måndag 6 mars 2017

I dag på internationella kvinnodagen får du min postuma hyllning kära mormor!



Emma Axi Evelina, du var min mormor och du kom till världen i ett enkelt och ganska fattigt men kärleksfullt hem år 1905. Det var också året för unionsupplösningen och i ett helt annat Sverige och då Oscar den andre var landets kung.
Du var sannerligen inte den som tog plats eller ville synas, sånt var av underordnad betydelse för dig och du var inte särskilt vad vi i dag kallar social, till skillnad mot din dotter - min mamma. Och jag undrar om du själv förstod hur vacker lång, smärt och stilig du också var i din ungdom och långt fram i livet...?

 Du föredrog att betrakta tillvaron och människorna och gärna på avstånd, i stället för att var med i händelsernas centrum. Och du tillhörde en av alla de kvinnor i historien som kom att hamna i skuggan av andra, och inte minst av männen i sina liv. I dag vill jag lyfta fram och hedra dig och alla dem!

Ofta satt du där i din fåtölj och lyssnade på radion, du älskade musik och du var en tyst och ganska introvert människa som inte hade svårt att vara i ditt eget sällskap. Du avskydde bråk och ovänskap mellan människor och när nån höjde rösten blev du tydligt en nyans blekare i ditt ansikte och du vred då besvärat på dig. Du saknade liksom redskap för strid, konflikt och självhävdelse och blev  därför obekväm när det förväntades av dig. Men du hade andra och mer värdefulla gåvor än så...

Jag tyckte mycket om dig mormor och särskilt för din vänlighet och jag minns att du på något underligt sätt alltid var likadan, alltid snäll, vänlig och en smula onaturlig / osäker tyckte jag ibland. Du personifierade verkligen det uttryck som du ibland citerade: "Vänlighet är den rätta finheten hos en människa". Det hade du fått från din pappa Ruben och jag är säker på att han i sin tur hört det av sin mamma Emma, barnmorskan som på 1800 -talet följde sitt hjärtas önskan att hjälpa fattiga och sjuka.

Som tonåring kunde jag ibland bli lite irriterad över att du aldrig sa i från, uttryckte åsikter eller hävdade dig mer än du gjorde och jag tyckte ofta synd om dig. Du begärde inte mycket av livet och du gjorde egentligen aldrig anspråk på det livsrum som rättmätigt var ditt. Men det var som om du hade en inre kunskap om vad som var mer värt och viktigt och om det som stod över det världsliga... Men som vuxen förstod jag att du var ditt sanna jag och jag kom genom åren att beundra dig mer och mer.


Lilla mormor, du var med din lite drömmande blick ditt liv igenom nästan lite mystisk, som om du bar på en hemlighet,  något outtalat ...  Du var lite distanserad men aldrig sval eller kylig som de flesta andra människor kan vara, och du var ingen bullmormor men en fin människa att vara tillsammans med. Det var sorgen i dina mörkblå ögon jag tidigt såg och fann outgrundlig och jag kände ett vemod kring dig. Om den sorgen sa du aldrig någonting, och jag ville inte fråga... Du hade som många andra av historiens kvinnor tigit och lidit genom en del sorger och prövningar som förstås lämnade spår. Och du var i din uppväxt omgiven av fyra känslostarka systrar med ett öppet nästan sydländskt temperament,  kanske kom du i kläm redan där...?

När du väntade min mamma blev du som trolovad sviken av fadern till barnet som bara inte dök upp där vid kyrktrappan....! VEM hade inte blivit olycklig för det och talat mycket om det...? Men det gjorde aldrig du mormor, du bar utan bitterhet det grymma kärlekssveket och andra sorger med behärskning och tålamod genom livet, och du tappade aldrig din mänskliga värdighet. Du var en särskild och intressant människa som jag tyvärr aldrig riktigt lärde känna, för det fanns hinder i dig, värn och skydd sen länge, och det hade förstås sin förklaring.

I år är det 30 år sedan du lämnade livet och jag är glad att jag fick så många år med dig och många härliga kaffestunder. Du berömde mig ibland  men du kramades aldrig, och du sa att "det är huvud på dig Ann" och du tyckte jag hade humor, de orden bär jag med mig i hjärtat. Förmodligen tyckte du också jag hade humör... men det sa du aldrig finkänslig som du var... Jag är tacksam för att du fick träffa alla mina tre barn, och tänk att du hann få hålla min lille yngste, Petter, i din famn några gånger innan du gick bort.


Mormor du är för mig en riktig hjältinna och en sån god förebild med ditt vänliga blida väsen! Du lärde mig hur fint det är att vara snäll och vänlig, och för det är jag dig evigt tacksam! Och jag skulle önska att nutidens kvinnor hade modet att som du,  mer våga vara mjuka och vänliga och skör -starka, utan rädsla för att vara "mesiga eller underdåniga". För det är inte alls detsamma och det behöver inte hindra kraften och styrkan i en kvinna.  

Kära fina mormor lika ovanligt som ditt namn - Axi var, lika ovanlig var du som människa i den mest positiva betydelsen! Men jag har alltid undrat om du någonsin under din ganska långa levnad var en riktigt harmonisk, och om du egentligen fick vara riktigt lycklig? Jag är inte riktigt säker på det tyvärr... och du sa aldrig något om det, du var allt för anspråkslös. Därför tänder jag ett ljus för dig i dag och hedrar ditt ljusa fina minne på den stora kvinnodagen! Och  jag önskar att du har det riktigt bra där du nu är, och att din goda själ kanske i ett nytt liv fått känna riktig lycka och glädje i livet, och att de mörka stänken av sorg i din kloka blick nu försvunnit...

Puss och kram lilla mormor, tack för ditt liv din vänlighet och ditt goda kvinnliga föredöme! Jag vet att vi träffar på varandra en gång igen...!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar