Om mig


Namnet är Ann Danell, och jag är ett majbarn född i mitten av det optimistiska och ganska okomplicerade 50- talet. Jag är född och uppvuxen i det för mig idylliska Målilla. Numera bor jag i en annan idyll som heter Timmernabben.
 
Bakom mig har jag ett långt förflutet som undersköterska och livsbetraktare. Jag har en tid även jobbat som diakonassistent i Svenska Kyrkan, vilket var en rolig och lärorik tid.
Jag är gift med Jan, jag har tre barn och ett barnbarn, och jag är obotligt förtjust i djur, och då särskilt i hundar.
När jag inte skriver så läser jag det mesta jag kommer över, och jag tycker om musik, men lyssnar helst på det som ger mig en upplevelse. 

onsdag 31 maj 2017

MIN BEUNDRAN TILL DE KVINNOR SOM FATTAR MOD OCH SLUTGILTIGT DRAR SIG UR EN VÅLDSAM NEDBRYTANDE RELATION

 Så många kvinnor världen över lever i i helvetet på jorden varje dag - i det inferno av lidande som det innebär att ha en relation med en våldsam, sadistisk man. Min egen mamma gjorde det och själv blev jag som så många andra barn en ofrivillig åskådare av detta hemska. Men jag lärde mig också en del om män och hur de ofta fungerar i relationer. Att män är klart överrepresenterade som våldsutövare i nära relationer är kalla fakta och väl känt, men man bör nog ändå komma ihåg, tycker jag, att det faktiskt också finns kvinnor som både psykiskt och fysiskt misshandlar  sina män eller andra närstående, och då inte sällan sina egna barn. En tragisk företeelse som antagligen rymmer ett större mörkertal då man kan ana att många män, just utifrån schablonen av att den alltid "starkare" mannen inte hamnar i sån här våldssituation under en dominerande kvinna... och att barn inte alltid berättar eller kan tala för sig själva.

Orsakerna och det bakomliggande till att just män så ofta slår sin kvinna eller sina barn, och inte så sällan både och, finns förstås att hämta i de faktorer som styr sambandet till våldet, generellt också mellan män i samhället. Och ska man få bukt  med, och kunna förebygga och bekämpa den här vidriga våldskulturen som varje dag kostar lidanden och liv, så  anser jag att man måste öka kunskapen kring mäns sätt att tänka agera och deras så tydliga benägenhet, att repetera generationer av mäns syn på vad som är manligt och "stärkande" för mansidealet.

 Man måste helt enkelt hitta de egentliga orsakerna till varför män företrädesvis tar till nävarna och "löser" sina konflikter på det här primitiva, destruktiva viset. Och jag envisas fortfarande med att det sannolikt mycket är en fråga om svar på förväntade genusbeteende och att man inte så lättvindigt kan koppla mäns våld mot kvinnor till att det här mönstret från början finns i mannen just för att han är man...  Och man bör också hålla i minnet att varje man alltid är en fristående individ med ett bagage av arv, miljöpåverkan och ett spektrum av erfarenheter i livet. Så jag tror inte att man kan rubricera män generellt som potentiella misshandlare och våldsutövare mot kvinnor. Det är för mig en förenklad bild av ett allvarligt komplext samhällsproblem.

I dag vill jag jag hedra alla de kvinnor, och en och annan man, som liksom min egen mamma, TILL SLUT, fattade mod och vågade bryta sig ur en sån här plågsam våldsam, nedbrytande relation! Beröm  till er som själva fann kraften till att ta detta steg, eller som vågade be om hjälpen från någon annan. Som hann bryta sig ur detta helvete med livet i behåll innan det värsta hände...! Jag vill hylla er alla för att ni lät förståndet och kraften i er själva segra i en till synes hopplös destruktiv livssituation! Jag önskar er ALLA att få börja LEVA på nytt igen och läkas och helas! Och jag önskar att ni alla ska kunna sudda ut en trasig missvisande självbild och ersätta den med en ny färgrik, frisk och rättvisande!

-  Ingen, kvinna, barn eller man - ingen enda människa, i en pågående relation eller efter en separation, ska behöva ens nudda vid tanken på att skulden till situationen ligger i dem själva eller i hur de har agerat!

- Och till dem som ännu inte orkat, vågat eller förmått ta steget ut ur en våldsam relation vill jag säga: Bryt upp, tro på er själva, be om hjälp! Ni förtjänar ett gott och bra liv i frihet! Tro inte på fagra löften om bot och bättring, kvinnomisshandel är tecken på sjukdom och måste behandlas!

- Sluta att tycka synd om eller "förstå och förlåta" den som slår! Det är "att kasta pärlor för svin" och det hjälper ALDRIG någon part!

- Inse att den empatiska personlighet som du själv har ofta är rena magneten för en i grunden svag och våldsbenägen sadistisk man, och att din medkänsla många gånger tycks provocera mannen och skapa förakt för dig!

- Att be om hjälp kan innebära skillnad mellan liv och död! Tveka ALDRIG!

- Den dag du släpper och går vidare överlåter du till den som slår att själv ta ansvar för fortsättningen av sitt liv och sina gärningar. Det händer ALDRIG så länge du finns  där som ett skenbart "stöd"!