onsdag 31 maj 2017

MIN BEUNDRAN TILL DE KVINNOR SOM FATTAR MOD OCH SLUTGILTIGT DRAR SIG UR EN VÅLDSAM NEDBRYTANDE RELATION

 Så många kvinnor världen över lever i i helvetet på jorden varje dag - i det inferno av lidande som det innebär att ha en relation med en våldsam, sadistisk man. Min egen mamma gjorde det och själv blev jag som så många andra barn en ofrivillig åskådare av detta hemska. Men jag lärde mig också en del om män och hur de ofta fungerar i relationer. Att män är klart överrepresenterade som våldsutövare i nära relationer är kalla fakta och väl känt, men man bör nog ändå komma ihåg, tycker jag, att det faktiskt också finns kvinnor som både psykiskt och fysiskt misshandlar  sina män eller andra närstående, och då inte sällan sina egna barn. En tragisk företeelse som antagligen rymmer ett större mörkertal då man kan ana att många män, just utifrån schablonen av att den alltid "starkare" mannen inte hamnar i sån här våldssituation under en dominerande kvinna... och att barn inte alltid berättar eller kan tala för sig själva.

Orsakerna och det bakomliggande till att just män så ofta slår sin kvinna eller sina barn, och inte så sällan både och, finns förstås att hämta i de faktorer som styr sambandet till våldet, generellt också mellan män i samhället. Och ska man få bukt  med, och kunna förebygga och bekämpa den här vidriga våldskulturen som varje dag kostar lidanden och liv, så  anser jag att man måste öka kunskapen kring mäns sätt att tänka agera och deras så tydliga benägenhet, att repetera generationer av mäns syn på vad som är manligt och "stärkande" för mansidealet.

 Man måste helt enkelt hitta de egentliga orsakerna till varför män företrädesvis tar till nävarna och "löser" sina konflikter på det här primitiva, destruktiva viset. Och jag envisas fortfarande med att det sannolikt mycket är en fråga om svar på förväntade genusbeteende och att man inte så lättvindigt kan koppla mäns våld mot kvinnor till att det här mönstret från början finns i mannen just för att han är man...  Och man bör också hålla i minnet att varje man alltid är en fristående individ med ett bagage av arv, miljöpåverkan och ett spektrum av erfarenheter i livet. Så jag tror inte att man kan rubricera män generellt som potentiella misshandlare och våldsutövare mot kvinnor. Det är för mig en förenklad bild av ett allvarligt komplext samhällsproblem.

I dag vill jag jag hedra alla de kvinnor, och en och annan man, som liksom min egen mamma, TILL SLUT, fattade mod och vågade bryta sig ur en sån här plågsam våldsam, nedbrytande relation! Beröm  till er som själva fann kraften till att ta detta steg, eller som vågade be om hjälpen från någon annan. Som hann bryta sig ur detta helvete med livet i behåll innan det värsta hände...! Jag vill hylla er alla för att ni lät förståndet och kraften i er själva segra i en till synes hopplös destruktiv livssituation! Jag önskar er ALLA att få börja LEVA på nytt igen och läkas och helas! Och jag önskar att ni alla ska kunna sudda ut en trasig missvisande självbild och ersätta den med en ny färgrik, frisk och rättvisande!

-  Ingen, kvinna, barn eller man - ingen enda människa, i en pågående relation eller efter en separation, ska behöva ens nudda vid tanken på att skulden till situationen ligger i dem själva eller i hur de har agerat!

- Och till dem som ännu inte orkat, vågat eller förmått ta steget ut ur en våldsam relation vill jag säga: Bryt upp, tro på er själva, be om hjälp! Ni förtjänar ett gott och bra liv i frihet! Tro inte på fagra löften om bot och bättring, kvinnomisshandel är tecken på sjukdom och måste behandlas!

- Sluta att tycka synd om eller "förstå och förlåta" den som slår! Det är "att kasta pärlor för svin" och det hjälper ALDRIG någon part!

- Inse att den empatiska personlighet som du själv har ofta är rena magneten för en i grunden svag och våldsbenägen sadistisk man, och att din medkänsla många gånger tycks provocera mannen och skapa förakt för dig!

- Att be om hjälp kan innebära skillnad mellan liv och död! Tveka ALDRIG!

- Den dag du släpper och går vidare överlåter du till den som slår att själv ta ansvar för fortsättningen av sitt liv och sina gärningar. Det händer ALDRIG så länge du finns  där som ett skenbart "stöd"!

lördag 27 maj 2017

IBLAND VISUALISERAR JAG I MITT INRE ETT MÖTE MED MINA FÖRÄLDRAR OCH GENOMLYSER DE GAMLA EKON SOM DERAS RÖSTER GIVIT MIG PÅ GOTT OCH ONT...

När jag en gång inte längre finns önskar jag att mina barn kommer att minnas mig precis som den jag var, med alla de fel och brister och förtjänster och med alla de mer eller mindre goda egenskaper som är jag. Att de i ett realistiskt retroperspektiv ska kunna se "hela paketet" av mig, och förädla den insikten till en bra kunskap till gagn för sin egen utveckling till bra och goda människor.


Och jag hoppas genljuden av det som en gång kommit ur min mun, mina åsikter och uttalanden och värderingar, i deras öron ska få klinga oförvanskade, icke förskönade och inte bli idealiserade. Att barnen ska ha modet att också se mig som en människa som ibland kunde säga dumma oövertänkta saker och som inte alltid hade "rätt" eller var den bästa förebilden. Att de ska kunna betrakta mig som den människa jag var på gott och ont. Och mest av allt önskar jag att de ska behålla förståelsen för att det är så det ÄR att vara människa... och låta den insikten gå vidare till andra i deras liv och till nästa generation.

För jag tror, att det bästa man kan göra är att med öppen blick vända sig mot sin historia, spola tillbaka bandet och lyssna in vad våra föräldrar, som ju var våra allra första förebilder i livet, EGENTLIGEN uttryckte på olika sätt. Och att oavvänt genomskåda och utvärdera det som tidigt bygger bon i våra huvuden och öron, och det som inte sällan blir till livsvariga ekon  och bilder i våra liv.

Hur ofta citerar jag själv inte min mamma utifrån en ibland lite idealiserad bild av henne och hennes åsikter...?  Det kan rent psykologiskt, handla om rena efterkonstruktioner som man ibland mer eller mindre undermedvetet gör. För man så innerligt gärna VILL att ens älskade mamma eller pappa, i minnet, ska vara den förälder som man egentligen ville ha och behövde, men som man under uppväxten av olika skäl kanske inte alltid hade tillgången till. Själv kan jag paradoxalt nog ibland tycka synd om mina föräldrar för deras tillkortakommande i livet och liksom ta dem i försvar, fast min barndom var långt ifrån en Bullerbydröm...... Ett gammalt invant, improduktivt mönster som fortfarande lever kvar i mig.




Det är bara nyttigt att i anden möta sina gamla föräldrar på nytt, föreställa sig att man har dem framför sig, lägga örat mot sin historia och återkalla deras röster. Stanna upp, bortse från känslor och subjektiva minnen, och lyssna på vad de stod för och hade för värderingar och synsätt - egentligen. Kanske kan man då, upptäcka att de inte alltid var så bra och föredömliga, men ändå bara förstå och acceptera att det var så. För naturligtvis var/är de liksom alla vi andra - människor och föräldrar, med blandade förutsättningar för föräldrauppgiften. Och framför allt, var också DE under en pågående utveckling, i en växande mognad och påverkade av olika influenser, och inte minst av sitt förflutna och sin historia och egen uppväxt. Och var förstås alls inte färdiga med sin mänskliga utveckling, det ska man tänka på tycker jag.

Kan man lära sig att se det här, inte vända bort blicken och utan att idealisera och rationalisera, förkasta, eller i värsta fall, förtränga och motsäga sig verkligheten, så har man lärt sig nånting bra och nyttigt tror jag! Nämligen det, att vi inte i någon mening ÄR våra föräldrar eller det de gjorde eller inte förmådde att göra! Vi är alla enskilda , mer eller mindre självständiga individer, med högst egna förutsättningar som inte behöver göra om våra föräldrars misstag eller oreflekterat köra repris på deras livsval, genom att alltid lyssna till deras röster i våra huvuden!

Och det finns ingen som helst anledning till att vi måste vara "duktiga" och felfria eller behärska allt, och vi måste inte leva upp till föräldrars eller någon annans förväntningar! Det utvecklar oss inte som människor och hindrar oss  bara från att vara vårt sanna, genuina "jag", och kan bli en mycket onödig ohälsofaktor.
Den här känslan kan inte sällan spöka ett helt liv hos en människa om man inte  ser villfarelsen och  inte tar fram den spökillusionen, ställer den på bordet och punkterar den...!

Men vi kan däremot göra  selektiva val
genom att använda det arv av värderingar, beteenden och det vi finner klokt från våra föräldrar, om det gagnar oss. Och vi BEHÖVER alls inte ägna oss åt nån retroaktiv rehabilitering av våra föräldrar eller anhöriga för att kunna stå ut med gamla minnesbilder eller för att "rädda" äreminnet av dem. Det leder ofta bara till dumma piedestal-positioneringar som vi inte sällan dumt och aningslöst, inplanterar som övermäktiga krav i oss själva.

Gamla minnesbilder och röster är ofta älskvärda, lärorika och värdefulla och laddade med helande affektioner. Men ibland också  mindre betydelsefulla, mindre användbara, särskilt om man petar lite i dem och skrapar på förgyllningen... Och såna tycker jag att man efter en viss reflektion och genomlysning, helt osentimentalt men med försoning kan säga "hejdå" till och förpassa lång ifrån ens eget huvud och medvetande...! Och så kan man faktiskt tacka, för man brukar ofta kunna lära sig något av dem, om man vill och är öppen för det.

Men det viktiga är, att på det djupare planet, kunna erövra insikten att våra föräldrar och deras föräldrar, precis som vi själva och våra egna barn, ALLA - alltigenom,  är och måste få vara, människor med de styrkor, begränsningar och "svagheter" som det naturligt innebär. Och oberoende av allt det.... kunna tillmäta oss vårt rättmätiga människovärde!!
  

torsdag 18 maj 2017

Om det fantastiska med änglavakt och minnet från när mina barns pappa fick ett gudomligt ingripande...!




Bilder av vackra änglar med överjordiskt milda, kärleksfulla anletsdrag och stora skyddande vitglänsande vingar... Alltid har dessa bilder påverkat oss på olika sätt och fått människor att för en stund stanna upp i en stunds kontemplation och reflektera över liv och död.

Så många bonader som under historiens gång broderats av kvinnors flitiga händer. Med motiv av just ljusbringande skyddsänglar som laddade med kärlek, beskydd och en stark symbolkraft,  givit så många människor känslan av tillit, trygghet och beskydd inför nattens vila. Det är nåt väldigt vackert med det tycker jag.

Men i min och så många andra människors verklighetsuppfattning är skyddsänglar inte bara vackra bilder utan också högst verkliga, om än inte jordiska varelser, som alltid har ingripit, och fortsätter träda in i våra liv, när vi drabbas av olyckor och när våra liv är i fara.

Vi är många som själva eller indirekt kan vittna om gudomlig hjälp och välsignelsen av änglavakt. Och varje gång det händer kommer man ett stort steg närmare livets verkliga mysterium och alltings mening närmare, ser klarare och känner en stor och ödmjuk tacksamhet, det har jag själv erfarit.

Jag ska berätta om en sådan händelse nu:
Tiden var sent 1970- tal och jag och min dåvarande man hade precis byggt hus i min hembygd. Två av barnen var då födda, vi var unga och friska, hade båda bra jobb och tillvaron rullade på utan större komplikationer, som den oftast gör under den där delen av livet.

Som den känsliga lite grubblande själ jag är så tänkte jag redan då på livets skörhet, och var inte sällan orolig för att något skulle hända och skada min familj. Men min starka övertygelse om ett högre beskydd var, som det alltid varit, min tröst i såna tankar.

Krister pendlade vid den här tiden mellan Målilla och Oskarshamn där han gick en vårdutbildning. Han hade turen att få samåka med annan ortsbo som jobbade som lärare i stan och det fungerade bra att de körde varannan dag.
Det hör till saken, och det vill jag särskilt framhålla, att min dåvarande man var känd för att ha en hög arbetsmoral och att alltid, dyka upp fast han var både febrig och sjuk, och jag kan bara komma ihåg att han under vår 22 -åriga relation bara var sjukskriven vid två tillfällen.

Vi hade olika uppfattningar om det här med att stanna hemma om man är sjuk, och om vad lojalitet mot en arbetsgivare och arbetskamrater egentligen är. Och så en dag vaknar Krister och känner sig som han sa "dålig", och jag minns i dag inte hur det yttrade sig, men det jag kommer ihåg är att jag typ "svimmade" av förvåning över att han så bestämt, och utan tidigare tecken, sjukskrev sig till skolan och meddelade sin samåkare att han fick köra själv till Oskarshamn den dagen...

Fram emot kvällen ringde mannen som Krister skulle ha åkt med och berättade det som fick oss alla att rysa ...

Han sa: " Ja du Krister, jag måste tala om för dig att du kan vara tacksam för att du inte var med mig i bilen i dag...!"
Jag fick sladd på vägen och voltade mot ett räcke... på höger sida där du skulle suttit blev bilen helt intryckt, medan förarsidan klarade sig och jag med, utan skador ...!"


Efter samtalet var vi båda rörande överens om att det inte var meningen att Krister skulle ut och till stan den dagen, inte sitta i den bilen vid just det tillfället...

Och vid ett sånt tillfälle blir det också väldigt tydligt att vi, fast vi inte alltid själva förstår det följer vår livsplan, och är det under resans gång ännu inte dags för avstigning så är det inte det, inte i förtid.... Och innan dess har vi gåvan att få beskydd och för tillfället lämplig hjälp av våra skyddsänglar och av den gudomliga kraften. Som båda naturligtvis vill att vi ska kunna fullfölja den livsuppgift som vi en gång i samförstånd med våra guider godkände och "signade"....

I dag finns mina barn pappa på andra sidan, eller är antagligen nere på jorden i en annan kropp och roll, säkert lika arbetsam som då, men säkert mycket klokare... Han fick lyckligtvis många år av liv efter den här remarkabla händelsen men dog ändå för tidigt.
Det här minnet lever i mig och jag vill genom det belysa det goda änglabeskydd som vi alla har, om vi vill och ber om det, allt enligt den fria viljans principer...

De finns där runt omkring oss om än för de flesta av oss osynliga....
och är alls inte bara andliga symboler, en vacker bild eller en bonad på väggen.
Andevärldens änglateam finns där, som jag tror, liksom bara i rummet bredvid. Och mellan oss
föreställer jag mig väggar som av glas, och aldrig är vi nog riktigt skilda åt - aldrig separerade, men står förmodligen ändå inte alltids i kontakt med varandra... För ibland måste vi ju också, alldeles själva få träna på att bli mer kloka och försiktiga och vidareutbilda oss i skyddsjobbet inför livets faror och farligheter, kan jag tro....