLIGEN vinsterna, de mer långsiktiga vinsterna av att se människor över könsgränserna?
Jag frågar för jag tycker att det fortfarande råder en viss motsägelsefullhet och ganska mycket inkonsekventa inslag i arbetet med jämställdhet mellan kvinnor och män i dag. Och att vi kvinnor liksom ganska ofta både tycks vilja äta men ändå behålla kakan ... Och det både förvirrar och bekymrar mig, för jag tycker att vi snart måste bestämma oss för hur vill att kvinnoidealet egentligen ska se ut...!
Anledningen till de hinder som finns på den feministiska framfartsvägen mot det ideala kvinnosamhället vill jag påstå är det bortglömda, ovedersägliga faktum att vi alla, mer än vi är ett kön, är MÄNNISKOR och i det fundamentet är mer lika än olika! Och det här måste vi ha i minnet för det är viktigare för jämställdheten än man kan tro!
Mot den här bakgrunden är jag alltså ingen vän av att "alla män över 40 bör gå i terapi" och jag skulle vara lika lite entusiastisk om samma påstående skulle gälla kvinnor i samma åldersgrupp. DÄRFÖR att vi är individer, olika människor med olika behov, skilda erfarenheter , värderingar och mognadsgrad. Och att vi måste ha rätt att få vara de hela människor med fel och brister , svagheter och förtjänster oberoende av kön vi ändå är!
söndag 8 januari 2017
Vi skriver nu 2018 och det är dags för tidningsmakarna att göra praktik av välvilliga rop om mångfald och jämställdhet! Och låt oss också se"operfekta" vanliga människor av BÅDA kön på omslagen!
Det börjar nu bli smått irriterande, det faktum att snart nästan varenda veckotidning eller månadsmagasin regelmässigt har en omslagsbild på en företrädesvis ung kvinna, som förstås och förutsägbart är mycket snygg, "perfekt" och felfri i allt det som har med de yttre att göra.
Och mer sällan, eller aldrig ser vi den mänskliga mångfald av utseende, ålder, kön eller samhällsgrupp representeras på framsidan av en tidning. M -Magasin stack för några år sedan upp som en efterlängtad pionjär och ljusglimt i den här kompakta stagnationen av ensidiga förebilder, med Amelia själv i mogen ålder på framsidan, det var bra och hon har fortsatt med det, men tyvärr har hon då och då inte kunnat motstå förskönande retuscheringar, vilket hon sannerligen kunde ha klarat sig utan... Jag blir så förvånad över det här ytliga ... hela tiden. Det är allt bra märkligt att det är så, med tanke på att så många till synes kloka, reflekterande människor i dag säger sig värna om just mångfald och allas lika värde, och att de välvilliga ropen om att "alla är vackra på sitt sätt och duger som de är" skallar högt och inte minst från tidningsmakarna själva...
Men teori är förvisso fortfarande EN sak och praktiska tillämpningar någonting HELT annat... Och det blir särskilt tydligt i de sammanhang där köpkraften och pengarna allt mer överskuggar sunda ideal och egentligt innehåll, och media - och tidningsbranschen är ett sådant sammanhang.
Det här kommer för mig att handla om dubbla budskap och i förlängningen om ren och skär dubbelmoral faktiskt... och dubbelmoralen har jag svårt att svälja för den har en otäck konsistens och ger en konstgjord, äcklig smak i munnen...
För hur många är egentligen så dumma, att de med lite uppmärksamhet och eftertanke, INTE reagerar över att de välvilliga råden om att "älska sig själv och du är vacker som du är" blir nästan komiskt motsägelsefulla i förhållande till att man som tidning samtidigt utan att tveka, väljer att standardmässigt låta kvinnlig skönhet, ungdom och perfektion var en tidnings ansikte ut mot läsarna... ?!
Jag tycker det är dags att mediavärlden nu börjar använda sin enorma genomslagskraft till att ändra på det här och gå från hittills tomma ord, till handling, för att verkligen och på riktigt bidra till mångfald, genom att låta alla sorters utseenden, och fler män, inte bara kvinnor, och alla åldrar, få figurera på tidningsomslagen, även när det gäller så kallade typiska tjejtidningar eller kvinnomagasin!
För DET skulle nog göra skillnad i våra huvuden och sinnen, som ju är ganska hjärntvättade genom idealiseringen av perfektion och ungdom och kvinnlig könsstereotyp skönhet. Och förmodligen så skulle vi då mer ifrågasätta de här bakåtsträvande, konserverade skönhetsidealen som vi blivit så betagna av.
Och det är ju först när ord och budskap blir till handling som de får sin fulla kraft -. vad det än gäller, faktiskt!
Och mer sällan, eller aldrig ser vi den mänskliga mångfald av utseende, ålder, kön eller samhällsgrupp representeras på framsidan av en tidning. M -Magasin stack för några år sedan upp som en efterlängtad pionjär och ljusglimt i den här kompakta stagnationen av ensidiga förebilder, med Amelia själv i mogen ålder på framsidan, det var bra och hon har fortsatt med det, men tyvärr har hon då och då inte kunnat motstå förskönande retuscheringar, vilket hon sannerligen kunde ha klarat sig utan... Jag blir så förvånad över det här ytliga ... hela tiden. Det är allt bra märkligt att det är så, med tanke på att så många till synes kloka, reflekterande människor i dag säger sig värna om just mångfald och allas lika värde, och att de välvilliga ropen om att "alla är vackra på sitt sätt och duger som de är" skallar högt och inte minst från tidningsmakarna själva...
Men teori är förvisso fortfarande EN sak och praktiska tillämpningar någonting HELT annat... Och det blir särskilt tydligt i de sammanhang där köpkraften och pengarna allt mer överskuggar sunda ideal och egentligt innehåll, och media - och tidningsbranschen är ett sådant sammanhang.
Det här kommer för mig att handla om dubbla budskap och i förlängningen om ren och skär dubbelmoral faktiskt... och dubbelmoralen har jag svårt att svälja för den har en otäck konsistens och ger en konstgjord, äcklig smak i munnen...
För hur många är egentligen så dumma, att de med lite uppmärksamhet och eftertanke, INTE reagerar över att de välvilliga råden om att "älska sig själv och du är vacker som du är" blir nästan komiskt motsägelsefulla i förhållande till att man som tidning samtidigt utan att tveka, väljer att standardmässigt låta kvinnlig skönhet, ungdom och perfektion var en tidnings ansikte ut mot läsarna... ?!
Jag tycker det är dags att mediavärlden nu börjar använda sin enorma genomslagskraft till att ändra på det här och gå från hittills tomma ord, till handling, för att verkligen och på riktigt bidra till mångfald, genom att låta alla sorters utseenden, och fler män, inte bara kvinnor, och alla åldrar, få figurera på tidningsomslagen, även när det gäller så kallade typiska tjejtidningar eller kvinnomagasin!
För DET skulle nog göra skillnad i våra huvuden och sinnen, som ju är ganska hjärntvättade genom idealiseringen av perfektion och ungdom och kvinnlig könsstereotyp skönhet. Och förmodligen så skulle vi då mer ifrågasätta de här bakåtsträvande, konserverade skönhetsidealen som vi blivit så betagna av.
Och det är ju först när ord och budskap blir till handling som de får sin fulla kraft -. vad det än gäller, faktiskt!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)