Om mig


Namnet är Ann Danell, och jag är ett majbarn född i mitten av det optimistiska och ganska okomplicerade 50- talet. Jag är född och uppvuxen i det för mig idylliska Målilla. Numera bor jag i en annan idyll som heter Timmernabben.
 
Bakom mig har jag ett långt förflutet som undersköterska och livsbetraktare. Jag har en tid även jobbat som diakonassistent i Svenska Kyrkan, vilket var en rolig och lärorik tid.
Jag är gift med Jan, jag har tre barn och ett barnbarn, och jag är obotligt förtjust i djur, och då särskilt i hundar.
När jag inte skriver så läser jag det mesta jag kommer över, och jag tycker om musik, men lyssnar helst på det som ger mig en upplevelse. 

söndag 12 mars 2017

VÄLDIGT LÄNG TRODDE JAG DET VAR NÅT FABRIKATIONSFEL PÅ MIG... MEN MED ÅREN KOM SVARET..

Jag har tänkt det länge och jag har sagt det förr, men jag säger det igen:
Vi är alla en del av en stor och väldigt brokig skara...! Och var och en bidrar vi med vårt eget speciella mönster och våra egenheter och inte minst med våra personligheter, till livets färgrika väv...

Att lära sig klockan, och det där med att förstå och fixa hur man knyter skorna. Att kunna orientera sig efter en karta och lära sig väderstrecken...
Att komma ihåg i vilken ordning man skulle göra vad i syslöjden, eller fatta och lära sig de regler som "magistern" ropade ut inför basketbollen eller brändbollen i skolan.
Att skynda sig så pass och att utan nervositet och oro få på sig kläderna efter gympan så man inte kom för sent till nästa lektion...

Allt det där var svåra saker som tog tid för mig att lära mig och framför allt att kunna göra praktik av när jag var barn, och  nåt som de flesta lärde sig fort och utan några större problem. Vad jag kunde beundra dem för det! Det var främst när saker skulle göras efter en instruktion eller i en viss ordning som jag blev blockerad och osäker,  fast jag tyckte om skolan och annars var ganska duktig i teoretiska ämnen, förutom matte som var närmast obegripligt för mig.

Redan då var jag lite smått nördig, tyckte om det svenska språket och älskade att bläddra i ordlistor och lära mig nya ord och  betydelser, och jag riktigt smakade på dem genom att ibland helt enkelt skriva av dem i en liten bok jag hade. Det här gav mig trygghet för jag kände att språket var kravlöst och lite som en kompis som aldrig ställde några direkta tidskrav eller nån press på mig, bara fanns där och aldrig gjorde mig nervös. Jag roade mig ofta med att skriva små berättelser och i tonåren blev det förstås några dikter, inte särskilt bra men skrivarglöden saknade jag inte.

Gamla hus och gamla fotografier gillade jag också skarpt och jag kunde sitta länge och fantisera framför ett gulnat foto, om jag kände människorna eller inte spelade alls ingen roll. Det var bara så skönt och lite vemodigt att fundera hur personerna kanske en gång levat och haft det i sina liv.

Att vara långsam och drömmande och inte fatta enkla saker är inte helt komplikationsfritt för en liten skolflicka. Det som förstås låg bakom var att jag i grunden var osäker från början och när jag inte klarade att göra det de flesta andra kunna göra, så låste det sig förstås för mig, på flera plan och mest i huvudet, och jag hade glömt hur man egentligen gjorde. Hjärnan hade raderat och jag skämdes...

Men jag märkte att jag underligt nog ibland kunde intressera mig för och fatta en del svåra saker som andra barn ibland kunde tycka var både tråkiga och ganska ofattbara. Det här stärkte mig och jag kände mig duktig, och jag blev typiskt nog rätt så lillgammal. Det här har följt mig genom livet och det händer att jag än i dag inte alltid förstår en del enkla sammanhang som t.ex min man eller andra fattar direkt. Men det händer också att jag tycker mig förstå och kan lösa en del knepiga problem, gärna teoretiska, och ofta om det handlar om människor och mänskliga beteenden. Och då blir jag blir alltid lika stolt och glad.

När jag som vuxen blev undersköterska i äldrevården och först gick min utbildning så blev det förstås som det varit i skolan och gamla mönster upprepades.Jag var en typisk teoretiker och klarade proven galant, men att ta blodprover eller sätta katetrar var inte min bästa gren. Jag vande mig aldrig vid det och det låste sig ofta för mig - igen. Min styrka i jobbet var mitt intresse av att försöka förstå de gamlas behov och önskningar utifrån deras olika personligheter och erfarenheter jag älskade att hitta nya sätt att förbättra och utveckla vården, och det hände ganska ofta att jag faktiskt lyckades med det.

Eftersom jag är en typisk högkänslig människa så har jag svårt att orka med för stor social exponering och min psykiska dagsform kan variera. Det här har inte varit och är fortfarande inte problemfritt då jag samtidigt är social och ibland vill mer än vad mina sinnen och mitt psyke orkar... Men där är jag också lite paradoxal, för att vissa dagar kan det vara nästan omöjligt att gå in i en affär och handla, träffa folk eller att bjuda hem gäster. Men det har hänt - förr, att jag vissa dagar utan minsta osäkerhet eller rädsla kunnat leda kurser eller hålla en föreläsning om t.ex demensvård, för det är liksom mitt område och där är jag trygg och ganska säker.

Så här funkar jag och jag och jag tror inte längre att det är nåt fel på mig. Det handlar bara om att hitta sina styrkor och att förstå och acceptera sina så kallade svagheter.
Och om att få andra att göra detsamma, och att försöka förstå varandra i den där brokiga skaran där  vi alla är en del och en länk av samma vikt och värde...!