TONÅRENS KLARSYN INFÖR LIVETS ÄNDLIGHET OCH DET VEMODET GÅR I REPRIS NÄR MAN BLIR ÄLDRE...

Jag minns så väldigt väl hur livets kärva villkor och tankarna på döden- ändligheten och insikten om att det roliga, glada färgrika livet en gång tar slut drabbade mig på allvar i förpuberteten, det kändes som ett knytnävsslag rakt i magen. Se den dagen har jag burit på en skörhet och ett existentiellt vemod som ibland plågat mig men som lyckligtvis varit mindre kännbart under vissa åldrar.

Det här har inte varit bara dåligt utan också en drivkraft och en mycket bra inspirationskälla i mitt skrivande,och jag är tacksam för det.

Livet går fram i faser, och under 20-30- års-åldern och när barnen kom och växte upp var livet som för de flesta andra fyllt av handfast vardagsliv, jobb och barn. Under de åren och framåt har de där mer allvarliga tankarna kring tillvarons eviga frågor funnits i bakgrunden men jag har alltid känt att de står där stand by för att poppa upp i mig igen.

Och med åren kommer den där bekanta nostalgin och det bitterljuva vemodet smygande tillbaka då man vänder sig om och kan konstatera att den väg man tillryggalagt nu är betydligt längre än den man sannolikt har framför sig att gå...

Man stannar oftare än på många år upp och tittar i backspegeln, och gamla minnen från barndomsåren och tonåren ställer sig plötsligt nära och tätt intill en. Eftersom bild- och känslominnen tycks fungera efter "först in- sist ut" - principen så kan just en gammal låt eller ett kärt gulnat foto från ungdomen väcka upp en mängd känslor och minnen från det djupaste av en själv, och man kan under några ögonblick hämta upp 16- åringen eller 20- åringen från det inre rum, där i alla fall jag, har alla mina hittills genomlevda åldrar sparade och bevarade.

Med en förvånansvärd tydlighet kan man då igen retroaktivt få återuppleva både dofter och smakminnen, och man kan till och med inom sig känna hur det kändes att ta i sin gamla snyggkappa, hur tyget kändes mellan fingrarna eller hur det kändes att ha vissa skor på sig, eller hur favoritparfymen doftade.

För mig är musiken den effektivaste återkopplaren till ungdomstiden och därför lyssnar jag ofta på 60-tals musik, och då blir jag inte sällan väldigt berörd och ganska nostalgisk, men nästan alltid på ett skönt och behagligt sätt.

Jag tror att tonårstidens för många av oss ganska turbulenta känslovärld och klarsynen inför livets stora frågor och deras ofrånkomliga sanningar, inte utan anledning så att säga , går i repris i min ålder, 60-plus. Det är nog menat så av en vis natur att vi ska få lite hjälp med den här fasen i livet, inför en av de stora sista  nyorienteringarna i tillvaron, genom att dels få återknyta till välbehaget i ungdomsåren, men också till allvaret kring "var, hur och varför", de frågor som kanske inte besökt oss sen vi var unga och nyfikna, men som nu knackar på dörren och vill in...på nytt. Den tanken tilltalar mig verkligen!

Det här kan röra om i de emotionella landskapen och man kan bli både lättrörd och orolig,  men också befriande fnissig och lite skönt "ansvarslös".Men det tycker jag är något att vara tacksam för eftersom jag tror att det är bra för både kropp och själ att fyllas av olika känslor, bli berörd och kanske också kunna bearbeta livets händelser och upplevelser. Och ju äldre man får gåvan att bli desto mer angeläget blir det oundvikliga jobbet.

I bland möter man människor som inte riktigt verkar vara i synk med sin ålder, som konsekvent bär typiska tonårskläder, och som talar och beter sig som den upplagan av sig själv. Det här har jag upplevt i mitt jobb med äldre och mest bland kvinnor, och det har verkligen berört mig när jag känt att de så mycket längtat efter att vara unga, och antagligen mer sorglösa igen, som då -en gång för länge sen... De här människorna verkar inte riktigt bekväma med sig själva och inte med sin ålder, inte med tillvaron heller. Då tänker jag att den idealiseringen av ungdomstiden kan bli som ett skydd och en "självmedicinering genom att regrediera till tid då de mådde som bäst och var tryggast i livet. Och jag tror att det är så vi fungerar, att vi särskilt under svårigheter söker efter de starkaste identiteterna i oss själva, där vi varit lugnast, tryggast och mest funktionella, eller lyckligast helt enkelt, och det är för mig fullt förståeligt.

Den här teorin kom till användning för mig när jag jobbade i demensvården,( jag hade först utvunnit den ur min psykiskt sjuka pappa i barndomen) och den här insikten blev faktiskt till lugn och trygghet för mina patienter när jag kunde hjälpa dem genom att återknyta deras oroliga förvirrade sinnen till gamla minnesbilder från t.ex jobbidentiteter, eller från barndomen, för där kunde minnen lättare hämtas upp och fylla deras hålrum av självkänsla och identitet under senil oro och demens.

Så det är nog inte så konstigt att tonårens klarsyn  och vemodet inför livets ändlighet går i repris när man blir äldre...det har nog sin absoluta mening tror jag...
För precis så vis är den kraft som är andevärldens signum.

En hyllning till alla de gamla fina, trogna äppelträd som blommar än en gång

                                                                           

                                  De gamla äppelträden  

                                     
                                        I  den tysta övergivna trädgården
                                        står de gamla knotiga givmilda äppelträden ännu kvar...
                                        Så milda och stilla, så älskansvärda de är.

                                        De har så vackra vridna stammar,
                                        formade av tidens kraft och många genomlevda dagar.
                                       
                                        Förunderligt blommar grenarna på nytt än en gång,
                                        som så många vårar förr.
                                        Bara lite mindre, lite tröttare.
                         
                                        Bjuder generöst av sin tidlösa skönhet.
                                        Så mycket kärlek som under sekler
                                        samlats i de majestätiska träden...

                                        Så många minnen av skratt, sorg och tårar.
                                        Så mycket visdom samlad i de djupa hålrummen.

                                        Jag ser med kärlek på dem alla. Låter blicken vila
                                        i den vackra syn som bara ett åldrat, lite livstrött träd
                                        kan bjuda ett mänskligt öga.

                                        Medan kronan ännu blommar,
                                        medan allting spirar än en gång,
                                        viskar träden till lärkan som flyger förbi
                                        att vara klok och ta vara på sin ungdom.

                                        Bort flyger fågeln i ungdomlig yra
                                        och hör alls ingenting.
                                        Medan de gamla trädet minns
                                        och begrundar många svunna vårar...

                                              

                                                                                                                                  Ann,  2002