Vissa människor är så HJÄRTEVÄNLIGA och bidrar till andras och sin egen hälsa...!

Världen är antagligen full av jättevänliga goa, snälla personer som verkligen tjänar godheten och den mellanmänskliga kärleken på riktigt.
Plötsligt, och ibland helt oväntat stöter man på en sån här välsignad vardagsförankrad jordängel. Ja, jag brukar kalla de här människorna så, för de förtjänar det och har full täckning för sin välvilja gentemot andra.
Det går nämligen inte att ta miste på när snällheten och medkänslan kommer ända inifrån och från hjärterummet, för den ger en tydlig återklang och man känner den i sitt eget hjärta...!

De här jordänglarna verkar aldrig förtröttas i sitt  filantropiska arbete och tycks aldrig gå förbi en möjlighet att lyfta en medvarelse, och det gäller förstås också djur, med en välriktad innerlig portion uppmuntran eller medkänsla. De har ofta en utomordentligt god och djup förståelse för andra. Och det är därför som de jobbar med en sån hög kvalitet tror jag, och av den anledningen går deras goda gärningar i smått som i stort på djupet, och gör då skillnad i våra liv.

Jag har ibland, som många andra, lite besvär med hjärtklappning och tendens till stresshjärta, och om jag vid ett sånt tillfälle möter en sån här HJÄRTEVÄNLIG människa så får det en absolut och rent fysisk  inverkan på mig. Jag blir lugnare, bättre till mods och hjärtrytm, tryck och puls lugnar
sig ... Tänk vad vi egentligen kan påverka varandra på flera plan och tyvärr också i en mer negativ riktning.

Men valet är mitt och alla andra är också fria att göra sina val i livet. Man kan välja sin uppdragsgivare och föredra antingen det  ljusa eller jobba med negativa mörkare energier...
Lyckligtvis har de allra flesta av oss gjort valet att jobba livslångt för det goda: För vänlighet, godhet och kärlek, och det utgör den största av alla samlade motkrafter inför det negativa och onda i världen.

HJÄRTEVÄNLIGA människor är för mig de läkemänniskor som med sitt mogna, väl utvecklade sätt att vara, öppnar allas hjärtedörr ( i alla fall de allra flesta människors..) och som påverkar oss med så välstämda, balanserade energier att det gör gott och ger läkning och healing åt både kropp och själ!

Att få var en sån måste vara ett av de mest hedervärda uppdrag en människa kan få.
Gud välsigne alla HJÄRTEVÄNLIGA jordänglar och må de öka sin ljusa skara!
Och ge oss alla kraft och inspiration att kunna vara elever i den skolan!

VÄLDIGT LÄNG TRODDE JAG DET VAR NÅT FABRIKATIONSFEL PÅ MIG... MEN MED ÅREN KOM SVARET..

Jag har tänkt det länge och jag har sagt det förr, men jag säger det igen:
Vi är alla en del av en stor och väldigt brokig skara...! Och var och en bidrar vi med vårt eget speciella mönster och våra egenheter och inte minst med våra personligheter, till livets färgrika väv...

Att lära sig klockan, och det där med att förstå och fixa hur man knyter skorna. Att kunna orientera sig efter en karta och lära sig väderstrecken...
Att komma ihåg i vilken ordning man skulle göra vad i syslöjden, eller fatta och lära sig de regler som "magistern" ropade ut inför basketbollen eller brändbollen i skolan.
Att skynda sig så pass och att utan nervositet och oro få på sig kläderna efter gympan så man inte kom för sent till nästa lektion...

Allt det där var svåra saker som tog tid för mig att lära mig och framför allt att kunna göra praktik av när jag var barn, och  nåt som de flesta lärde sig fort och utan några större problem. Vad jag kunde beundra dem för det! Det var främst när saker skulle göras efter en instruktion eller i en viss ordning som jag blev blockerad och osäker,  fast jag tyckte om skolan och annars var ganska duktig i teoretiska ämnen, förutom matte som var närmast obegripligt för mig.

Redan då var jag lite smått nördig, tyckte om det svenska språket och älskade att bläddra i ordlistor och lära mig nya ord och  betydelser, och jag riktigt smakade på dem genom att ibland helt enkelt skriva av dem i en liten bok jag hade. Det här gav mig trygghet för jag kände att språket var kravlöst och lite som en kompis som aldrig ställde några direkta tidskrav eller nån press på mig, bara fanns där och aldrig gjorde mig nervös. Jag roade mig ofta med att skriva små berättelser och i tonåren blev det förstås några dikter, inte särskilt bra men skrivarglöden saknade jag inte.

Gamla hus och gamla fotografier gillade jag också skarpt och jag kunde sitta länge och fantisera framför ett gulnat foto, om jag kände människorna eller inte spelade alls ingen roll. Det var bara så skönt och lite vemodigt att fundera hur personerna kanske en gång levat och haft det i sina liv.

Att vara långsam och drömmande och inte fatta enkla saker är inte helt komplikationsfritt för en liten skolflicka. Det som förstås låg bakom var att jag i grunden var osäker från början och när jag inte klarade att göra det de flesta andra kunna göra, så låste det sig förstås för mig, på flera plan och mest i huvudet, och jag hade glömt hur man egentligen gjorde. Hjärnan hade raderat och jag skämdes...

Men jag märkte att jag underligt nog ibland kunde intressera mig för och fatta en del svåra saker som andra barn ibland kunde tycka var både tråkiga och ganska ofattbara. Det här stärkte mig och jag kände mig duktig, och jag blev typiskt nog rätt så lillgammal. Det här har följt mig genom livet och det händer att jag än i dag inte alltid förstår en del enkla sammanhang som t.ex min man eller andra fattar direkt. Men det händer också att jag tycker mig förstå och kan lösa en del knepiga problem, gärna teoretiska, och ofta om det handlar om människor och mänskliga beteenden. Och då blir jag blir alltid lika stolt och glad.

När jag som vuxen blev undersköterska i äldrevården och först gick min utbildning så blev det förstås som det varit i skolan och gamla mönster upprepades.Jag var en typisk teoretiker och klarade proven galant, men att ta blodprover eller sätta katetrar var inte min bästa gren. Jag vande mig aldrig vid det och det låste sig ofta för mig - igen. Min styrka i jobbet var mitt intresse av att försöka förstå de gamlas behov och önskningar utifrån deras olika personligheter och erfarenheter jag älskade att hitta nya sätt att förbättra och utveckla vården, och det hände ganska ofta att jag faktiskt lyckades med det.

Eftersom jag är en typisk högkänslig människa så har jag svårt att orka med för stor social exponering och min psykiska dagsform kan variera. Det här har inte varit och är fortfarande inte problemfritt då jag samtidigt är social och ibland vill mer än vad mina sinnen och mitt psyke orkar... Men där är jag också lite paradoxal, för att vissa dagar kan det vara nästan omöjligt att gå in i en affär och handla, träffa folk eller att bjuda hem gäster. Men det har hänt - förr, att jag vissa dagar utan minsta osäkerhet eller rädsla kunnat leda kurser eller hålla en föreläsning om t.ex demensvård, för det är liksom mitt område och där är jag trygg och ganska säker.

Så här funkar jag och jag och jag tror inte längre att det är nåt fel på mig. Det handlar bara om att hitta sina styrkor och att förstå och acceptera sina så kallade svagheter.
Och om att få andra att göra detsamma, och att försöka förstå varandra i den där brokiga skaran där  vi alla är en del och en länk av samma vikt och värde...!

I dag på internationella kvinnodagen får du min postuma hyllning kära mormor!

Emma Axi Evelina, du var min mormor och du kom till världen i ett enkelt och ganska fattigt men kärleksfullt hem år 1905. Det var också året för unionsupplösningen och i ett helt annat Sverige och då Oscar den andre var landets kung.
Du var sannerligen inte den som tog plats eller ville synas, sånt var av underordnad betydelse för dig och du var inte särskilt vad vi i dag kallar social, till skillnad mot din dotter - min mamma. Och jag undrar om du själv förstod hur vacker lång, smärt och stilig du också var i din ungdom och långt fram i livet...?

 Du föredrog att betrakta tillvaron och människorna och gärna på avstånd, i stället för att var med i händelsernas centrum. Och du tillhörde en av alla de kvinnor i historien som kom att hamna i skuggan av andra, och inte minst av männen i sina liv. I dag vill jag lyfta fram och hedra dig och alla dem!

Ofta satt du där i din fåtölj och lyssnade på radion, du älskade musik och du var en tyst och ganska introvert människa som inte hade svårt att vara i ditt eget sällskap. Du avskydde bråk och ovänskap mellan människor och när nån höjde rösten blev du tydligt en nyans blekare i ditt ansikte och du vred då besvärat på dig. Du saknade liksom redskap för strid, konflikt och självhävdelse och blev  därför obekväm när det förväntades av dig. Men du hade andra och mer värdefulla gåvor än så...

Jag tyckte mycket om dig mormor och särskilt för din vänlighet och jag minns att du på något underligt sätt alltid var likadan, alltid snäll, vänlig och en smula onaturlig / osäker tyckte jag ibland. Du personifierade verkligen det uttryck som du ibland citerade: "Vänlighet är den rätta finheten hos en människa". Det hade du fått från din pappa Ruben och jag är säker på att han i sin tur hört det av sin mamma Emma, barnmorskan som på 1800 -talet följde sitt hjärtas önskan att hjälpa fattiga och sjuka.

Som tonåring kunde jag ibland bli lite irriterad över att du aldrig sa i från, uttryckte åsikter eller hävdade dig mer än du gjorde och jag tyckte ofta synd om dig. Du begärde inte mycket av livet och du gjorde egentligen aldrig anspråk på det livsrum som rättmätigt var ditt. Men det var som om du hade en inre kunskap om vad som var mer värt och viktigt och om det som stod över det världsliga... Men som vuxen förstod jag att du var ditt sanna jag och jag kom genom åren att beundra dig mer och mer.


Lilla mormor, du var med din lite drömmande blick ditt liv igenom nästan lite mystisk, som om du bar på en hemlighet,  något outtalat ...  Du var lite distanserad men aldrig sval eller kylig som de flesta andra människor kan vara, och du var ingen bullmormor men en fin människa att vara tillsammans med. Det var sorgen i dina mörkblå ögon jag tidigt såg och fann outgrundlig och jag kände ett vemod kring dig. Om den sorgen sa du aldrig någonting, och jag ville inte fråga... Du hade som många andra av historiens kvinnor tigit och lidit genom en del sorger och prövningar som förstås lämnade spår. Och du var i din uppväxt omgiven av fyra känslostarka systrar med ett öppet nästan sydländskt temperament,  kanske kom du i kläm redan där...?

När du väntade min mamma blev du som trolovad sviken av fadern till barnet som bara inte dök upp där vid kyrktrappan....! VEM hade inte blivit olycklig för det och talat mycket om det...? Men det gjorde aldrig du mormor, du bar utan bitterhet det grymma kärlekssveket och andra sorger med behärskning och tålamod genom livet, och du tappade aldrig din mänskliga värdighet. Du var en särskild och intressant människa som jag tyvärr aldrig riktigt lärde känna, för det fanns hinder i dig, värn och skydd sen länge, och det hade förstås sin förklaring.

I år är det 30 år sedan du lämnade livet och jag är glad att jag fick så många år med dig och många härliga kaffestunder. Du berömde mig ibland  men du kramades aldrig, och du sa att "det är huvud på dig Ann" och du tyckte jag hade humor, de orden bär jag med mig i hjärtat. Förmodligen tyckte du också jag hade humör... men det sa du aldrig finkänslig som du var... Jag är tacksam för att du fick träffa alla mina tre barn, och tänk att du hann få hålla min lille yngste, Petter, i din famn några gånger innan du gick bort.


Mormor du är för mig en riktig hjältinna och en sån god förebild med ditt vänliga blida väsen! Du lärde mig hur fint det är att vara snäll och vänlig, och för det är jag dig evigt tacksam! Och jag skulle önska att nutidens kvinnor hade modet att som du,  mer våga vara mjuka och vänliga och skör -starka, utan rädsla för att vara "mesiga eller underdåniga". För det är inte alls detsamma och det behöver inte hindra kraften och styrkan i en kvinna.  

Kära fina mormor lika ovanligt som ditt namn - Axi var, lika ovanlig var du som människa i den mest positiva betydelsen! Men jag har alltid undrat om du någonsin under din ganska långa levnad var en riktigt harmonisk, och om du egentligen fick vara riktigt lycklig? Jag är inte riktigt säker på det tyvärr... och du sa aldrig något om det, du var allt för anspråkslös. Därför tänder jag ett ljus för dig i dag och hedrar ditt ljusa fina minne på den stora kvinnodagen! Och  jag önskar att du har det riktigt bra där du nu är, och att din goda själ kanske i ett nytt liv fått känna riktig lycka och glädje i livet, och att de mörka stänken av sorg i din kloka blick nu försvunnit...

Puss och kram lilla mormor, tack för ditt liv din vänlighet och ditt goda kvinnliga föredöme! Jag vet att vi träffar på varandra en gång igen...!

I dag min hyllning till min egen mammma och till andra kvinnor som kämpat och till slut vågat bryta en våldsam relation

Otäckt många kvinnor har världen över och genom historien suttit fast i en destruktiv ofta, inte sällan långvarig relation, med en våldsam man och utsatts för systematiskt upprepat fysiskt och psykiskt våld.Jag vill för riktighetens skull tillägga att det hänt och händer fortfarande att föRHÅLLANDETvara det motsatta: