Om mig


Namnet är Ann Danell, och jag är ett majbarn född i mitten av det optimistiska och ganska okomplicerade 50- talet. Jag är född och uppvuxen i det för mig idylliska Målilla. Numera bor jag i en annan idyll som heter Timmernabben.
 
Bakom mig har jag ett långt förflutet som undersköterska och livsbetraktare. Jag har en tid även jobbat som diakonassistent i Svenska Kyrkan, vilket var en rolig och lärorik tid.
Jag är gift med Jan, jag har tre barn och ett barnbarn, och jag är obotligt förtjust i djur, och då särskilt i hundar.
När jag inte skriver så läser jag det mesta jag kommer över, och jag tycker om musik, men lyssnar helst på det som ger mig en upplevelse. 

lördag 25 februari 2017

HUR LÅNGT BÖR EGENTLIGEN VÅR FÖRSTÅELSE FÖR VARANDRA STRÄCKA SIG?

"Så mycket skit det händer hela tiden" sa en välklädd dam i min egen ålder i affären rakt ut i luften efter att ha kastat en blick på dagens feta löpsedlar, som inte helt otippat inte var nån särskilt upplyftande läsning, den här dagen heller....

Nu får man väl ändå säga att löpsedlar väldigt sällan visar en hel omvärldsbild och jag vill påstå att alla de goda, roliga och hoppingivande saker som ju faktiskt också händer där ute i den stora världen och runt omkring oss varje dag, är ganska dåligt representerade tycker jag.... Så man får praktisera sitt förnuft, och själv tänka till och balansera intryck och uttryck när man står där och gapar över den världsbild som nyhetsmakarna målar upp med sin breda pensel, för väldigt sällan har de koll på HELA BILDEN...

Och jag tänker, hur ofta har vi själva hela bilden av händelser och skeenden, och hur mycket förstår vi egentligen av det som ligger bakom? Finns det förresten en bortre gräns för hur mycket vår  förståelse för våra medmänniskor eller för världens ondska egentligen kan sträcka sig ...? Det här är förstås en fråga om att både kunna och vilja, för det ena är otvetydigt beroende av det andra.... Kan man förstå men inte vill, så stupar det på det, och i de fall när viljan faktiskt finns men  där själva förståelsen brister, så felar det ändå. Men jag tycker förstås att det sistnämnda exemplet är mer sympatiskt...

Det är inte lätt att vara människa och förmodligen finns det en orsak till det, men att därtill vara en bra människa ställer en hel del ytterligare krav, det har jag förstått och jag gillar det konceptet och jag köper det fullt ut.
Men att vara förstående, klok och vidsynt och ytterst bli accepterande, kan för vem som helst vara en nära nog övermäktig uppgift. Och det är fullt fattbart att vi då och då, trots vår goda vilja, fast goda intentioner, hamnar där i empatins återvändsgränd både uppgivna och resignerade, ibland till och med förbannade på det som är allt annat än gott i världen. I den gränden har jag själv gjort några besök genom min historia...

Det har blivit en del grubblerier kring det här för mig, men trots min mänskliga ofullkomlighet har jag ändå alltid kommit fram till samma sak: Man måste gå kärlekens väg, när det gäller allt... ! Det finns banne mig ingen som helst genväg till att förstå, lära sig och utvecklas och att se orsaker och samband, inte minst när det gäller det vi tycker är galenskaper hos varandra.

Så jag vill jag inte begränsa min vilja till det här för det ger oftast så bra utdelningar, förr eller senare, och man ska nog akta sig för att döma eller fördöma innan man har just HELA BILDEN... Och det må låta hur patetiskt som helst, men kärleken ÄR det bästa hjälpmedlet till nästan allt som rör det mellanmänskliga i våra liv, och det är sannolikt inte heller en slump att det är på det viset...

Och har man skaffat sig en viss förståelse för det  här, så tror i alla fall jag att det är lite som med typ Postkodlotteriet, man investerar i sig själv och andra och ju fler andelar, ju mer gott kan man göra, och desto större blir utdelningen och vinsterna....! Med den skillnaden att här handlar det INTE om det materiella tillskottet i kassan.... Men man blir helt enkelt rik på mänsklig kärlek, via förståelsen och acceptansen för nån annan eller nåt annat!

Och jag ser det som att de dagar när jag inte orkar vara så förstående, när jag inte förmår vara en så bra och hygglig medmänniska jag borde, då är det liksom TILLFÄLLIGT AVBROTT I SÄNDNINGARNA från det där härligt, mystiska och spännande stället, nånstans där uppe, var ifrån en för mig gränslöst kärleksfull och tålmodig kraft ger mig, och alla andra som vill ta emot, den undervisning och den stöttning vi behöver i våra liv...!

tisdag 7 februari 2017

Vi vinner ingen ny mark åt jämställdheten genom att kategoriskt demonisera mannen och idealisera alla kvinnor...!

Hörde en i övrigt intelligent och vidsynt känd man som jag annars uppskattar, här om dagen i TV lite beskäftigt slänga ur sig att " alla män över 40 borde gå i terapi."

Bra, visst är det bra  att också män inser att de har ett psyke och att de faktiskt förstår att det inte på något sätt hotar deras manliga identitet... det är föredömligt. För jag tror verkligen att det finns ett stort mörkertal av män som faktiskt går omkring och alldeles i onödan mår psykiskt dåligt och som hellre projicerar det på kroppen än att tar det rätta steget mot en bra psykolog för de är så rädda att verka "svaga" och omanliga," för en redig karl han har väl inte några  problem  med känslolivet, själen eller känslor"... typ. Och ännu mindre i dag när det styrande idealet oberoende av kön i hög grad är att vara osårbar, ohejdbar och högpresterande, och framför allt att vara STARK och orka ALLT...
I botten ligger fortfarande, förvånande och trots allt, bilden av kvinnan som den mjuka, känslosamma och sårbara, och som just därför mindre skamlöst kan erkänna sitt psyke och sina känslor, och att det faktiskt kan uppstå ett illamående där. Men det här är inte okomplicerat, för så länge den mjuka förenklade bilden är förbehållen kvinnan så underblåser den också den lika förenklade, konserverade bilden av det motsatta, det mansideal som låg, och fortfarande ligger till grund för patriarkatet. En dumhet blir liksom beroende av en annan och bildar en improduktiv symbios...

Det här tycker jag tål att tänkas på, för jämställdhet på riktigt är ett viktigt mål att jobba för. Och frågan är om vi egentligen på allvar är beredda att ömsesidigt och seriöst, släppa på de gamla genusrollerna och omvärdera förväntningarna på män och kvinnor ur ett mer allmänmänskligt perspektiv.... Vågar vi det, kan vi, eller vill vi ens det - på riktigt..? Och är vi av bekvämlighetsskäl eller av invand falsk trygghet, beredda att ta eventuella förluster? Och ser vi EGENTLIGEN vinsterna, de mer långsiktiga vinsterna av att se människor över könsgränserna?

Jag frågar för jag tycker att det fortfarande råder en viss motsägelsefullhet och ganska mycket inkonsekventa inslag i arbetet med jämställdhet mellan kvinnor och män i dag. Och att vi kvinnor liksom ganska ofta både tycks vilja äta men ändå behålla kakan ... Och det både förvirrar och bekymrar mig, för  jag tycker att vi snart  måste bestämma oss för hur vill att kvinnoidealet egentligen ska se ut...!

Anledningen till de hinder som finns på den feministiska framfartsvägen mot det ideala kvinnosamhället  vill jag påstå är det bortglömda, ovedersägliga faktum att vi alla, mer än vi är ett kön, är MÄNNISKOR och  i det fundamentet är mer lika än olika! Och det här måste vi ha i minnet för det är viktigare för jämställdheten än man kan tro!

Mot den här bakgrunden är jag alltså ingen vän av att "alla män över 40 bör gå i terapi" och jag skulle vara lika lite entusiastisk om samma påstående skulle gälla kvinnor i samma åldersgrupp. DÄRFÖR att vi är individer, olika människor med olika behov, skilda erfarenheter , värderingar och mognadsgrad. Och att vi måste ha rätt att få vara de hela människor  med fel och brister , svagheter och förtjänster oberoende av kön vi ändå är!