Om mig


Namnet är Ann Danell, och jag är ett majbarn född i mitten av det optimistiska och ganska okomplicerade 50- talet. Jag är född och uppvuxen i det för mig idylliska Målilla. Numera bor jag i en annan idyll som heter Timmernabben.
 
Bakom mig har jag ett långt förflutet som undersköterska och livsbetraktare. Jag har en tid även jobbat som diakonassistent i Svenska Kyrkan, vilket var en rolig och lärorik tid.
Jag är gift med Jan, jag har tre barn och ett barnbarn, och jag är obotligt förtjust i djur, och då särskilt i hundar.
När jag inte skriver så läser jag det mesta jag kommer över, och jag tycker om musik, men lyssnar helst på det som ger mig en upplevelse. 

söndag 18 juni 2017

TONÅRENS KLARSYN INFÖR LIVETS ÄNDLIGHET OCH DET VEMODET GÅR I REPRIS NÄR MAN BLIR ÄLDRE...

Jag minns så väldigt väl hur livets kärva villkor och tankarna på döden- ändligheten och insikten om att det roliga, glada färgrika livet en gång tar slut drabbade mig på allvar i förpuberteten, det kändes som ett knytnävsslag rakt i magen. Se den dagen har jag burit på en skörhet och ett existentiellt vemod som ibland plågat mig men som lyckligtvis varit mindre kännbart under vissa åldrar.

Det här har inte varit bara dåligt utan också en drivkraft och en mycket bra inspirationskälla i mitt skrivande,och jag är tacksam för det.

Livet går fram i faser, och under 20-30- års-åldern och när barnen kom och växte upp var livet som för de flesta andra fyllt av handfast vardagsliv, jobb och barn. Under de åren och framåt har de där mer allvarliga tankarna kring tillvarons eviga frågor funnits i bakgrunden men jag har alltid känt att de står där stand by för att poppa upp i mig igen.

Och med åren kommer den där bekanta nostalgin och det bitterljuva vemodet smygande tillbaka då man vänder sig om och kan konstatera att den väg man tillryggalagt nu är betydligt längre än den man sannolikt har framför sig att gå...

Man stannar oftare än på många år upp och tittar i backspegeln, och gamla minnen från barndomsåren och tonåren ställer sig plötsligt nära och tätt intill en. Eftersom bild- och känslominnen tycks fungera efter "först in- sist ut" - principen så kan just en gammal låt eller ett kärt gulnat foto från ungdomen väcka upp en mängd känslor och minnen från det djupaste av en själv, och man kan under några ögonblick hämta upp 16- åringen eller 20- åringen från det inre rum, där i alla fall jag, har alla mina hittills genomlevda åldrar sparade och bevarade.

Med en förvånansvärd tydlighet kan man då igen retroaktivt få återuppleva både dofter och smakminnen, och man kan till och med inom sig känna hur det kändes att ta i sin gamla snyggkappa, hur tyget kändes mellan fingrarna eller hur det kändes att ha vissa skor på sig, eller hur favoritparfymen doftade.

För mig är musiken den effektivaste återkopplaren till ungdomstiden och därför lyssnar jag ofta på 60-tals musik, och då blir jag inte sällan väldigt berörd och ganska nostalgisk, men nästan alltid på ett skönt och behagligt sätt.

Jag tror att tonårstidens för många av oss, ganska turbulenta känslovärld och klarsynen inför livets stora frågor och deras ofrånkomliga sanningar, inte utan anledning så att säga , går i repris i min ålder, 60-plus. Det är nog menat så av en vis natur att vi ska få lite hjälp med den här fasen i livet, inför en av de stora sista  nyorienteringarna i tillvaron, genom att dels få återknyta till välbehaget i ungdomsåren, men också till allvaret kring "var, hur och varför", de frågor som kanske inte besökt oss sen vi var unga och nyfikna, men som nu knackar på dörren och vill in...

Det här kan röra om i de emotionella landskapen och man kan bli både lättrörd och orolig, Men det är något att vara tacksam för eftersom jag tror att det är bra för både kropp och själ att fyllas av olika känslor, bli berörd och kanske också kunna bearbeta livets händelser och upplevelser.

I bland möter man människor som uppenbarligen inte mår bra, inte verkar vara i synk med sin ålder, som konsekvent bär tonårskläder, och som talar och beter sig som den unga upplagan av sig själv. Och som inte verkar bekväm med sig själv och sin ålder, inte med tillvaron heller. Då tänker jag att den personen ibland har som skydd och "självmedicinering "har valt att regrediera till en tid av sitt liv då de mådde som bäst och var tryggast i livet. Och jag tror att det är så vi fungerar, att vi särskilt under svårigheter söker efter de starkaste identiteterna i oss själva, där vi varit lugnast, tryggast och mest funktionella, eller lyckligast helt enkelt, det är för mig fullt förståeligt.

Den här teorin kom till användning för mig när jag jobbade i demensvården,( jag hade först utvunnit den ur min psykiskt sjuka pappa i barndomen) och det var en lugnade hjälp och trygghet för mina patienter när jag kunde hjälpa de gamla att återknyta deras oroliga förvirrade sinnen till gamla minnesbilder från t.ex jobbidentiteter, eller från barndomen, för där kunde minnen lättare hämtas upp.

Så det är nog inte så konstigt att tonårens klarsyn  och vemodet inför livets ändlighet går i repris när man blir äldre...det har nog sin absoluta mening tror jag...