Och jag hoppas genljuden av det som en gång kommit ur min mun, mina åsikter och uttalanden och värderingar, i deras öron ska få klinga oförvanskade, icke förskönade och inte bli idealiserade. Att barnen ska ha modet att också se mig som en människa som ibland kunde säga dumma oövertänkta saker och som inte alltid hade "rätt" eller var den bästa förebilden. Att de ska kunna betrakta mig som den människa jag var på gott och ont. Och mest av allt önskar jag att de ska behålla förståelsen för att det är så det ÄR att vara människa... och låta den insikten gå vidare till andra i deras liv och till nästa generation.
För jag tror, att det bästa man kan göra är att med öppen blick vända sig mot sin historia, spola tillbaka bandet och lyssna in vad våra föräldrar, som ju var våra allra första förebilder i livet, EGENTLIGEN uttryckte på olika sätt. Och att oavvänt genomskåda och utvärdera det som tidigt bygger bon i våra huvuden och öron, och det som inte sällan blir till livsvariga ekon och bilder i våra liv.
Hur ofta citerar jag själv inte min mamma utifrån en ibland lite idealiserad bild av henne och hennes åsikter...? Det kan rent psykologiskt, handla om rena efterkonstruktioner som man ibland mer eller mindre undermedvetet gör. För man så innerligt gärna VILL att ens älskade mamma eller pappa, i minnet, ska vara den förälder som man egentligen ville ha och behövde, men som man under uppväxten av olika skäl kanske inte alltid hade tillgången till. Själv kan jag paradoxalt nog ibland tycka synd om mina föräldrar för deras tillkortakommande i livet och liksom ta dem i försvar, fast min barndom var långt ifrån en Bullerbydröm...... Ett gammalt invant, improduktivt mönster som fortfarande lever kvar i mig.
Det är bara nyttigt att i anden möta sina gamla föräldrar på nytt, föreställa sig att man har dem framför sig, lägga örat mot sin historia och återkalla deras röster. Stanna upp, bortse från känslor och subjektiva minnen, och lyssna på vad de stod för och hade för värderingar och synsätt - egentligen. Kanske kan man då, upptäcka att de inte alltid var så bra och föredömliga, men ändå bara förstå och acceptera att det var så. För naturligtvis var/är de liksom alla vi andra - människor och föräldrar, med blandade förutsättningar för föräldrauppgiften. Och framför allt, var också DE under en pågående utveckling, i en växande mognad och påverkade av olika influenser, och inte minst av sitt förflutna och sin historia och egen uppväxt. Och var förstås alls inte färdiga med sin mänskliga utveckling, det ska man tänka på tycker jag.
Kan man lära sig att se det här, inte vända bort blicken och utan att idealisera och rationalisera, förkasta, eller i värsta fall, förtränga och motsäga sig verkligheten, så har man lärt sig nånting bra och nyttigt tror jag! Nämligen det, att vi inte i någon mening ÄR våra föräldrar eller det de gjorde eller inte förmådde att göra! Vi är alla enskilda , mer eller mindre självständiga individer, med högst egna förutsättningar som inte behöver göra om våra föräldrars misstag eller oreflekterat köra repris på deras livsval, genom att alltid lyssna till deras röster i våra huvuden!
Och det finns ingen som helst anledning till att vi måste vara "duktiga" och felfria eller behärska allt, och vi måste inte leva upp till föräldrars eller någon annans förväntningar! Det utvecklar oss inte som människor och hindrar oss bara från att vara vårt sanna, genuina "jag", och kan bli en mycket onödig ohälsofaktor.
Den här känslan kan inte sällan spöka ett helt liv hos en människa om man inte ser villfarelsen och inte tar fram den spökillusionen, ställer den på bordet och punkterar den...!
Men vi kan däremot göra selektiva val genom att använda det arv av värderingar, beteenden och det vi finner klokt från våra föräldrar, om det gagnar oss. Och vi BEHÖVER alls inte ägna oss åt nån retroaktiv rehabilitering av våra föräldrar eller anhöriga för att kunna stå ut med gamla minnesbilder eller för att "rädda" äreminnet av dem. Det leder ofta bara till dumma piedestal-positioneringar som vi inte sällan dumt och aningslöst, inplanterar som övermäktiga krav i oss själva.
Gamla minnesbilder och röster är ofta älskvärda, lärorika och värdefulla och laddade med helande affektioner. Men ibland också mindre betydelsefulla, mindre användbara, särskilt om man petar lite i dem och skrapar på förgyllningen... Och såna tycker jag att man efter en viss reflektion och genomlysning, helt osentimentalt men med försoning kan säga "hejdå" till och förpassa lång ifrån ens eget huvud och medvetande...! Och så kan man faktiskt tacka, för man brukar ofta kunna lära sig något av dem, om man vill och är öppen för det.
Men det viktiga är, att på det djupare planet, kunna erövra insikten att våra föräldrar och deras föräldrar, precis som vi själva och våra egna barn, ALLA - alltigenom, är och måste få vara, människor med de styrkor, begränsningar och "svagheter" som det naturligt innebär. Och oberoende av allt det.... kunna tillmäta oss vårt rättmätiga människovärde!!
Hur ofta citerar jag själv inte min mamma utifrån en ibland lite idealiserad bild av henne och hennes åsikter...? Det kan rent psykologiskt, handla om rena efterkonstruktioner som man ibland mer eller mindre undermedvetet gör. För man så innerligt gärna VILL att ens älskade mamma eller pappa, i minnet, ska vara den förälder som man egentligen ville ha och behövde, men som man under uppväxten av olika skäl kanske inte alltid hade tillgången till. Själv kan jag paradoxalt nog ibland tycka synd om mina föräldrar för deras tillkortakommande i livet och liksom ta dem i försvar, fast min barndom var långt ifrån en Bullerbydröm...... Ett gammalt invant, improduktivt mönster som fortfarande lever kvar i mig.
Det är bara nyttigt att i anden möta sina gamla föräldrar på nytt, föreställa sig att man har dem framför sig, lägga örat mot sin historia och återkalla deras röster. Stanna upp, bortse från känslor och subjektiva minnen, och lyssna på vad de stod för och hade för värderingar och synsätt - egentligen. Kanske kan man då, upptäcka att de inte alltid var så bra och föredömliga, men ändå bara förstå och acceptera att det var så. För naturligtvis var/är de liksom alla vi andra - människor och föräldrar, med blandade förutsättningar för föräldrauppgiften. Och framför allt, var också DE under en pågående utveckling, i en växande mognad och påverkade av olika influenser, och inte minst av sitt förflutna och sin historia och egen uppväxt. Och var förstås alls inte färdiga med sin mänskliga utveckling, det ska man tänka på tycker jag.
Kan man lära sig att se det här, inte vända bort blicken och utan att idealisera och rationalisera, förkasta, eller i värsta fall, förtränga och motsäga sig verkligheten, så har man lärt sig nånting bra och nyttigt tror jag! Nämligen det, att vi inte i någon mening ÄR våra föräldrar eller det de gjorde eller inte förmådde att göra! Vi är alla enskilda , mer eller mindre självständiga individer, med högst egna förutsättningar som inte behöver göra om våra föräldrars misstag eller oreflekterat köra repris på deras livsval, genom att alltid lyssna till deras röster i våra huvuden!
Och det finns ingen som helst anledning till att vi måste vara "duktiga" och felfria eller behärska allt, och vi måste inte leva upp till föräldrars eller någon annans förväntningar! Det utvecklar oss inte som människor och hindrar oss bara från att vara vårt sanna, genuina "jag", och kan bli en mycket onödig ohälsofaktor.
Den här känslan kan inte sällan spöka ett helt liv hos en människa om man inte ser villfarelsen och inte tar fram den spökillusionen, ställer den på bordet och punkterar den...!
Men vi kan däremot göra selektiva val genom att använda det arv av värderingar, beteenden och det vi finner klokt från våra föräldrar, om det gagnar oss. Och vi BEHÖVER alls inte ägna oss åt nån retroaktiv rehabilitering av våra föräldrar eller anhöriga för att kunna stå ut med gamla minnesbilder eller för att "rädda" äreminnet av dem. Det leder ofta bara till dumma piedestal-positioneringar som vi inte sällan dumt och aningslöst, inplanterar som övermäktiga krav i oss själva.
Gamla minnesbilder och röster är ofta älskvärda, lärorika och värdefulla och laddade med helande affektioner. Men ibland också mindre betydelsefulla, mindre användbara, särskilt om man petar lite i dem och skrapar på förgyllningen... Och såna tycker jag att man efter en viss reflektion och genomlysning, helt osentimentalt men med försoning kan säga "hejdå" till och förpassa lång ifrån ens eget huvud och medvetande...! Och så kan man faktiskt tacka, för man brukar ofta kunna lära sig något av dem, om man vill och är öppen för det.
Men det viktiga är, att på det djupare planet, kunna erövra insikten att våra föräldrar och deras föräldrar, precis som vi själva och våra egna barn, ALLA - alltigenom, är och måste få vara, människor med de styrkor, begränsningar och "svagheter" som det naturligt innebär. Och oberoende av allt det.... kunna tillmäta oss vårt rättmätiga människovärde!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar